Jag är kanske siste man på bollen här, men när jag tillsammans med mina barn ser om den tecknade Pelle Svanslös (1981) ser jag för första gången de freudianska undertonerna. Det är kanske inte så att jag gått och funderat på Pelle Svanslös varje dag de sista trettio åren, men tillräckligt ofta för att jag ska förvånas över att kopplingen svans/fallos inte har slagit mig tidigare.
Jag vill hävda – marinerad som jag är i det akademiska – att kopplingarna är uppenbara. Svansen är kuken, svanslösheten kastrationen. Den svanslöse Pelle leker med råttor istället för att döda dem, är snäll och tafatt istället för driftig och hungrig, finurlig hellre än förslagen.
Visserligen finns också ett klassperspektiv: Pelle är familjekatt, Måns en streetsmart bakgårdskatt. Den socialt trygge Pelle behöver inte hävda sig, för Måns är det en överlevnadsstrategi. Måns hetsar pöbeln från Dragarbrunn – ökända Uppsalakvarter där Fröding låg med horor och Owe Thörnqvist fann ”het amor” med Gun ”uppå ett vindskontor” – och kallar Pelle ”mallig”, en klassisk klasskomplexetikett (även Lus-Mia kallar Madicken för ”mallgroda”). Var magistern och övremedelklassmannen Gösta Knutsson hade sina sympatier behöver man knappast tveka om.
Men det Måns hävdar sig med är hela tiden svansen. ”Jag har Uppsalas längsta” väser han, med Ernst-Hugo Järegårds kåtaste stämma, till Gullan från Arkadien. Sen stjäl han Gullan från den klumpige Pelle i en eldig tango där han vant smackar till dansbanans övriga kaveljerer med, återigen, svansen, för att än en gång inleda en förförelseakt med ett hest ”för övrigt har jag den längsta i hela stan”.
Måns är Mannen, Pelle den oskuldsfulle Pojken. Den sofistikerade Gullan blir aldrig Pelles, istället söker han sig till den väna och näpna hemmakatten Maja Gräddnos. Måns, däremot, har halva svansen inne på den förmodade kandidatflickan Gullan, härstammande från studentkvarteret Arkadien, antagligen eggad av den primitiva och djuriska Måns. Maja blir madonnan som Pelle håller i handen och sjunger serenader för, Gullan horan som låter Måns stjäla henne i tangon.
Svansen är alltså en makt- och kraft- och styrkesymbol, ”kattens förnämsta prydnad” enligt Måns. Måns samtliga försök att näpsa och håna Pelle slutar med att hans egen svans hamnar i kläm eller blir biten av Kalle Huggorm, en vän till Pelle som just har fått tjäna som dennes svansförlängare. Gång på gång tvingas Måns ligga på mage med sönderfrasad och uppsvullen svans, lika utsatt och tillintetgjord som machomannen som inte fått upp den.
Allt detta försökte jag förklara för min sjuåring och min tvååring medan vi tittade på Jan Gissbergs och Stig Lassebys underskattade animationer. Jag är inte säker på att de lyssnade ordentligt.
urban
En rolig och ganska akademisk förklaring. Med ett stort logiskt problem: Honorna har precis lika mycket svans som hannarna (fast när du nämner det betonas deras nog inte lika mycket).
Så därför går jag inte riktigt med på analysen annat än i överförd bemärkelse: Svansen är en symbol för kraft och status och att ha blivit berövad denna av en varelse man förväntas ätit upp är givetvis inte särskilt hedrande.
Så jag accepterar på seminarienivå men börjas det dras ytterligare skämt om ”Stadens längsta svans” kommer jag att himla med ögonen.
Ibland är en svans bara en svans och ibland är den kanske inte nödvändigtvis en framsvans.
U.J.
urban
En rolig och ganska akademisk förklaring. Med ett stort logiskt problem: Honorna har precis lika mycket svans som hannarna (fast när du nämner det betonas deras nog inte lika mycket).
Så därför går jag inte riktigt med på analysen annat än i överförd bemärkelse: Svansen är en symbol för kraft och status och att ha blivit berövad denna av en varelse man förväntas ätit upp är givetvis inte särskilt hedrande.
Så jag accepterar på seminarienivå men börjas det dras ytterligare skämt om ”Stadens längsta svans” kommer jag att himla med ögonen.
Ibland är en svans bara en svans och ibland är den kanske inte nödvändigtvis en framsvans.
U.J.
Kalle Lind
Urban: som du mycket riktigt påpekar, så har inte honornas svansar någon som helst betydelse i katternas argumentation. Vilket jag hävdar bara understryker min tes.
dr. no
Om det var stora kukar Gösta gick och tänkte på när han skrev sina barnböcker är jag glad att han använde sig av eufemismer.
Kjelle
Å! Freudfröjd!
Måste i samma anda bara tipsa om julkalendern ”Jul i Kapernaum” där man verkligen kan vältra sig i överförda betydelser, dubbeltydigheter, egennamn som arketypisk karakteristik etc. etc.
