Bengt Sändh – trubadur, snusfabrikör, födgeni, origamiexpert, svampkännare, linodlare, numera rentier på spanska solkusten – har skrivit en bok som heter ”Busen Bengts bästa bus”. Den består alltså av ett urval av dom bus Bengt Sändh gjort i vuxen ålder, de han är mest nöjd med.

Bäst är historien om hur han och Finn Zetterholm blev ovänner med Sverre Sundman, exekutiv på skivbolaget som skulle ge ut deras snuskplatta Folklår. Som hämnd för att Sundman var snål med honorar – eller vad det nu var – skrev dom en visa om Sundman:

Sverre har en liten snopp
för liten till hans stora kropp
Ja, den stackars snoppen är
som ett ventilgummi ungefär
Stackars Sverre!

Sen lät de Sundman lyssna på mastern – med hittar som ”Rullan går på G. Bohmans vind”, ”Mitt i fittan växer inga hår, san” och ”Kärringen hon klippte lurvetufsan sin” – och sen skarvade de in ventilgummilåten innan de skickade rubbet till gravering (eller vad det nu kan ha hetat). Sundman ovetade förstås.

Sundman märkte alltså först sen skivan var pressad (i typ hundratusen ex) att den innehöll en visa om hans bristande omfång. Den står inte på omslaget eller så. Den dyker bara upp och sticker möjligen ut för sin sipphet.

Det är ju ett bra bus. Själv är jag inget busfrö. Jag är hämmad och livrädd för att få skäll. Första gången jag nånsin busringde var det till Lena Endre, som spelade ut varenda härskarteknik hon hade och låtsades inte förstå vad jag sa eftersom jag var skåning. Med tanke på hur jävla mycket hon äääälskar Österlen måste hon ju vara någorlunda bevandrad bland diftongerna. Inte för att jag klandrar henne för att hon inte var trevlig när jag stal hennes tid genom att ställa knäppa frågor om höjden på Frihetsgudinnan, men det var en dålig inledning på en P3-karriär.

Ett enda bus vet jag att jag gjort, och det var för ett halvår sen. Hela upplägget var dessutom rippat från Eric Ericsson, brevskribenten, stadstecknaren, fågelholksmakaren och copywritern. Jag såg ett program om honom på teve och blev så inspirerad att skriva busbrev att jag genast knåpade ihop ett till PC Jersild. För hand förstås:

”Hej PC. Jag och min mamma tycker du är en jättebra författare. Särskilt Barnens ö och Efter floden. Du får jättegärna skicka en autograf till mej. Skicka gärna en till min mamma också. Här är några frågor:

1) Vad står PC för?
2) Tror du att det kan bli som i Efter floden på riktigt?
3) Är det sant att du är läkare?”

Sen undertecknade jag ”Valle Westesson”, la i ett frankerat svarskuvert och satte mej att vänta.

Typ två veckor senare fick Valle svar från PC. Två autografer samt svaren ”Per Christian”, ”kanske” och ”ja”.

Buset drabbade lite Valle, som kom att framstå som lite mer utvecklingsstörd än han är, och dels PC, som fick lägga tid – dock inte för mycket – på att svara på trams.

Ett perfekt bus i min värld. Ingen direkt skadad, någon fick myror i huvet och minst en gubbe involverades.