Jag får regelbundet pressmeddelanden från Bergmanfestivalen. Det gör mig på allvar lite rörd: landets mest etablerade kulturinstitution arrangerar en hyllningsvecka till landets mest uppburne kulturpersonlighet och vänder sig sen till den mest perifera wannabe-tyckaren i Kultursverige för att få uppmärksamhet. (Och ja, jag begriper att det inte bara är mig de vänder sig till – men de vänder sig till mig!)
I det senaste utskicket vill de slå ett slag för en annan hårt kämpande undergroundkulturell verksamhet: NK. Där ställer man ut några av de scenkostymer IB lät ta fram till sina uppsättningar på nationalscenen:
Kostymerna från bland annat Markisinnan de Sade, Misantropen och Spöksonaten visar tonvikten Ingmar Bergman lade på det estetiska uttrycket i sitt konstnärsskap.
Det visar naturligtvis också tonvikten IB lade på att hans uppsättningar skulle kosta pengar, företrädesvis andras.
Bland annat är det Stina Ekblads kostym från Markisinnan de Sade, Pernilla Augusts kostym från Vintersagan, Lena Endres kostym från Misantropen och Lena Ohlins kostym från Fröken Julie och många, många fler.
Utan att vara det minsta kulturfientlig à la Sven-Ingvars-Sven-Erik (”kultur är väl när det är fler människor på scenen än i publiken” + gnägg på värmländska), så kan jag ibland känna pustar av irritation att så mycket krut läggs på att uppmärksamma den mest uppmärksammade.
När jag läste modern litteraturvetenskap en gång tyckte en kvinna i min arbetsgrupp att det var för sorgligt att vi inte alls tog upp Ingmar Bergman på kursen. Jag svarade lite försiktigt att Bergman ju inte är nån förgrundsgestalt inom just litteraturen; på filmvetenskapen och teatervetenskapen och särskilt psykologin bör man naturligtvis hålla regelbundna fördjupningskurser.
Kvinnan insisterade på att Bergman ändå borde tas upp på vår kurs. Jag kontrade diplomatiskt med att han för fan inte ens skrivit några romaner och att de ynka pjäser han skrev i sin ungdom knappt går att få tag på! Det måste väl för fan i våld finnas någon som skrivit några fler böcker (ett icke obetydligt fenomen inom litteraturhistorien) och som har en mer självklar plats på en litteraturkurs!
Kvinnan sa – och nu kändes det lite som om jag var Bill Murray som vaknade upp till ännu en groundhog day: ”Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande.”
Hon fick fortsätta leva i bitterhet. Litteraturkursen koncentrerade sig på andra, mindre namnkunniga och mer bortglömda författarskap. Bland annat ägnade vi några månader åt att djupanalysera någon gammal obskyr pennfajtare som hette Strindberg.
Nonsensakuten
Håller med Sparring. Laterna Magica är en bra ”roman” fast tydligen har det också verkligen hänt i verkligheten. Utan raljans får man ju ändå ge IB ett erkännande som ”författare” även om han kanske inte bör djupanalyseras på litteraturkurser. En annan skribent som borde få ett större erkännande som just författare, anser jag Hasse Alfredson vara.
Snacka om att använda språket.
Urban
Man kan ju se filmkonsten som en utveckling av dramatiken och i så fall är väl IB en av 1900-talets största svenska dramatiker. Göran Hägg har med honom i sin litteraturhistoria av den anledningen men jag tror inte det slagit igenom på bred front. Kanske helt enkelt för att litteraturhistorien är plottrig nog som det är.
Men visst överreagerade din kursare. Och vi behöver väl knappast oroa oss för att karln glöms bort de närmaste trettio åren. Och det är ju knappast så att det är fysiskt svårt att komma över material om honom för den som även är intresserad av litteratur/filmvetenskap på fritiden.
U.J.
Stig
Vill påminna om att författaren Lotta Lotass för ett par år sedan fick frågan vem hon tyckte borde tilldelas nobelpriset i litteratur, varpå hon svarade: ”Norman Mailer eller Ingmar Bergman”. Nu är båda herrarna förvisso avlidna men Lotass blev nyligen invald i Svenska akademien. You do the math, eller vad man nu säger.
Anders Sparring
”Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande.”
Jo, visst, det är ju ett uttalande man kan göra sig lustig över, men jag håller fan med henne. Som författare alltså. Några pjäser kanske inte finns att få tag på, men dock ett knippe filmmanus från sent femtiotal och över hela sextiotalet som ställer fler svåra frågor än den samlade svenska litterära produktionen lyckades med från 1970 och fram till nu.
Det finns de som tycker att IB borde ha fått nobelpriset i litteratur. Jag är en av dem.
dr. No
En inte alldeles oväntad mängd förståsigpåare kommer in och försöker lägga sordi på stämningen med sina förment djupa kommentarer. Så roligt!
Heliotropen
Och visst är det tragiskt att Astrid Lindgren blev så förbisedd och aldrig fick ett Nobelpris!
babylemonade
Ute bland det vanliga folket (utan kulturskägg och barnprogram) är det förtvivlat svårt att hitta någon människa som gillar Bergman. Det är snarare provocerande att gilla Bergman i den kontexten. Svartvitt ångesttråk och så. Och är inte filmmanus litteratur? Egentligen?
