Läser en ganska tveksam recension av min senaste bok, ”Människor som har haft fel”. Det är aldrig direkt lustfyllt att ta del av kritik, även om man har byggt upp hundratals försvarsstrategier och intalar sig att det där bara är en (enfaldig) människas åsikt och säger till sig själv att folk med humor i alla fall begriper. Men i just den här recensionens fall zoomar jag in ett ord som gör mig ovanligt irriterad: ”buskis”.
Recensenten påstår alltså att jag skriver buskis. Låt oss närgranska det. Menar hon att den här boken är en pjäs framförd på en friluftsteater? Anser hon att den är nån form av situationskomedi med ett commedia del arte-aktigt typgalleri och teman av typen ”dotter från tidigare äktenskap dyker plötsligt upp och ställer till det för storbonden”? Det gör hon rimligen inte, försåvitt hon inte är spritt språngande från vettet.
Hon använder ordet ”buskis” som ett skällsord. Vilket naturligtvis är djupt förolämpande både för mig och buskisen.
För några veckor sen använde DN:s Jonas Thente ordet på ett likartat vis, i en artikel om det svenska serieklimatet: ”På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an.” I fallet 91:an kan man möjligen prata om buskis som en neutral genrebestämning, stretchar man begreppet till max så får man kanske in Lilla Fridolf, men när han drar in Bamse är det uppenbart att Thente skiter i buskisbegreppets faktiska innebörd. Buskis är sånt som en i raden av bittra killar på DN tycker är dåligt (ja, även Johan Croneman har använt det).
Buskis är sånt som folk på landet gillar. Buskis är lösmustasch och dialekt. Buskis är humor utan ambitioner och svårmod. Buskis är farbröder som drar snuskiga vitsar. Mer än något annat är buskis nåt som gör innerstadshipsters nervösa eftersom det påminner dem om den landsort de lämnat några veckor innan de börjat skriva klubbrecensioner för Stockholms lokaltidningar.
Poängen är inte huruvida buskis – Eva Rydberg, Stefan & Krister, Sten-Åke Cederhök, folkkomik framförd under bar sommarhimmel – är bra eller ej. Poängen är att en levande folkkultur oreflekterat används som en kränkning.
På ett likartat sätt förhåller sig folk till begreppet ”studentikos”. Studentikost används aldrig värdeneutralt. Det betyder alltid att något är dåligt, i det fallet för att någon av upphovsmakarna kan tänkas ha en akademisk bakgrund.
Jag talar i någon mån i egen sak här. Det har hänt att jag har skyllts för studentikos. Det hade varit helt okej – mina månatliga betalningsanmärkningar från CSN tyder på att jag legat lite för länge i Lund – om det hade betytt ”något med rötter i en akademisk tradition”. Då hade jag rentav kunnat bli smickrad. I praktiken betyder det alltid ”putslustig och självgod”. Putslustig och självgod hade jag för all del också fått tugga i mig – det är den försåtliga oreflekterade undertexten som stör mig.
Och nu har jag alltså även beskyllts för att skriva buskis. Vilket hade varit helt okej om jag hade skrivit nåt som hetat typ ”Fruntimmer & pitepalt” och framförts i en amfiteater i Falkenberg. Det har jag inte gjort. Jag har skrivit nåt som en människa inte tycker är roligt.
Då menar jag att den människan behöver se över sin syn på landsortsbefolkningen. (Om hon på kuppen skaffar sig humor är det bara ett plus.)
Tage Danielsson – ofta framhävd som en särdeles fin och genomtänkt och varm komiker, en som också ville säga nåt – hade sina rötter i a) buskis och b) den studentikosa världen. Detta genomsyrade i hög grad hans produktion, som var smal i referenserna men bred i tilltalet.
