Apropå snusk.

Skriver ett föredrag om Eddie Meduza som jag ska hålla i ett public servicerelaterat sammanhang och reflekterar under tiden över vilket bra jobb jag har. Hade jag bara kunnat leva anständigt på det samt med gott samvete kunnat säga till mina söner att vuxenskap innebär ansvar, så hade jag aldrig klagat.

Snubblar i researchen över den sortens kunskap som gör mitt liv något lite lättare att uthärda: år 2000 spelade Ring så spelar vi tydligen Eddie Meduzas ”Epatraktorn” som önskelåt. Utan att lägga nån värdering i det, så kan man väl påstå att  ”Ring så spelar vi” representerar Folklighet när den är som mest harmlös och urvattnad. Eddie Meduza däremot, representerar väl snarare Folklighet när den är som mest folklig.

Och även om salig Eddie hade fler sidor än den flåsgrova fyllegastande fittfixerade som han är mest känd för, så är inte just sången ”Epatraktorn” ett bra exempel på hans mer finstämda produktion.

Som den scannade artikeln i länken (GP 001231) så försiktigt påpekar: sången ”innehåller många runda ord och anspelningar på gruppsex och oralsex” (eventuellt syftande på raderna ”om ja e fyllesjuk / då får dom suga min kuk”). GP-journalisten slår också fast att texten ”med lätthet” kan ”beskrivas som både kvinnoförnedrande och manschauvinistisk” (som kan syfta på den subtila antydningen om att kvinnornas månadsrening sporrar sångens jag att istället övergå till sodomitisk penetration).

Det är en kulturkrock av den sort som alltid gör mig lika fascinerad. Efter en lång tirad av småprat, miniprat, mikroprat, prat om ditt, prat om datt, prat om ingenting och prat om ännu mindre, lite Elvis, lite Kikki, lite Wizex, lite Siw Malmkvist och lite Dire Straits för de yngre lyssnarna – så nåddes de stillsamt kaffesörplande Ring så spelar vi-lyssnarna av Eddies öppningsrader:

Aha, nu sa ja ut en sväng
o fixa ett gött litet knull
Å när ja kör iväg från gårn
så e ja förstöss jättefull

Den skannade artikeln i hyperlänken antyder en rejäl lyssnarstorm. Det brukar visserligen inte betyda mer än tiotalet samtal, men är likväl ett tecken på att en lördagsfrid rubbats på bred basis i landet. En av de ytterst få gånger Eddie Meduza alls spelades i Sveriges Radio så blev det alltså okommenterat i ett program som dittills inte retat en jävel under trettiotvå år i etern.

För övrigt finns ju en viss ironi i att denna spelning troligen ledde till Eddie Meduzas enda Stimutbetalning med utgångspunkt i en Sveriges Radiospelning, och att jag nu ska fakturera samma mediekoncern för att referera/profitera på samme Meduzas liv och karriär. Outgrundliga äro vår Herres – dvs. Mats Svegfors – vägar.