Kalle Lind
Alla: ett par klarlägganden – jag tycker absolut att Bergman har gjort ett par sjyssta rullar. Jag tycker han är en mästerlig behandlare av språket, särskilt i Laterna Magica (att det sen är nåt av det mest koketta jag läst är en annan story).
Min poäng är att han inte är ensam. Varenda snorpapper IB har slängt ifrån sej plockas upp av ögonbrynsrynkande filmvetare medan en massa andra människor som formulerat en och annan tanke om döden och livet förbises.
Det har jag lite svårt för. Och när till och med kostymerna behandlas med underdånig vördnad känner jag skepsis.
Anders Sparring
Äh, vad då, har är ju bäst. Håller med om att Laterna Magica är minst sagt kokett, men när det gäller filmer och teater kan han inte nog vördas. Det är överhuvudtaget för lite vördnad i det här landet tycker jag. Vördnad för den rättmätiga eliten. Jag vet att jag låter fascistisk nu och det är inte meningen, men Bergman är inte vem som helst, inte Strindberg heller, eller Per Lagerqvist. De är genier och ska behandlas som sådana. Utan dem hade det inte blivit mycket snorpapper överhuvud taget att plocka upp.
Du företräder en svennig ”om det är konstigt är det dåligt”-attityd, Kalle Lind. Nästa steg är att påstå att let´s dance också är kultur.
Kalle Lind
Anders Sparring: jag tycker inte att jag företräder en konstigt-är-dåligt-attityd. Tvärtom är jag väldigt förtjust i konstigheter.
Jag har större problem med det pretentiösa, det skitnödiga och just det vördnadsfulla. Piedestaler är inga vidare vackra föremål.
Men att Let´s dance är kultur är väl orubbliga fakta? Hur definierar man annars kultur? Är inte kultur saker vi inte måste göra men gör ändå för att uttrycka oss och känna samhördighet? På vilket sätt faller Let´s dance utanför den ramen?
Jag är heller inte särskilt förtjust i ”svennig” som skällsord. För mej är det folkförakt i sin prydno. Jag har för egen del aldrig begripit mej på folk. Det innebär inte att jag är bättre än dem. Bara att jag inte lärt mej tolka dem.
Anonymous
Bergman är alltid ett intressant fenomen men inte tillhör han litteraturhistorien.
I sådana fall ska alla viktiga/oviktiga manusförfattaren fackas in där, eller tycker någon att Adam Herz bör räknas till litteraturhistorien för sin American Pie-trilogi? Knappast.
En helt annan fråga. Har precis startat en blogspot, men kan inte hitta bloggen via googlesökning osv. Tar det några dagar innan den syns på google eller har jag gjort fel?
/ Stofilus
Anders Sparring
Jag ser att jag har använt mig av olyckliga uttryck som ”svennig” och ”kultur”, vilket kanske skymmer det jag vill säga.
Det finns en allmän attityd (parallell med denna att Bergman ska vördas) och det är att kulturella yttringar som folk i allmänhet inte förstår, gärna stadsunderstödda med olika bidrag och gärna omhuldade på kultursidorna, är likamed snobberi och placerade på piedestal. Jag gillar inte den attityden och reagerar reflexmässigt så fort jag hittar argumentation som pekar åt det hållet.
Du retar dig på Bergmans upphöjdhet och tycker att det är löjligt att visa upp kostymer från hans produktioner. Du tycker att det finns andra som borde få ta plats i hans ställe.
Jag tror inte att det är Bergman som stjäl utrymmet från andra filmare och författare. jag tror att det är den ”folkliga” kulturen, med TV 4 med sådant som let´s dance och idol, som gör det. Jag tycker att man kan låta en sån som Bergman få stanna kvar på sin peidestal. Han hotar ingen där uppe. Han inspirerar.
Kalle Lind
Anders Sparring: jag tror vi närmar oss konsensus. Jag tycker Bergman har en given plats i historien och att samhället är betjänt av kultur i alla dess former. Jag tycker också att Bergman och Strindberg m.fl. vördas nåt alldeles ohyggligt, inte sällan över gränsen till det löjliga (Peter Birro).
Jag tror inte heller att TV4 konkurrerar med Bergman. Jag tror TV4 konkurrerar med saker som är ungefär lika torftiga.
Mariah
Jag blev helt nervös att den kvinnan var jag. När läste du modern litteratur?
Nonsensakuten
Åhå. Nu är Mariah Carey också inne och kommenterar. Lyfter onekligen debatten mot nya, oväntade höjder…
Anders Sparring
konsensus?
läskigt!
Gubben Far
Vad Kalle påpekar, framför allt, är att stora delar av Ingmar Bergmans verk är svåra att få tag i. Det som saknas är en rejäl utgåva av Bergmans filmmanus och pjäser, inte bara de stora utan också pjäser som inte filmats, som bara sattes upp någon gång på 1950-talet på Malmö stadsteater. Han har skrivit en pjäs som kanske heter ”Den förstenade prinsen” som jag bra gärna skulle vilja läsa. Bergman tillhör film- och teatervetenskapen, som studerar film och teater, men blir ingen del av litteraturvetenskapen förrän hans texter – de viktiga, inte bara memoarerna – blir en del av litteraturen.