Sin barndoms somrar tillbringade han med att plocka skräp och sälja gott i Linköpings Folkets park. Där såg han tidens operettstjärnor och bondkomiker sprida glädjeyra och eskapism över Luthers och Jantes barn. Tacksamheten över att han, ättling till en busschaufför och en hemmafru, kunde ta del av detta satt i honom genom hela livet:
Tror ni inte vi hade något sinne för ironier och löjligheter och nyanser och proportioner i allt det vi tittade på? Det hade vi nämligen, men vi tyckte det var kul. I alla fall. Eller just därför att det var en sådan skev men samtidigt vacker och ändå larvig värld vi såg framför oss. Det var kort sagt en glädjekälla för alla oss Linköpingsbor.
Att avfärda något som buskis vittnar inte i första hand om god smak. Det vittnar om klassförakt.
Gubben Far
Ett ord i rättan tid. Som Karl Gerhard sjöng: There’s no buskis som vår buskis.
petter
Jag ska anvanda ett annat nedsattande ord om recensionen: Gymnasial. I betydelsen lillgammal. Spraket andas verkligen elevradssekreteraren pa gymnasiet, omstandligt och sprinklat med sma fel trots forsoken att verka intellektuell. Nagon djupare reflektion bjuds det inte pa heller, trots att det val bor rora sig om en kulturtidsskrift.
John
Jag har svårt att ta recensionen på allvar då den är ganska taffligt skriven.
Detta stycke stör mig extra mycket: ”…man som läsare verkligen känner att Lind vill vara rolig, och då blir det ju inte roligt.”
Jag tycker att det är märkbart hos de flesta komiker att de försöker vara roliga. Oavsett komikgenre. Det är ofta kul ändå.
Mvh
john
Jens
Läste precis klart din bok ”Människor som gått till överdrift”. Riktigt grym var den! Tror aldrig att jag har skrattat så mycket åt en bok 🙂
Kan inte annat än att hålla med dig. Men om ”Ibland eller ganska ofta i ärlighetens namn blir det buskis av det hela” hade skrivits i en recension av en Stefan och Krister pjäs hade de nog blivit pretty, pretty happy.
r
Jag har inga problem att förstå vad hon menar i recensionen. Hon använder ju inte bara ordet ”buskis”, utan talar även om ”den överlastade tonen”.
Jag tänkte själv på det när jag läste proggiga barnböcker – Karl Linds överlastade språk – där exakt varenda mening har en klurig vändning och och exakt varenda stycke avslutas med en skön poäng eller finurlig bisats – det gör sig mycket bättre i bloggform än i tryckt form.
På bloggen får man det överlastade och hela tiden djupt anspända att behaga i mindre doser, men i bokform blir det tröttsamt och manierat då man får för mycket det av lustifikationer tyngda och av finurligheter oerhört kompakta språket på en gång.
Mårten
Väl talat!
Kalle Lind
r: jag har heller inga problem att förstå vad hon menar. Jag satt inte och funderade ”men vad menar människan egentligen?” Tvärtom är problemet alltför uppenbart: att kritikern – och många med henne – använder ordet ”buskis” pejorativt utan att närmare förklara vad hon menar. Frågar du mig är det ett slappt språkbruk, dessutom fyllt med ett icke-reflekterat klassförakt, där en kulturyttring som kritikern inte har nåt förhållande till tillåts vara synonymt med dåligt.
Gällande upplägget för mina böcker så är det en smaksak där jag har viss förståelse för om man tycker att de är något mastiga. Men jag har mycket medvetet delat upp dem i kortare kapitel, inte olika bloggposter, för att man inte ska behöva tvinga i sig all tårta på en gång.
Och en sida av mig har nog också problem med invändningen att det är för många skämt. Det är lite som att klaga på att en bil kan köra för snabbt. Ingen tvingar någon att ställa sig på gaspedalen.
Spiring
Det var ord och inga visor. Fast när jag läste recensionen i fråga är det ju ingen direkt nedsabling. Snarare positiv, med vissa invändningar. Som: ”Ibland eller ganska ofta i ärlighetens namn blir det buskis av det hela, och därmed inte särskilt underhållande att läsa. Det blir liksom överladdat i tonen, så att man som läsare verkligen känner att Lind vill vara rolig, och då blir det ju inte roligt. Vissa situationer får mig också att fundera på varför Kalle Lind valt att ha med dem överhuvudtaget.”
