Agraffer?

För några veckor sen fick jag för mig att verkligen gå till botten med vad som hände i Kejneaffären. Trots att de första händelserna som leder fram till rättsrötan utspelar sig redan 1936, när en anlagd brand på Krukmakargatan tar livet av ”statsrådet Quensels unga skyddsling”, så har ännu inte allt i denna skandal kommit upp till ytan.

Jag lade sålunda Kennedy, Palme, Estonia, 9/11 och Quick åt sidan för att ta tag i den röra som inkluderar predikanter, ”en homosexuell liga”, förgiftade apelsiner, planterade mordvapen, Vilhelm Moberg och Metamorfosgruppen.

Det gick i stöpet redan efter några timmar.

Kejneaffären är så invecklad att jag inte ens riktigt fattar vad det var som påstods ha hänt. Pastor Karl-Erik Kejne (namnet var taget) påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga – redan där tappar han nästan mig – som bland annat inkluderade statsrådet Nils Quensel, men också polischefer, Kejnes predikantkollegor, Stockholms biskop och fångvårdsdirektörer. Vilhelm Moberg blev omedelbart övertygad om att Kejne hade rätt.

Sen kontrar plötsligt stadsfiskal Otto Meijer med att Kejne själv var ”homofil” och i sin bostad ”övat homosexuell otukt” med en sjöman. Denne sjöman påstod sig ha glömt en monogrammerad kniv hemma hos Kejne, och raskt la sig några stadsfiskaler i bakhåll för att ta Kejne på bar gärning när sjömannen skulle återfå kniven. Det hittades dock ingen kniv. Tilltaget fick knappast Kejnes – eller Mobergs – paranoia att lägga sig.

Och Kejne fick också regeringen att tillsätta en utredning, Kejnekommissionen, som skulle gå till botten med det påstådda homosexuella nätverket på Östermalm. Kommissionen lämnar sitt betänkande 28 juni 1951. Dessa 323 trycksidor är grundkursen i Kejneaffären. Man bör sen fortsätta med Kejnes egna skrift Om dessa tiga … och gå vidare med hans lierade, professor Björn Collinders Rättsskandalen – PM till Sveriges folk. Och sen skrev Vilhelm Moberg minst två böcker i ärendet. Och då har vi bara dragit igenom det material som är på Kejnes sida.

Ytterst handlar väl hela affären om bögnoja. Homosexualiteten avkriminaliserades 1944 men levde alltjämt sitt liv i skuggorna. Unga manliga prostituerade – såna som Jan Myrdal fortfarande kallar ”stjärtgossar” – kom i kontakt med samhällspotentater som trängtade efter kärlek men var livrädda att avslöjas och skandaliseras. De utgjorde på så vis utmärkta offer för utpressning och mörkläggning. Deras motståndare fick gärna för sig att det var själva kärleken till män som gjorde dessa män moraliskt förkastliga.

Tillsammans med den parallella Haijbyaffären – där den mångbottnade figuren Kurt Haijby påstod sig ha en relation med Gustaf V, vilket gjorde att han först fick mutpengar och sen sattes på dårhus – legitimerade Kejneaffären homofobi och sköt fram homokampen ytterligare några decennier.

Hursomhelst: jag orkade alltså inte tränga så djupt in i skandalen som jag hade önskat. Jag strandade vid Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen (1983), ett välskrivet men udda dokument. Å ena sidan en roman – Stenberg redogör för samtal mellan Moberg och Herbert Tingsten som hon rimligen inte avlyssnat – å andra sidan dokumentär så till vida att de flesta figurerna bär autentiska namn.

Stenberg själv hängde på femtiotalet i kretsen kring Metamorfosgruppen, ett löst sammansatt kollektiv av poeter, narkomaner och marginalexistenser med den självförbrännande poeten Paul Andersson i centrum. Hennes liv kom under en tid att snudda vid de människor som Kejne anklagade för det ena och det andra. Det är oavbrutet fascinerande läsning, men jag får ofta läsa samma sida två gånger för att förstå alla implicita antydningar.

Följande stycke – som inte har direkt med Kejne att göra – fick jag rentav läsa fyra gånger. Och ändå begrep jag inte alls vad det är som händer. Paul Andersson, som har klart manipulativa drag, har dragit med sig Birgitta Stenberg hem. Han vet att hon är motvilligt förälskad i honom men tvingar henne ändå att sitta på en stol och titta på när han ligger med en Solveig. Solveig för in Pauls lem i sig och Paul pressar sig in. Då sker följande:

I nästa ögonblick stod jag handfallen på golvet med armarna utsträckta mot dem. Paul hade gett ifrån sig ett vrål, ett långt ihållande tjut av smärta. Han satt på hälarna och såg skräckslagen ut. Solveig tittade först förvirrat på honom, sedan skrattade hon till med bet sig i läppen.

– Visst fan, agrafferna …

Paul tittade på blodet i sin handflata.

– Du är ju inte riktigt klok.

– Jag är hemskt ledsen, Palle. Det var ju för djävligt det här …

– Skyll på agrafferna. Jag tror du skrek ändå, sa jag.

Innan vi gick därifrån fick de mig att lova att inget säga men vi hade inte varit nere på Ettan i mer än ett par minuter förrän Palle drog historien så att varenda en utom Solveig vrålade av skratt.

Jag riktar mig nu alltså direkt till er läsare med två frågor:

1) Vad fan är det som sker? Vad är agraffer och varför får de Paul Anderssons handflator att blöda? Jag anar att svaret kommer att göra mig illa till mods, men min nyfikenhet är ändå större.

2) Vem hade egentligen rätt i Kejneaffären? Svara med tjugofem ord eller mindre.