I senaste avsnittet av Snedtänkt, det om country på svenska, kommer jag och Ina Lundström in på låten ”Aldrig mer”. Jag kom vid inspelningstillfället inte på vem som gjort den, men kunde å andra sidan erinra mig refrängen till parafrasen. Inget av det är egentligen att betrakta som country så egentligen var hela diskussionen ett stickspår.
Men låt mig ändå reda ut begreppen. 1971 skriver två italienska killar en låt till Sanremo Music Festival; ”Che sarà”. Den sjungs av José Feliciano, kommer tvåa i tävlingen men blir strax översatt och spridd i stora delar av världen. I Sverige lägger skivbolagsbossen, musikförläggaren och textförfattaren Stikkan Anderson vantarna på den. Han kallar den ”Aldrig mer” och ger den till sitt favoritfynd, de skönlockiga skönsångarna i Hootenanny singers.
Låten blir en svensktoppshit 1971. Den vemodigt nostalgiska texten om en landsbygd som lämnats för att aldrig återvändas till går rakt in i den svenska folksjälen:
Så lämnar jag den by som sett mig födas,
snart sover den en evig törnrossömn
Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar
i denna bygd som en gång blomstrat har
Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!
Det finns ingen som kan ändra det som sker
Aldrig mer hörs skratt från ängen, glada röster – ingenting!
Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring
Texten kritiserades av samtidens politiska musikkommissarier för dess uppgivenhet. Måste det vara så? Finns det ingen lösning på problemet? Finns det ingen som kan ändra det som sker? Går det inte att starta en namninsamling eller göra en offentlig manifestation?
Den maoistiskt präglade sång- och teatergruppen Fria Proteatern satte ny text till Hootenannys hit – ”Vi lämnar EJ den trakt som sett oss födas/Vi kräver nu vår rätt att få bo kvar!” – och tryfferade den med proggmarkörer som ”herrarna” och ”pamparna”.
Stikkan Anderson – som var skydd av musikrörelsen men själv skrev texter som absolut är att betrakta som politiska (”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”, ”Mamma är lik sin mamma”) godkände den. Jag hittade den i min mors skivsamling och tydligen skrev den in sig i ryggmärgen.
Märkligt nog finns den inte på Spotify eller Youtube. Så här kommer den:
Anders Gustafson
När denna skiva spelades existerade Hootenanny Singers inte längre som grupp. Man hade slutat turnera sedan länge. Det hindrade inte Björn Ulvaeus att ge ut hela svenska visskatten på skiva. Tror inte, att varken Tony eller Hansi, är med på många senare och stora Hootenanny hits, som t ex Dan Anderssons ”Tiggaren från Luossa”. På de senare skivorna körar ju Björn mot sig själv. Ganska utslätat och trist. Men deras 4-5 första album var verkligen något nytt. Jag var en hängiven lyssnare, i mina första tonår. Dessa album fick mig att börja spela guitarr, att lyssna på Brothers Four, PP&M vilken i sin tur ledde vidare till Dylan, The Band osv. Så jag är mycket tacksam för mitt möte med Hootenanny Singers. Nån’ gång ska jag kontakta Björn och berätta om detta. Hootenanny Singers historia har ju tyvärr drunknat i svallet från allt som senare hände. Tack för ett underhållande och bildande program. MVH Anders Gustafson, en ”ungdom på 66 år” dessutom;medlem 108 i Hootenanny S. fan-club