Instagram sa förstås nej och övriga sociala medier orkade jag inte ens testa. Redaktionen för 1970-talets herrtidning Se hade skrockat om sipphet och gått och tagit en rotblöta på Tennstopet.
På sjuttiotalet är bastun, i alla bemärkelser, het. Tidningarna är nedlusade med reklam och ovanstående bild är troligen den som vore minst kontroversiell idag. Genomsnittsbastureklamen visar bastande familjer som alldeles uppenbart tycker handduk är överkurs.
Det finns böcker som Sydsvenskan får skickat till sig, men väljer att inte recensera. Eller ens spara. Det händer att de böckerna läggs i repan med en post it-lapp: ”Till Kalle Linds bokhylla”. Det här är en sådan bok: 
I den kan man läsa lite smått och gott om Kurt Olssons television och Fleksnes fataliteter och Svenska hjärtan och På spåret och Gäst hos Hagge, men också om debattprogram och reportageteater och de där bråken som göteborgarna verkade vara extra angelägna om på det där sjuttiotalet ni vet.
Jag fastnar länge på en bild från teveprogrammet Kvällsöppet, ett program jag inte har egna minnen av men som ofta dyker upp i historiker. Ett program som sändes flera gånger i veckan, omväxlande från Stockholm, Göteborg och Malmö, och som ansågs nyskapande i det att det blandade frispråkig debatt med underhållningsinslag. När det sändes från Malmö var till exempel, enligt en särskild public service-logik, de Stockholmsbaserade stjärnskotten Magnus & Brasse stående inslag.
Den här bilden är tagen i samband med att Kvällsöppet firar 600 program hösten 1976: 
På de två främre raderna sitter nio av de tio personer som oftast gästat programmet (Ricky Bruch dök dessvärre inte upp till jubileet). På främre raden från vänster hittar vi den folkpartistiske riksdagsmannen Per Gahrton, den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer, advokaten Hans-Göran Franck, Malmösossen Lars Engqvist. På nästa rad, från vänster: biskop Ingmar Ström, prästen Ingemar Simonsson, tidningsgrundaren Carl-Adam Nycop, TV2:s nöjeschef Lars Boberg och den socialdemokratiske partiordföranden Olof Palme.
I raden längst bak hittar vi, lite osorterat: de fyra flitigaste programvärdarna för Kvällsöppet Per Grevér, Pelle Bergendahl, Gary Engman och Åke Wilhelmsson samt de fyra flitigaste musikanterna Charlie Norman, Sven Olson, Olav Wernersson och Anders Söderberg. Dessutom syns medieforskaren Lennart Weibull, som var den som gjort statistiken utifrån de 600 sända programmen.
Och just det, en till. Längst upp till vänster hittar vi Carin Mannheimer, sedermera en av Göteborgs-TV:s mest uppmärksammade regissörer. På Kvällsöppet hade hon uppgiften ”presentatör”.
Idag, efter år av vad vissa kallar feministisk indoktrinering, reagerar de flesta av oss på något när vi studerar bilden. Prostatorna är onekligen i en majoritet som man väl kan beskriva som ”överväldigande” utan att ta i för mycket.
600-avsnittsjubileet firades med att de fyra flitigaste programledarna fick turas om att dra debattämnen ur en tombola. Sedan fick de nio flitigaste deltagarna turas om att debattera dem. Allt var frid och fröjd tills programledaren Åke Wilhelmsson plötsligt drog ämnet ”Smärtlindring vid förlossning”. Det hade varken biskopar eller ministrar särskilt mycket att säga om. Som tur var fanns presentatören Mannheimer tillgänglig i studion så att åtminstone någonting blev sagt.
Särskilt mycket till debatt blev det kanske inte, när bara en av de närvarande hade någon som helst relation till ämnet.
Glaset i örat (1973) var Svenska Ords första revysatsning på tre års tid. Inte sedan fickrevyn 88-öresrevyn 1970 hade Hasse och Tage stått på scen tillsammans. Nu satsade de på stor ensembleteater för första gången sedan fiaskot med Spader, Madame på Oscars 1969.
De var på säker mark: Berns. Där hade de skördat succéer med Hålligång 1963 och Lådan 1967. Nu hade de dessutom bytt ut en del av de dyra borden mot avsevärt billigare biografstolar.
