Om Kalle Lind och andra gubbar

400 meter Hägg.

Göran ”nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?” Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok Utveckla monarkin. Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: ”Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!” På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.

Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mig för övrigt att tänka på hans bok Välfärdsåren, som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtiotalets Vällingby, skolpolitikens sjuttiotal och den statliga förvaltningens åttiotal.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet ”gouterad”. Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sig själv – svensk fyrtiotalist och därmed en av millenniets vinnare – i historien, vilket inte i sig är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt – med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen – han avverkar sina studier.

Först är ”universitetskurserna […] föga tids- och arbetskrävande” och något senare är ”studierna […] fortfarande genant lätta”. ”På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt”, och året därpå ”läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in ’proppkursen’ i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen.”

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare – ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

Föregående

Min räddare i nörden.

Nästa

Ack du ljuva sjuttiotal.

19 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Wulfahariaz: din rättelse är i princip korrekt, men parentesen är Häggs och inte min. När han skrev den hade vi fortfarande inte gått över till Bolognasystemet. Så ingen har fel och alla rätt.

  2. stubb-brytar´n

    Göran Hägg är rolig men för det mesta ganska sympatisk i sina åsikter.

    Angående skryt så har han ju på egen hand skrivit två litteraturhistoriska översiktsverk av den typ som brukar författas av ett dussin litteraturprofessorer i samarbete. Det är ganska självsäkert. De är rätt kul att läsa, Hägg drar sig inte för att raljerande sabla ner en del gamla klassiker, kul att läsa!

    I inledningskapitlen går Göran hägg igenom alla språk han kan.

    "I viss mån påverkas förstår perspektivet [..]även av mina språkkunskaper. Jag läser utom svenska och de närmaste systerspråken tämligen obehindrat engelska, tyska, franska, italienska och latin. Jag har en aning om isländska och en mycket vag aning om ryska samt åtminstonde den sorts förståelse för vers och klang på angränsande forngermanska och romanska språk som kommer av att man kan några stycken förut. Någon slags textbild kan jag också få genom kunskap om grekiska och kyrilliska alfabet och ett antal japanska tecken. Områden jag kan ta del av i original och där jag känner mig särskilt hemma , som romersk, brittisk och iraliensk litteratur, har möjligtvis fått relativt sett större utrymme."

  3. Gabriel Fjellander

    Har du slutat med Tankesmedjan Kalle? Och i så fall varför?

  4. Mårten

    Ännu ett bevis för att de humanistiska institutionerna har alldeles för slappa scheman.

  5. Kalle Lind

    Gabriel Fjellander: jag anställdes som producent på Tankesmedjan, ett jobb som inte är särskilt svårt att överlämna till nån annan. Jag fick ett annat jobberbjudande som betalade sej bättre och gav mej oväntade utmaningar. Jag sitter 9-17 och skriver frågor åt en barnquiz, vilket ger mej stora chanser att slå olika elvaåringar på fingrarna med min kunskap.

  6. Wulfahariaz

    Två betyg motsvarar nog nu för tiden 60 högskolepoäng, men det hinner snart ändras igen.

  7. Nisse Pärlemo

    Angående gouterad.

    Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

    3 = 3xN, dvs N=1, dvs goutered skulle förekomma en gång i de flesta andra böcker som skrivits. Nja. Jag tror inte ens att Klas Östergren har använt det.

    F.ö. gouterar jag din blogg.

  8. Petter B på Rostorp

    Utan att ens en ynka procent av min enorma tankekraft används skriver jag nu detta inlägg (samtidigt som jag pocherar en abbore, sjunger en aria och dammsuger) bara för att uttrycka att jag förstår precis hur Hägg känner sig. Livet är ju så himla banalt och skitenkelt. Önskar att någon nångång gav mig nåt att bita i. Kan du inte göra en ny frågesport om nån riktigt riktigt obskyr bok med sjukt omodernt språk igen Kalle?

  9. Surkärringen

    Men Hägg, han läste väl i Stockholm och klart att han blev färdig fort. Vi som läste på "riktiga universitet" = Lund, vi tog oss friheten att inte vara så jäkla "duktiga". Vi höll på i mååånga år. I mitt eget fall 1964-1971 för att kamma hem en fil.kand i en för arbetsmarknaden fullständigt onyttig ämneskombination. Fast s k bildning är trevligt det med. Bara för den goda sakens skull.
    Jag läste Höggs bok för ett par år sedan och tyckte att det var en liten trevlig repetition av hur det var "på den tiden".