”Buskis” var väl kanske inte det bästa ordet att använda, men jag tycker nog hon har en poäng ändå, om jag ska vara ärlig. Och jag håller med r här nedanför. Ibland känns det ”finurligt” i överkant. Känns som att du undviker kritiken genom att fokusera på med vilka ordval den framfördes.
(Och, ärligt talat, raljera om Jan Myrdal – är inte det lite väl lättköpt? När det är på nivån att namnet Gun Kessle ”låter som en ostmassa”.)
Spiring
När jag tänker närmare efter förstår jag varför recensenten jämför med ”buskis” också: de yviga rörelserna, överspelet. ”Från 1970-talet kan det även beteckna överdriven spelstil på teatern” (Wikipedia). Så ordet var inte så illa valt, ändå, för att beteckna vad som är hennes främsta kritik. (Och kanske min.)
Kalle Lind
Spiring: fast stopp och halt nu! Jag tänker inte sitta och diskutera huruvida min bok är rolig eller ej, varken med dig eller recensenten. Det är en diskussion jag obönhörligen kommer att förlora. Tycker någon inte att något är roligt så tycker vederbörande det inte, och tycker hen att det är roligt så kan hen i alla fall vinna argumentationen genom att hävda motsatsen.
Det var inte för att gnälla över kritiken som sådan som jag skrev inlägget. Det var för att jag hängde upp mig på ett ordval. Det som står på Wikipedia stämmer naturligtvis – att ordet används nedsättande, i praktiken på komiskt syftande verk som recensenten anser sig vara för fin för – och det är ju också min poäng. Jag anser att ordet ”buskis”, liksom ”studentikos”, används slentrianmässigt utan att användarna själva inser hur de nedvärderar levande subkulturer – och dess publik.
Erik
Håller med dig angående det väl beprövade och drypande av klassförakt att sätta ”buskis” som synonymt med fulkultur/skräp.
Håller såklart inte ett dugg med i kritiken av ”Människor som varit fel” heller som jag tyckte var precis lika lysande bra som de två tidigare ”Människorna”. Men det är ju som sagt en smaksak.
Men – och nu är jag helt allvarlig – har jag alltid antagit att ”studentikost” är en uttalat negativ term. Alltså inte att det egentligen syftar till att ringa in en viss typ av humor som florerar bland universiteten eller att det avser skämt med akademisk touch utan att det syftar på just den ”dåliga” varianten av studenthumor som självgoda putslustigheter.
Själv ligger jag i Lund sedan ett och ett halvt år tillbaka och distanserar mig bäst jag kan från den stekiga kulturen som frodas kring flera av nationerna och som jag på något sätt gjort synonym med ”studentikos” kultur.
Med det inte menat att humor, eller för den delen annan kultur som kommer ur den akademiska världen är något illa.
Men det är nog så att jag helt enkelt rört ihop ordets rätta bemärkelse.
Mange
Jag gillar när du ryter till.
Men sluta för alla gudars skull inte med att få in skämt och finurligheter i varje mening och stycke. Det är ju på det sättet sådana som jag orkar läsa en hel bok. För folk som R så finns det så mycket annat som är kontinuerligt tråkigt i 800 sidor. Att intensiv humor skulle höra hemma i bloggar … nä, jag orkar inte.
Kalle Lind
Erik: låt mig, som den fyrtitalist jag innerst inne är, återigen få citera Tage Danielsson.
”Studentikos är ett dumt ord som aldrig används av studenter, utom möjligen av ytterst gamla studenter på jubileum. Folk som inte gillar universitet använder ”studentikos’ som ett skällsord för att skapa ett intryck av att studenter är en annan sorts folk, högfärdiga, osolidariska och förlästa. På så vis kan man i bästa fall få till en falsk klassklyfta, precis som när socialdemokratiska partikoryféer med jämna mellanrum försöker frysa ut sina egna akademiker ur sina led genom att kalla dem ’intellektuella’.”