De hade säkra kort på hand: Gösta Ekman, Martin Ljung, Monica Zetterlund och Gunnar Svenssons orkester.
De hade ett nytt äss i rockärmen: Lena Nymans revydebut.
Revyn var en klassisk revy, blandunderhållning med sketcher, monologer, skönsång, dans, centerextremister, slapstick och tejpade bröstvårtor.
Flera av numren – Bolla bolla, Se på Säpo, As time goes by (Men tiden går) – var samhällskritiska och borde uppskattas av tidens radikaler.
Det borde gå bra.
Ändå kan man i tidningsskriverierna se en tydlig skepsis.
Från vänsterhåll tyckte man det var för ljumt, fegt och mesigt.
Nöjesskribenterna påstod sig somna under genrepet.
En insändarskribent ansåg att valet av Berns var ett tecken på att Svenska Ord inte spelade för folket.
Hasseåtage svarade trotsigt att de faktiskt stod för stans billigaste revy, men ändå är det som om det vilar en misstro över all medial bevakning av Glaset i örat.
I tidningen Se avfärdade svenskt skvallers okrönte konung, Sten Hedman, hela spektaklet på tre pregnanta rader.
Sten Hedman slirar lite på sanningen.
Glaset i örat blev en av AB Svenska Ords största publiksucéer med ringlande biljettköer och ett besökarantal på över 100 000. Publiken kände inte samma behov som kritiken att markera att de tröttnat.
De flesta som varit i ropet känner nog igen det: ögonblicket när det inte längre gäller att vara först att gilla, utan först att avfärda. 1962-1968 åker AB Svenska Ord räkmacka i gräddfilen i smöret. Tidningarna äter ur deras händer. 1969 är alla överens om att Spader, Madame är usel och att de där båda måste ruskas ner från den piedestal som andra satt dem på. Fortfarande 1973 har de som formulerar sig i press bestämt sig för att Hasseåtage är yesterday’s news – på det trötta sättet, inte det nostalgiska.
Idag tillhör väl Glaset i örat Svenska Ords klassiker på samma självklara sätt som Gula Hund eller Under dubbelgöken. Nummer som Bolla, bolla, Se på Säpo och Men tiden går (As time goes by) lyfts gärna fram som exempel på revynummer som inte bara vill stryka sin publik medhårs utan också utmana deras uppfattningar.
Så kan det gå.
”Mosebacke Monarki” – som vi för enkelhetens skull kallar de olika titulerade radio- och teveutsändningarna – var ett jättefenomen i svenskt sextiotal. Det startade med buller och bång, men jämförelsevis lite uppmärksamhet, 1958. Till och från fram till 1983 gick det sedan på söndagarna i en av få radiokanaler och i åtta teveavsnitt våren 1968 i en av en tevekanal. Samt lite här och där.
Den innersta kretsen var Hasse och Tage, Carl-Uno Sjöblom, Hatte Furuhagen och Olle Pahlin. Andra gamla uppsaliensare – Ulf G. Johnsson och Moltas Erikson i synnerhet – och ett gäng jazzmusiker lät sig gärna kallas in. Idén i korthet: det som hände i Sverige hände i mikroform i Mosebacke. Mosebaskerna hette gärna sådant som ingenjör Sven Gardin, lektor Hector Sector eller pastor Astor Flanell.
Nationen gjorde sig också påmind genom ett par böcker och en lp med det bästa från radioserien.
Lp:n gavs ut av AB Svenska Ljud, Alfredsons och Danielssons skivbolag.
I samband med släppet av lp:n skickades ett pressmeddelande, av allt att döma med samma vikt som kejsar Augustus påbud om skattskrivning. Expressens helsidesartikel om nyheten att Mosebacke nu fanns i plattform ger oss en tydlig bild av hur relationen mellan Svenska Ord och svenska nöjesjournalister såg ut under i princip hela 1960-talet: det Hasseåtage sa, det skrev man.
Artikeln inleds med ett erkännande: vi har utsatts för ett mutförsök – och glatt tagit emot mutan.
Därefter publiceras så ett fjäskbrev från Rigmor Mortis, ”Er ständiga beundrarinna”, in exstenso.