  10. Feedback66

    Kommenteraren ??? lär ju vara Göran Hägg som numera skriver på kinesiska för att tala om att han även hunnit lära sig det språket sedan Kalle Linds blogginlägg skrevs.

  11. Ördög

    Det enda stildrag jag har upplevt som irriterande under läsningen av Häggs verk är hans ständiga vana att avsluta stycken med "Och så vidare". Har någon räknat efter hur många gånger den här kombinationen av tre ord återkommer i "Välfärdsåren"?

    Annars öser jag idel lovord över Hägg, både för hans stilkonst, hans väldiga kunskaper och hans folkbildarambition. Det enda sakfel i hans böcker jag just nu kan komma på är från "Den svenska litteraturhistorien". Där återges en bild med motiv från Fänrik Ståls sägner – Sven Dufvas solokamp på spången – och texten upplyser oss att den har tecknats av Albert "Edelfeldt". Men:
    1) Edelfelt skrev sitt namn så här.
    2) Bilden är av August Malmström.

  12. Hank

    Jag kan bidra med ett sakfel från "Välfärdsåren". Hägg påstår att den första boken i Sivar Ahlruds serie om Tvillingdetektiverna, "Frimärksmysteriet på Loberga", kom 1944. Årtalet stämmer förvisso, men den första boken hette kort och gott "Tvillingdetektiverna". "Frimärksmysteriet" kom först några år senare (-48 eller -49 tror jag) och var den första av böckerna som utgavs på Wahlströms, deras mest kända förlag. En enkel förväxling att göra och en rätt obetydlig detalj, men det fick mig att undra hur många andra detaljfel det finns i den där boken som jag inte uppmärksammar.

  13. Urban

    Jag diggar Hägg med skräckblandad fascination. Det var en aha-upplevelse för mig att läsa en litteraturöversikt av Sam J Lundwall som jag tror har betytt mycket för Hägg för de är precis lika käftslängda och har samma självsäkra ton och hiskeliga kunskapsanspråk. Bara en man förutom Sam J Lundwall skulle i en svensk litteraturvetenskaplig bok kunna kläcka ur sig meningar av typen:

    "I Spanien domineras Science fiction-marknaden av fem medelstora tidskrifter men ingen av dem har ännu så länge publicerat något originellt."

    .. och den mannen är givetvis vår hjälte Göran Hägg.

    U.J.

  14. Anonymous

    Va tusan menar han med "ett antal japanska tecken"? Är det 5, 50, 500 eller 5000 han avser?

    /Paul W

  15. Anden

    Det paradoxala är att han för några veckor sedan satt i SVTs Debatt och läste upp konstiga meningar från DN Kultur som han inte greppade. Han verkar ha ett behov av att positionera sig med att han minsann är en vanlig man sprungen ur folkdjupet.

  16. Anonymous

    Göran Hägg sticker ut hakan nåt så in i helvete allt som oftast. Det gillar jag. Men det är klart att nån smäller till då och då.
    Hägg är också högst sympatisk i sina kommentarer av den politiska debatten, ofta klarsynt och rättfram med stor integritet. Dessvärre är han nyliberal, vilket alltid ter sig obegripligt för min del. Generellt sett alltså, inte bara gällande Hägg.

    /J

  17. Feedback66

    Urban: Ja, Sam J Lundwall är en fröjd att läsa, speciellt när han skriver om saker han inte gillar, som Ayn Rand till exempel.

  18. Alexander

    Säkert är Hägg en oförarglig lite smålustig farbror med storhetsvansinne, men jag kommer aldrig förlåta honom för de hemska böcker han skrivit om retorik. Där har ni en uppsjö rena sakfel, underliga tolkningar och konstiga påståenden.

  19. E-mannen

    Den här boken blev en tv-serie också. Såg ett avsnitt för någon månad sedan på någon skum kanal, undras om det inte var Axess TV.
    Jo, det var det:
    http://www.axess.se/tv/PlayProgram.aspx?id=1776

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén