Begåvade människor jag känner del 10: Anders & Måns.

På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie Succéduon. Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som ”beige” respektive ”grå”.

I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och ”Anders”. Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins – med Robins Paulsson – berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen ”Måns springer naken” har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bland annat har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sig när andan faller på.

Vad det handlar om här – och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna – är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sig så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sig.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar någon annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sig fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar – andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen – sin kredd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter – för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med Succéduon gissar jag att de gjort det mer än någonsin.