Varpå följer en artikel, som egentligen bara är ett referat av några av skivans många lustigheter. 
Som en extra text, för att fylla ut sidan och ge nyheten om skivsläppet extra dignitet, publicerar Expressen sedan en featuretext om tillblivelsen av Mosebackes nationalhymn – och hela texten.
Vilket får sägas vara en service till alla oss som försökt uppfatta något sammanhang ur det sammelsurium som uppstått när de ursprungligen tre nationalsångerna helt sonika lagts på varandra. 
Hans Folke Alfredson påstod ibland saker. Inte alltid höll sig sakerna inom sanningens trånga ramar. Han återkom ofta till två femtiotalsupplevelser från reklamvärlden, som efter det fick honom att ”aldrig mer” tacka ja till några reklamuppdrag: det ena gällde singeln ”Frysboxcalypso” och det andra gällde kampanjen ”Jag har också gått över till Prince”.
”Frysboxcalypso”-singeln gjordes ihop med Brita ”Frysar-Brita” Borg och innehåller tre Hans ”Spisar-Hasse” Alfredson-signerade texter: förutom titellåten en sång som heter ”Olofsson” och en monolog – ”Friska tag” – som Hasse gör själv. Uppdragsgivare: Elektro-Helios. Från början utlovad fria händer blev den unge gagwritern alltmer bakbunden av ”grågubbar” från vitvaruföretaget som krävde att deras firmanamn skulle vävas in i monologtexten. Resultat: en skara vinterbadare har en badmästare som heter Ström och därför kallas Elektro, varför de ropar till honom ”Elektro! Häll i oss!”
Om cigarettkampanjen heter det att den danske fotografen som skulle ta bilden av en rökande Alfredson erbjöd Hasse en cigarett av annat märke. När Hasse då plockade upp ett eget paket Prince utbrast fotografen ungefärligen: ”Vad faen! Röker du sån där skit!”
Historierna ska tas med några skovlar salt, liksom utsagan att Hans Alfredson aldrig mer återvände till reklamen. I min bok om karln ifråga lyfter jag några sjuttio- och nittiotalsexempel. Även under sextiotalet lånade han sitt namn och ansikte till en säljkampanj för ett varuhus. Birgitta Andersson dök också upp på bilderna, liksom Svenska Ord-lp:n Gula Hund, där de båda medverkar. Ett ömsesidigt utbyte av tjänster, vad det verkar.
I programbladet till samma revy ser det för övrigt ut som om både Hasse och Tage föredrar att köpa sina dalahästar hos Paul Urbanus Bergström i dennes stolta köpmekka vid Hötorget.
Jag vill med detta inte lägga någon moralisk värdering på något. Cashen skulle in även på sextiotalet. Lidingökåkar var inte gratis då heller.
Men det är fascinerande att se att även Hasseåtage, som i efterhand verkar upphöjda och seglande högt över alla andra dödliga i kulturprekariatet, behövde pröjsa sina barns blöjor.
År 1976 kunde AB Svenska Ord fira femton närmast löjligt framgångsrika år. Det gjorde de bland annat med jubileumsvaselin och en jubileumsbroschyr där Ditte Arsell tecknar aktiebolagets historia.
Broschyrens inlaga består av en faktura, mestadels skriven med grekiska bokstäver, så den som verkligen ville veta något om Svenska Ords historia fick hålla till godo med teveprogrammet The Svenska Ord Story, där Hasse och Tage guidade runt på Svenska Ord-museet i Reykjavik. Även det var visserligen mestadels fejk, så den som verkligen ville veta något fick nog, när jag funderar på saken, leva i frustration.
Det hölls förstås en jubileumsmiddag också, dit alla medlemmar i Svenska Orden var bjudna. Svenska Orden var ett illustert sällskap, som alla som deltagit i någon av Svenska Ords revyensembler valdes in i efter diverse riter och ceremoniel.
Till jubileumsmiddagen levde Tage Danielsson ut alla sina Karl Gerhard-komplex, det vill säga han rimmade intrikat och skrev lite för många verser. Till yttermera visso använde han en av Karl Gerhards melodier till sin jubileumssång.