Jag är ingen vän av studentspex och får krupp av fyndiga snapsvisor sjungna med magstöd, men det är än en gång sättet att använda ordet som stör mig. En sorts guilt-by-association-argumentation: aha, det är studentikost, alltså är det nåt som gamla gubbar med pipskägg sysslar med för sitt eget höga nöjes skull och per definition obegripligt för alla som inte är åtminstone docenter. Och så tar man den enkla vägen, vägrar att fördjupa sitt resonemang och sätter en stämpel som man inte själv kan definiera.
Som med buskis, fast med murarna resta åt andra hållet. Buskis är dåligt för att det är folkligt, studentikost är dåligt för att det är några jävla bokmalar som sysslar med det.
R
”För folk som R så finns det så mycket annat som är kontinuerligt tråkigt i 800 sidor.”
SVAR: Jag kanske ska poängtera att jag gillar Kalle Linds blogg, och har läst den i flera år. Älskar de folkbildande nerdykningarna i allt från gubbslemmiga Afzelius-prosa till kärleksfullt återberättad skogsbruksprogg. Min invändning var att det språk som på bloggen fungerar effektivt kan bli lite tungt i bokform och skulle tjäna på att lättas upp. Och att det kanske var det som åsyftades i recensionen. Någon ”hater” har jag aldrig menat att vara.
Tehataren
Jag hade iofs tänkt köpa boken ändå, men du blev jag extra sugen att göra det på rent djävelskap.
Jag älskade Proggiga barnböcker och den förra Människor som…-boken.
Tack!
Wulfahariaz
Vi ortodoxa gör oss ofta skyldiga till en liknande termsträckning när vi kallar allt vi inte gillar (Pernilla Wahlgren, Nanne Grönvall, Roxette, Eric Saade) för synth. Nå, det viktiga är trots allt att vi gemensamt tar avstånd från Thente.
Erik
Jag hör dig Kalle,
När buskis egentligen är en genre som också – bland vissa – blivit något av ett skällsord har jag sett ”studentikos” som ett skällsord som senare också blivit en genre.
Ungefär så är det jag menar att jag uppfattat det. Spex har jag för dålig koll på och sittningar ger mig rysningar men framförallt associerar jag ”studentikos” med fjantiga nollningsritualer, baler till gamla mögliga monarkers ära och tveksamma maskerader (ex. den omskrivna ”slavauktionen” i våras).
Här kan man ju också lägga till att när vissa former av den studentikosa kulturen ifrågasätts – exempelvis den nämnda auktionen eller för den delen när tidningen Lundagård skrev en ledare där de försiktigt ifrågasatte om det inte var dags att börja luckra upp det här med att bara män är välkomna inom Lundaspexarna – kontrades det från vissa håll med att de som ifrågasätter ”inte förstår den studentikosa kulturen” eller ”traditionerna”.
Men återigen så handlar det om hur jag uppfattat och tolkat begreppet och inte att jag på något sätt delar en syn som avfärdar något genom att placera det i ett fack på sättet du nämner.
Ludvig
Kom igen, är det inte snarare ett tecken på sundhet att orden buskis och studentikos finns till, så att vi ska kunna kommunicera med varandra i denna kulturella mångfald. Orden fyller en mycket praktisk funktion då de tar ner två vitt skilda kulturyttringar, som bägge har den där jobbiga vanan att ständigt gå över gränsen, lite på jorden. Skulle det inte finnas något behov av att ta ner dessa fenomen lite på jorden och därmed rädda världen från ytterligare smaklöshet så skulle orden inte heller finnas. Oavsett vad Tage Danielsson ansåg om både ditt och datt förra århundradet så är faktum att både buskis och studentikos år 2011 är ord med negativ laddning, då de pekar på diverse fenomens avigsidor. Det är två fantastiska ord. När orden används så vet studenterna och buskisrepresentanterna att det kan vara på sin plats att rannsaka sig själv en smula.
Jag gissar att ungefär alla som läser den här bloggen inklusive bloggens upphovsman vet om detta innerst inne, men det låter ju smart att buskis skulle handla om klassförakt. Dessutom förklarar det varför recensionen är vrickad på ett sätt som gör recensenten helt försvarslös.