Ördög
Du kan gläda dej åt att det finns fler som försöker analysera Pelle Svanslös med hjälp av Freud. Conny Svensson, docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och född 1940, gav 1997 ut boken ”Tarzan i slukaråldern” med lärda kåserier om de böcker, serietidningar och deckarmagasin han läste under sina pojkår 1946-54 – nu analyserade med litteraturvetarens skarpblick. Även Pelle Svanslös får ett eget kapitel, med funderingar som denna:
”När jag nu långt senare läst om de elva böckerna om Pelle Svanslös frapperas jag av det myckna talet om svansar. Kan det möjligen tänkas syfta på något annat organ? Måns har stadens längsta svans, vad det nu kan betyda. Pelle däremot gör ett könlöst intryck, trots att han i sinom tid gifter sig med Maja Gräddnos och blir trillingpappa. Då skulle Pelle kunna ses som en hämmad viktorian eller oscarian, medan Måns är en primitivist som bejakar sinnlighet och driftsliv. För att tala freudianska: Pelle motsvarar överjaget och Måns är libido.”
Docent Svensson konstaterar i sin analys att Pelle onekligen ÄR mallig, då han naivt skryter för de andra katterna om alla resor han gjort med sitt husbondsfolk och alla presenter han överhopas med. För Svensson, som själv växt upp i arbetarmiljö i Nyköping, är klassperspektivet klart: den fattige Måns i sitt skjul är avundsjuk på Pelle. Men samtidigt är han en feg översättare och egoist som Knutsson inte visar någon sympati för.
”Måns uttrycker pretentioner att vara ledare för stadens halvvilda katter, och kanske är han tänkt som en parodisk revolutionär eller socialist” lyder Svenssons teori.
Johan Johansson
Ernst-Hugos röst höjer en redan riktigt bra ”barnfilm” ytterligare ett antal snäpp.
Spiring
Ordet ”penis” kommer tydligen från det latinska ordet för ”svans”. Plotten tjocknar.
Linus Walleij
Min favorit i Frediansk barn-TV är ”Magnetic Lofty” (kranis magnet) i Byggare Bob-serien, många missar de klara freudianska undertoner i den hämmade och höjdrädde (etc) Kranis plötsliga oförmåga att kontrollera sin ”stora magnet”, till den (kvinnliga) *cementblandaren* (skålformad) Menta:
http://www.youtube.com/watch?v=JQ-s1P-3qV8
(Hela asnittet är f.ö. lysande eftersom det även innehåller en del koketteri mellan Bob och Wendy i anslutning till det freudianska temat.)
Heliokles
Pelle Svanslös-böckerna ska nog förstås i sitt historiska sammanhang. De refererar till olika personer i dåtidens akademiska Uppsala, och i flera böcker ganska tydligt till nazianstrukna personer. Måns håller t.ex. ett tydligt rasbiologiskt färgat tal om att djur med fel ska vara de andras slavar (i ”Pelle Svanslös och Taxen Max”, Max har bara ett öra). Den boken kom 1944, och året efter jagade Pelle kollaboratörer i Danmark, i ”Pelle Svanslös i Skolan”.
Gösta Knutsson har i Pelle Svanslös-böckerna genomgående ett varm humanistiskt och anti-fascistiskt budskap. Jag tror inte alls man bör läsa in några sexuella undertoner i svansarna.
Det är väl ganska tydligt att Pelles svanslöshet är en symbol för att han är utanför och annorlunda. En svanslös katt ser ju ganska ynklig ut, men Pelle lyckas trots det övervinna sina mobbare.
Heliokles
Däremot är jag helt övertygad om att i Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning är Måns svans sexualiserad. Men det beror mera på Ernst-Hugo, det. 🙂
Kalle Lind
Heliokles: du har troligen rätt såtillvida att Gösta Knutsson antagligen inte skrev in några medvetna dubbeltydigheter i sina barnböcker. Men Freud pratade ju mycket om det omedvetna. Dessutom är det inte böckerna jag tittat närmare på den här gången, utan Lassebys/Gissbergs film, där inte bara Ernst-Hugo utan också replik och handling har tydliga freudianska – medvetna eller omedvetna låter jag vara osagt – undertoner.
Heliokles
Kalle: Du har säkert rätt i att filmen är mer erotiserad – den gjordes ju i en tid när sexualiteten kunde behandlas mera öppet än på Knutssons tid. Jag vill inte ens tänka på den gode magisterns sexliv – brrr!
Ja, Freud talade mycket om det undermedvetna, men det är inte mycket av det han skrev som håller. Det mesta är rena spekulationer – Freuds idéer om Oidipuskomplex och Elektrakomplex vederlades till exempel redan innan han hittade på dem. En svensk-finsk forskare som hette Westermarck visade redan på 1800-talet att vi avvänjs från sexuella känslor mot dem vi växer upp med (http://en.wikipedia.org/wiki/Westermarck_effect)
Men den teorin är ju inte lika spännande som Freuds idéer att pojkar vill gifta sig med sin mor och döda sin far, så den slog inte igenom bland författare och konstnärer.
Och vad gäller Freudtolkningar av barnböcker… Martin Gardner skriver i kommentarerna till ”The Annotated Alice” att många barnböcker är så rika på symboler att du kan tolka in i stort sett vad som helst.
Men man kan ju ha väldigt skoj medan man gör det!
Henric
”Allt detta försökte jag förklara för min sjuåring och min tvååring medan vi tittade på Jan Gissbergs och Stig Lassebys underskattade animationer.”
Varför det, om man får fråga?
Kalle Lind
Henric: tja, varför inte? Allt som kan förvirra dem och göra dem osäkra på världen och få dem att inse att inget är vad det syns vara, måste väl vara uppbyggligt och danande?