Bondskt, mustigt och skabröst.

Fula visboken är en vetenskaplig antologi sammanställd av folklivsforskaren Bengt af Klintberg och visforskaren Christina Mattsson. Det är alltså inte fråga om nåt pornografiskt eller snaskigt, utan om en ren dokumentation av visor som traderats i drängkammare, på logement och så fort prästen varit utom synhåll.

Somliga av visorna – och fler därtill – sjöngs in av Bengt Sändh och Finn Zetterholm på den klassiska LP:n Folklår, som Konsum på sin tid vägrade distribuera pga det pornografiska innehållet (de fortsatte dock att sälja herrmagasin).

För oss med lite enklare sinne för humor är det bitvis en fröjd att läsa. Det är väldigt folkligt. Jag såg en gång Bengt Sändh sjunga snapsvisan om Sjöbloms dass i teve. Han introducerade vers 2 med att varna för att den var ”lite ekivok”:

När kukarna stå som hammarskaft
och fittorna rinna som hallonsaft
Ja, då är det vår
– Se upp där inne! Nu kommer den!
Ja, dåååå är det vååår!

Annars kan man konstatera att populära figurer som Pablo Fransisco eller Petra Mede antagligen skulle ha gått hem även för hundra och tvåhundra år sen. Snusket är väldigt explicit och oneurotiskt. Det är många kukar som liknas vid olika styva föremål i naturen, många kuttor som rinner och dryper och grinar och flinar.

Intressant är att många visor uppenbart kommer från en tvekönad miljö. Man föreställer sej gärna att snuskfaktorn är som högst på båtar och regementen där karlar kan gå runt och vara primitiva utan att störas av kvinnors krav på civilisation. Men många visor beskriver könsakten ur bägges perspektiv:

Och flickan börjar känna
emellan gossens lår
– Vad är det för ett oxehorn
som här emellan står?

– Det är väl inget oxehorn
fast att du tycker så
Det är den bästa fålan
som finns på far mins gård

Och gossen börjar känna
emellan flickans lår
– Vad är det för en enebusk
som här emellan står?

– Det är väl ingen enebusk
fast att du tycker så
Det är den bästa källan
som finns på far mins gård

Och är din fåla törstig
så vattna’n i min damm
Och tar du av han grimman
så går han längre fram

Kvinnorna är sexuella subjekt som inte tvungetvis retas och lockar och inte tvungetvis behöver övertalas, utan som initiavtagande uppskattar köttsamban:

När du kommer på min buk
juckeligreina
tar du fram din tolv tums kuk
emellan beina

När du är emellan lår
juckeligreina
får du allt se hur taskan slår
emellan beina

Och när du har pumpat kuttan full
juckeligreina
så tag i röven och stjälp omkull
emellan beina
Juckeligreina emellan beina
Tjilivilivppan boj hurra!

Och mer än en visa beskriver hustrur som tröttnat på sina makars sviktande prestationsförmåga och som därför med gott samvete går och lägger sej med knektar och husarer (som genomgående beskrivs som särskilt potenta).

– Jag tror att satan rider dej,
sade bonden
– Ja, rider han mej, så bor han i dej,
för att du så lite gängar mej,
svarade bondens hustru

Andra visor vittnar, mitt i sin frispråkighet, om en sexualmoral vi eventuellt har gjort oss kvitt. ”Tre pigor på Kinnesta gål” får besök av ”tre djäknar” som, efter vad jag förstår, våldtar dem. Mot slutet av visan är det pigorna och inte djäknarna som blivit dömda för fördärv:

Och när nu dagen på himlen blev ljus,
hej visp upp i knappen!
så stodo tre horor och torkade sin mus
för de var stuckna på lappen
och runkade på busken
för bullerumbum fallallerilej

I en annan visa är det tre sjömän som förgriper sej på tre jungfrur. Sjömännen straffas visserligen genom att sjökapten låter dem smaka daggen, men tröstar sej i slutstrofen:

– Snart bliver vårt ryggskinn helt igen,
men flickan får aldrig sin mödom igen
Sjung hopp faraderalla sin mödom igen

Festligast är de hädiska visorna – ”jungfru Maria var helig och kåt”, ”Israels barn hade kukar små” – och den bildrika historien om hur den store och starke gossen hämnas på polisen som avbryter omfamningen med en ung och fager flicka:

Han kokade en soppa på kuttan av ett bi
och lade femton tuppkukar och stånkanpulver i

I stadens alla brunnar han hällde sin mixtur
och snart så märktes verkan på människor och djur
På varje gammal kärring och varje gammal märr
stod kuttan våt och slaskig och alltid uppå spärr

Resten av visan kan ni säkert: priset stiger på ljus, ”prosten stod på torget och slog en stilla runk” och till slut spikas ”en kutta och en kuk” upp på rådhusporten där allmänheten för en, förhoppningsvis överkomlig, penning kan göra sej av med byxklådan.

Jag vill än en gång understryka att det hela är hämtat från en vetenskaplig skrift.

Tommy Nilsson var inte först (även om han veterligt är den enda som har sjungit om att knulla med just Malin Berghagen). Så länge folk har jufsat har jufsandet benämnts och besjungits.

1800-talets förljugna skönandar till folkkulturbevarare – bröderna Grimm i Tyskland, Richard Dybeck här – hade en tendens att censurera, i sin fåfänga jakt på den ädla sunda ursprungliga folksjälen. I gamla uppteckningar har åtskilliga verser ersatts med korthuggna kommentarer: ”otryckbart”, ”olämplig text” etc.

Vad af Klintberg och Mattsson gjorde – boken är från 1977 – var naturligtvis en angelägen och vetenskapligt hederlig kulturgärning. Utan dem skulle få av oss använda ord som ”tolvtumskuk” och ”knektemansräl” på daglig basis.