Det är givetvis ingen ny spaning, men vid genombläddrandet av gamla Bamse blir jag på nytt påmind om Rune Andréassons uttalade politiska agenda. När Bildt gav Clinton en Bamse-slips knorrades det i MUF-leden. Med all rätt. Näst John Blund är det svårt att föreställa sej en barnfigur mer genomsyrad av vänsterretorik.
Hur tänkte Bildt den gången? Som alla andra som någonsin gett bort en slips: han kommer ändå aldrig att använda den?
Andréasson blev i sin ungdom erbjuden jobb hos Disney. Han valde istället att bygga upp Disneys direkta antites: den självcentrerade Kalle Anka fick en altruistisk motsvarighet i Bamse, den gode kapitalisten Joakim blev den hämningslöse skurken Krösus Sork, ohämmad merchandize blev några försiktiga Bamse-huvud på tandkräm.
(På den punkten har hans arvtagare svängt, men fortfarande finns inga Bamse-tabletter eller Bamse-soft airguns på marknaden.)
När Allers och liknande uppdragsgivare hade haft någon synpunkt för mycket på kolonialismkritiken i Andréassons barnserie Lille Rikard och hans katt, valde han att skaffa total kontroll över situationen och ge ut sin egen tidning med bara sina egna serier.
Redan från början lade han den politiska ribban. Ett tidigt äventyr heter ”Den stora ek-striden”. Kopplingarna till almstriden i Kungsan, protesterna från Norrland under den stora utlokaliseringsprocessen eller tidens vilda strejkande, var ännu mer uppenbar då än nu:
Nästan från början har Bamse stått med ett ben lika stadigt i retorik och diskbänksrealism som det som är rotat i en tradition av fabeldjur, sagor och pojkboksfantasterier. Under åttitalet blir Bamse familjeförsörjare och när han inte slåss mot sjörövare och drakar brottas han och Brummelisa med liknande problem som vanligt folk.
Även i Bamse-världen råder arbetslöshet och arbetsvillkor dikterade av kapitalister och svaga fackförbund. Det mest frapperande med nutida ögon är att inte Krösus hotar att flytta sin fabrik till Baltikum:
Rune Andréassons pedagogiska sida är välkänd. Hans kamp mot vidskepelse, horoskop, new age och bonnfångeri var patosfylld – och emellanåt så stark att ALL form av underhållning fick stryka på foten::
Som många andra män på sjuttiotalet som smittats av tidens revolutionära yra glömde han länge bort Det Andra Könet. De första åren är Bamse, Skalman och Lille Skutt ensamma på äventyren. Den enda kvinnan är en farmor som mycket traditionsenligt kokar honung och lagar pannkakor.
När Brummelisa kommer in i bilden – och efter att hon och Bamse kramats länge den där natten – blir hon hemmafru (inte särskilt representativt ens på åttiotalet).
Som den moralist han var, gjorde Andréasson dock nån form av avbön och försökte kompensera sig där han tidigare varit undlåtande. Det ska han moraliskt och mänskligt sett ha all credit för. Konstnärligt blir det fortfarande inte särskilt svängigt.
Det mest beundransvärda i sammanhanget är att han faktiskt lyckades. Bamse är en legend och en barnfavorit – fortfarande, vill jag påstå – på sina egna villkor. Inga bidrag från politiskt färgade statsstipendiefonder, inga allmosor.
Visst rekommenderas den blåluvade av progressiva dagisfröknar och bibliotekarier som ett politiskt korrekt alternativ till dom imperialistiska Disney-tidningarna, men samtidigt – föräldrarna köpte och ungarna gillade.
På så vis lyckades Rune och Bamse bli representanter för exakt den nyliberala syn på kulturen de själva bekämpat och MUF-pöbeln hyllat.
Jag vet inte vilken sens moralen är. Kanske att budskapet om allas lika värde är kommersiellt gångbart? Jag tror att det är ett positivt faktum.
hans
problemet ar att bamsebockerna ar sa fruktansvart daliga att jag trots protester vagrar lasa dem for mina barn – de far vanta pa farmor eller farfar for att fa i sig de snallism-stinna berattelserna.
Sarah Olsson
Hej, detta har inte att göra med detta inlägget egentligen (jo, nu – jag älskade Bamse när jag var liten). Men jag kommenterade på ditt inlägg om Ulf Brunnberg. Om du inte har uppmärksammat det kan du väl göra det och kanske också svara, om du har ett svar? Man måste ju försöka… 😉
Kalle Lind
Sarah: jag har nu svarat på din frågeställning om var man kan fiska upp Brunnberg för natten. Anledningen att jag inte gjort det tidigare är naturligtvis för att jag inte uppfattade frågan som seriös.
Henrik Valentin
Suveräna ekorrar det där. Bedårande är bara förnamnet.
Men ibland undrar man vart du står i frågan? Du driver alltid med proggiga grejer, men är det inte finare med röda fanor än Reinfeldts Alfons-feja?
Kalle Lind
Henrik: alla gånger. Jag älskar röda fanor. Faktiskt. Politiskt kallar jag mej på begäran vänsterliberal. Konstnärligt har jag en klockarkärlek till den politiska kulturen. Det som är bra är fantastiskt och ger mej gåshud, det som är dåligt är fyrkantigt och självgott men ger mej ändå gåshud. Komplicerat, men så här: progg är my guilty plasure.
Gubben Far
Håller med. Det är beundransvärt, smått mirakulöst att Bamse som enligt alla beräkningar borde vara tråkig i sin explicita vänstermoral och pedagogiska pekpinnar inte är det. Praktiska experiment i familjen (min egen) har visat att så inte är fallet. Bamse är kul att läsa, åtminstone med Rune A:s manus. Varför? Jag undrar om det inte, i alla fall delvis, beror på att Lille Skutt och Skalman kostar på sig att vara elaka emellanåt. Skutt är alltid den förste som säger att Vargen borde ha stryk. Och när Bamse en gång sa: ”Tur att du var med, Skalman. Jag springer och du tänker”, svarar Skalman: ”Tur att det inte är tvärtom”. Eller är det svensk hemmablindhet? Men Bamse har sålt skapligt utomlands också.
Anonymous
Bamse (1973-1990) är uppståndelsen och livet! Däremot är den inget vidare idag.