Begåvade människor jag känner del 13: Jesper Rönndahl.

Det var något av en högoddsare att det var just Elisabeth Höglund som Jesper till slut skulle teama upp med. Han har tidigare jobbat i tandem med Simon Svensson (Telefonsupporten), Josefin Johansson (Syskonen) och Karin Gyllenklev (Institutet med Karin och Jesper). Tydligen var det Bettan som var Den Optimala Parhästen. Jesper blev så glad att han spärrade upp ögonen och SVT passade på att välja just det som pressbild.

Jesper Rönndahl har jag följt på nära håll från nästan inget till nästan allt. Hösten 2003 anställdes han som producent på ett P3-program som jag hade skapat ihop med Ola Norén och Valle Westesson. Det hette Hej domstol! Jesper var en utmärkt producent. Han brände cd och lärde sig olika klipprogram och var en mästare på att hantera arga telefonsamtal. Radioproducentvärlden förlorade verkligen – och jag är helt oironisk nu – en stjärna när han valde komikerbanan.

Det gällande skämtet, och särskilt sen han verkligen kom upp sig och blev allom välbekant, var att han började hos oss som kaffekokare och pennvässare och skickades ut på stan för att hämta synvinklar och ögonmått. Det är dock ganska milda skämt jämfört med dem som riktades mot honom under de tre och ett halvt år vi delade kontor. Man kunde säga vad som helst till Jesper eftersom han hade en teflontäckt självkänsla. Vi spred rykten om att han låg med får och sjöng hans telefonnummer i en larvig spökjägarlåt – inget kunde rubba det stoiska lugnet.

I vår avslutningsföreställning lät vi en manskör sjunga en sång som handlade om att Ola, Valle och jag seglade vidare i livet medan Jesper stannade kvar på Sveriges Radio i Malmö. Den hade inte minst jag fått äta upp om nu någon annan än jag själv hade kommit ihåg den.

Efter Hej domstol! fick Jesper ett nytt P3-program: Pang Prego. Han upptäckte också sociala medier, började lägga ut Dagens tips på Youtube och skaffade sig på nolltid femtusen Facebook-kompisar. Hej domstol! lades ner 2006. Då fanns väl för all del Youtube, men knappt Facebook och ännu inte Twitter. Och egentligen hade det inte spelat nån roll: det dröjde rätt länge innan vi andra alls började nyttja de där medierna. Ola Norén gör det fortfarande inte.

Och sen seglade han vidare: sketchprogram för Barnkanalen, redaktörskap för succéprogrammet Grillad och en helvetes massa ståuppande. En dag hade han flyttat till Stockholm och var plötsligt programledare i TV3 och intervjuad i Värvet och På spåret-medverkande och – den slutgiltiga kröningen till Riktig Kändis – Sommarpratare. Nu kan det rimligen bara gå neråt.

Det finns många skäl att hysa respekt för Jesper Rönndahl. Bortsett från det uppenbara – att han är trevlig, välklädd, luktar gott och kan föra sig bland folk – så är det som imponerar mest på mig fliten. Han är ett ständigt flödande ymnighetshorn. Allt han hör och tänker på blir till idéer blir till skämt blir till föreställningar och radio. Han lyckades göra typ femtio Youtube-inslag bara med de kasserade idéerna ur sin idébok. Han är ständigt i rörelse och ständigt på väg, till synes driven mer av lust än av prestige eller ångest.

Sen fascinerar det mig att han lyckats skaffa sig en så bred och hängiven publik med nördiga skämt och iakttagelser, gärna från fysikens och datalogins värld. Att sjunga sånger om trakeotomi och geologiska tidsåldrar är inte bara lite studentikost. Någon borde avfärda det hela som en angelägenhet för några självgoda män i Lund. Ingen gör det. Alla är överens om att det är lysande. Det gläder mig lika mycket som det förvånar.

Säkert skrattar somliga ändå mest för att det låter roligt när han har så mycket saliv i munnen och för att han står så kutryggigt vid mikrofonen – men man vinner inte så mångas förtroende bara med den yttre charmen. Jesper har lyckats bredda det smala och popularisera det torra och gå hem hos de äldre utan att göra avkall på sina snuskisar och sin nonsens.

Kanske fick jag veta mer om honom under hans en och en halv timmes Sommarpratande än under våra tre och ett halvt års dagliga umgänge. Det kan i och för sig ha berott på att jag hade fullt upp med att prata själv under de där åren.