Jag älskar den här bloggen men blev liksom ”r” rätt uttråkad av böckerna. Att det kan förhålla sig så är intressant, det säger kanske något om vilket spännande och viktigt medium bloggen faktiskt kan vara om den används på rätt sätt, som i fallet med den här bloggen. Keep up the good work!
Wulfahariaz
”Det är två fantastiska ord. När orden används så vet studenterna och buskisrepresentanterna att det kan vara på sin plats att rannsaka sig själv en smula”, säger Ludvig. Det må så vara, men nu användes ”buskis” i helt annat syfte, vilket var vad En man med ett skägg vände sig emot. Elle menar du på allvar att En man med ett skägg skulle vara en buskisrepresentant som ska tas ned ”lite på jorden”? Det skulle i så fall förklara din ofina mobbartilltag att här klanka på hans böcker.
På tal om att ”rädda världen från ytterligare smaklöshet”, hur tänker du när du avslutar din kommentar med en äppelkäck plattityd på engelska?
dr. no
Jag gillar alla människor-böcker, men va’ fan, bara för att en recensent med deadlineångest har lite svårt med adjektiven behöver man väl inte göra sån’t ståhej? Det skulle i så fall medföra utryckning för varenda feature i varenda ”på stan”- eller nöjesbilaga, vartenda praktikantjobb, ja, snart sagt varenda publicerad tidningsartikel. Inte fan förväntar man sig Strindbergs stilistik i en dagstidning, allra minst i nätupplagan som väl som bäst korrläses eftersom? Man får ju vara glad om en stressad journalist i stridens hetta lyckas hålla skillnad på ’ambitiös’ och ’ambidextriös’ – allt svårare i dagens autostavande skrivmiljö. Låt nu människan vara; det är svårt nog för en glad amatör att på några hundra ord visa sig insiktsfull och förstå-sig-på-ig utan att proffsen ska komma med fällebenet så fort man försöker sig på den litterära motsvarigheten till en modest buggsnurr.
Ludvig
Jag kanske uttryckte mig klumpigt, menar inte att Kalle Lind är buskisrepresentant. Jag försökte mest försvara ordet buskis i allmänhet. Jag kan hålla med om att inte gjorde sig så bra i recensionen.
I övrigt håller jag mest med dr. No.
Wilhelm Svenselius
Jag ska precis sätta tänderna i den nyligen anlända Människor-boxen, och jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att glufsa i mig den i stora tuggor, för jag har redan läst två av fyra böcker med god behållning (de två jag nu har över kommer jag förstås att skänka bort, så att fler får del av härligheterna).
”Buskis” är för övrigt ett helt neutralt uttryck för en viss typ av skådespel enligt mig, och ordet ”studentikost” användes flitigt när jag senast var aktivt studerande på teknis, dvs så sent som 2008 och åren dessförinnan. Då med en uttalat positiv valör. Har aldrig hört det användas pejorativt utom möjligen av möglande gamla träbockar som aldrig hade roligt på universitetet (alternativ aldrig gick där) och tror att allt studenter gör är super och förnedrar varandra med nollningsritualer, som kanske var fallet en gång i tiden.
Linus Walleij
Helt oförhappandes sitter jag med ”Människor”-boxen och läser rubrikerna på sidan 91 i Smålandsposten den 1 mars 1986, för alla som ser rubriken ”Växjö kommun i ny luftaffär” behövs såklart en fotnot om vilken den gamla luftaffären var.
Den skjandalen var oljeskandalen i växjl, jag tror den var 1981, då någon tjänsteman på kommunen sålde hela kommunens oljereserv och drog med pengarna eller något ditåt.
Vilket såklart är VANSINNIGT intressant eftersom detta inspirerade till handlingen i TV-filmen ”Studierektorns sista strid” där någon liknande oljetransaktion förekommer.
Allt för detaljerna…
Så min kritik av boken kan så långt sammanfattas som att det saknas en knappologisk fotnot precis där, annars är det helt oklanderligt.