år” ”13 år” skrev Karl Gerhard åt sin adoptivdotter Fatima – sedermera gift Ekman, medlem i två Svenska Ord-ensembler och invald i Svenska Orden – och är dennes kanske mest sentimentala text, påfallande fri från gängse ironi och bitchighet. Danielssons pastisch följer på så vis även KG:s tonfall.
När väl den sången var sjungen, vilket lär ha tagit en stund, var det dags för sången för och om och med alla runt bordet.
Även den här texten kan sägas vara typisk tagedanielssonsk: dels det medvetna rimmandet (och det medvetna orimmandet i första versens slutkläm), dels det ironiskt hållna egenberömmet.
Ja, det är som synes också en intern text med passningar till de enskilda närvarande och deras hobbyer och nyssupplevda incidenter. Lena N står förstås för Lena Nyman, Tommy heter Körberg i efternamn och spelade tydligen gärna tennis på fritiden.
Går vi sedan vidare i sången så finns det sedan strofer både för basisten Sture Åkerberg, multiinstrumentalisten och Gals and Pals-palen Lasse Bagge och vegetarianen Sonya Hedenbratt, som vid samma tid lämnat Stockholm för Göteborg och Sten-Åke Cederhöks Jubel i busken.
Vidare: Muriel Ali var dansös, bördig från – tror jag – Västindien någonstans, som Hasse och Tage hittat när hon dansade hos Knäppupp. Hon blev sedan kraftigt underutnyttjad i Svenska Ords debutrevy Gröna Hund och är därefter höljd i relativt dunkel.
Kerstin B heter Bagge i efternamn och vrickade tydligen fötterna 1976. Hon ingick i samma sånggrupp, EBBA, som sin make Lasse, Bosse Andersson och Lena Ericsson (Ericsson – Bagge – Bagge – Andersson blev EBBA). Gruppen hette inledningsvis Bagge & sons – Svenska Ord-konnässörerna känner den från radioprogrammet och lp:n Öppen kanal eller stängd – men det ansågs alltså inte tillräckligt fyndigt. Martin heter, förstås, även Ljung.
Ja, som ni märker håller det på. Vi ska ha i åtanke att sången är skriven till ett specifikt tillfälle och riktad direkt till de närvarande. Hacke Björksten, Christer Persson, Torsten Danneberg och Rune Falk ingick alla i Gunnar Svenssons bandhundband som stod för musiken i 1976 års Svea Hund.
Fler förklaringar: Birgitta Andersson gjorde vid tiden Dramatendebut i Stig Ossian Ericssons satir Gud bevare omgivningen när en människa får en idé. Carl-Uno Sjöblom, fast anställd vid det enda programbolaget, får en gliring för det – men vi kan också se att public service redan 1976 ansågs hotat.
Monica heter Zetterlund och hade en stor trädgård på Lidingö. Alfred hette Janson och var, som tydligt understryks, norrman: kompositör, gift med Grynet Molvig och mannen bakom soundtracket till Ägget är löst (1975).
Vidare sjunger trombonisten Lasse Olofsson, sekreteraren Mona Haskel, trumpetaren Jan Allan, komediennen Lissi Alandh, skämtaren och jazzdiggaren Lasse O’Månsson, trumslagaren Pétur ”Island” Östlund, revynestorn Mille Schmidt, den redan nämnde EBBA-medlemmen Bosse Andersson och den ständigt vitsande pianisten och kapellmästaren Gunnar Svensson.
”Hyllan” som också medverkade vid festen hette egentligen Birgitta Hylander och uppbar även hon fast lön från Sveriges Radio. Hon producerade bland annat en mängd av den Tage Danielsson-initierade programserie som heter Sommar.
Här syns ”Hyllan” också i filmen Äppelkriget, där hon innehar rollen som ”Sekreterare i Naturvårdsverkets styrelse”. En roll som framför allt krävde att hon kunde röka tobak på ett sätt som såg lagom ohälsosamt ut. (Stort tack till Sven Hugo Persson och Mats Pettersson som hjälpte mig att reda ut Hyllans identitet.)
Ja, och sen tar det faktiskt slut. 
Okej, det här är kanske inte det mest centrala i AB Svenska Ords katalog – det allra mest centrala kan man läsa om i den här biografin – men jag tvingade er faktiskt inte att läsa hela vägen hit.
