Boxaren Jan och dockan Orvar.

Jan Sparring hette som bekant en gammal boxare som i många år var en av frikyrklighetens mesta profiler. Han sjöng hos Siewert Öholm – som ju fullkomligt ogenerat ledde frimicklarprogram i den oberoende statstelevision jag flera gånger hört honom kritisera – och ställde glatt upp på att boxas med Uffe Larsson i sketchsammanhang.

Jag tror Sparring var en ganska skön typ. Jag har – så klart – hans memoarer, På ont och gott, och med tanke på vilken helvetisk uppväxt han hade så ska vi vara glada att han stannade vid att bli hällörad och inte löpte hela linan ut och blev seriemördare.

Icke desto mindre är barnskivan Dockan Orvar för en vän (1978) ganska läskig. Inte för att det är svårt att skilja omslagsbilderna på dockan Orvar (en mupp) och killen som gör dockan Orvars röst (en människa), utan för att den innehåller barnkörer som sjunger med glada stämmor:

Glädje glädje känner jag
Livet fått ett innehå-å-å-å-åll
Halleluja halleluja sjunger jag
Vilken glädje, vilken frid jag har

Jesus ger mej liv, Jesus ger mej trygghet
Jesus ger mej glädje som evigt består
Sen jag lämnat allt lyssnar jag till honom
Han som har makten i sin hand

Och för att den vuxne Jan verkar bo ihop med dockan Orvar och för att bägge verkar tycka det är skönt när dockan sitter i Jans knä. Och för att nyckelordet i didaktiken är ”bedja”.

Jan och Orvar brukar bedja varje kväll innan Orvar går till sängs. Orvar vill busa, men här är Jan obeveklig: inget busande utan bedjande. Orvar anmärker försynt att man väl inte kan tala med nån som man inte ser. Jan säjer med auktoritet i rösten:

Visst kan man det. Man knäpper sina händer och pratar med honom och då lyssnar han ju på en.

En logik jag inte finner glasklar. Jag har sett många män med flaskbottnade glasögon och fradga i mungipan prata med osynliga män utan att nån lyssnat.

Skivans story, den bärande dramaturgiska idén, är att Orvar välter en bokhylla så att Barnens bibel trillar ut. Detta föranleder en docka-i-knäet-diskussion om Jesus och vikten av att bedja till honom, som sträcker sej över båda LP-sidorna. Men då får man också plats med flera helt ordinära boxar-docka-diskussioner:

ORVAR: Hur blir man frälst då?
JAN: Tja, man knäpper sina händer och ber Jesus om förlåtelse.

Precis så enkelt är det alltså. Och ändå så svårt.

Dockan Orvar får en vän – ett samtal mellan en före detta boxare och en liten mupp om Jesu förträfflighet – blev så populär på sin tid att den faktiskt fick en uppföljare: Dockan Orvar och Janne på resa.

Och om ni undrar vart deras resa går, så är svaret: ja – de åker till Israel.