Folk tror mig aldrig när jag säger det, men jag är inte gammal lundaspexare. Ja, jag har läst i Lund, ja, jag har en förkärlek för excentriker och udda referenser, men nej, jag har aldrig ingått i några gillen eller sällskap eller sjungit snapsvisor i stämmor eller klätt mig i klänning på scen. Som ung student föraktade jag rentav det där, kanhända som räven föraktar rönnbären, men likväl helhjärtat.
Men skriver man en bok om Hans Folke Alfredson så kan man inte gärna förneka studentlivets påverkan på hans liv och karriär och tilltal. I början av femtiotalet kom han till lärdomsstaden, och fick en av dåförtiden tretton sängplatser på det centralt belägna Thomanders studenthem, där många spex och karnevaler och andra muntra upptåg har planerats sedan dess. Efter Hasse har bland annat Stellan Sundahl och Johan Wester och Henrik Widegren bott i samma hus.
Hasse tyckte om sitt Thomanders – och Thomanders har alltid gengäldat kärleken, senast i år med en plakett på husfasaden. I källaren finns än idag autentiska medeltida kyrkomålningar som Hasse målade och krackelerade på femtiotalet.
Jag skrev utförligt om Lund och Thomanders och spexvärlden i min biografi, men orkade likväl inte knacka på hos de nuvarande tolv lärjungarna som än idag ägnar sin främsta tid åt spex och karneval och rituella umgängen. Jag satt på Universitetsbiblioteket ett Ricky Bruch-diskuskast därifrån och gick igenom Svenska Ords arkiv, men tog aldrig promenaden ner till Sandgatan för att kolla in Hasses gamla bostad från insidan. Fråga mig inte varför. Kanske var jag rädd att de skulle vara för trevliga så att jag inte skulle kunna närma mig ämnet kritiskt.
När boken väl var klar så ringde SVT och ville göra ett reportage där vi följde Hasse i hans skånska spår: från Malmö till Helsingborg till Lund till Tomelilla. Då föll det sig naturligt att knacka på hos Thomanders. Jag hade rätt. Naturligtvis var de hur trevliga som helst. Jag blev insläppt på Hasses gamla rum trots att killen som innehar rummet för tillfället inte ens var hemma.
Och några veckor senare var det dags för en TT-intervju, till vilken det skulle tas bilder. Återigen for vi de två milen från mitt hem i Malmö till Hasses forna hem i Lund, slet upp en dörr, travade in och mottogs med värme och entusiasm.
Nu var killen som bor i Hasses gamla rum – Leo Nilsson – hemma och vi utforskade det ännu noggrannare, spekulerade i hur kallt där måste ha varit på femtiotalet, noterade hur nära trottoaren och det till och från flödande livet utanför det ligger. Fotografen ville ta lite bilder där jag och killen som bor på rummet lite otvunget bläddrar i en pärm. Vi slet ner en pärm från en hylla. Det visade sig innehålla ett spex som Hasse specialskrev 1971 att uppföras just på Thomanders.
Leo hade aldrig utforskat pärmsektionen tidigare. Pärmen har med största sannolikhet stått där sedan 1971. Åtskilliga studenter har passerat Thomanders och det där rummet sedan dess. Hasses ”kammarspex” stod orört på hyllan, kanske också ospelat.
Outgrundliga äro Herrans vägar.
Jag vet inte om berättelsen innehåller någon sensmoral, annat än att den bekräftar en tes som ingen egentligen ifrågasatt: Thomanders studenthem hade en plats i den goda Alfredsons hjärta i många år efter att han lämnat det.
Ett tämligen obskyrt inslag i Hasseåtages oeuvre är kantaten ”Sven Bertil Nostin – hans liv och verk”. Den framfördes en gång, i samband med Sveriges Författarförbunds 75-årsjubileum 1968, och direktsändes då i teve. Författarparet agerade också konferencierer och i övrigt sågs på scen sångsextetten Gals and Pals, Monica Zetterlund och hennes amerikanske partner, jazzpianisten Steve Kuhn.
Det är en ganska kul sak. I Svenska Ords arkiv kan vi inledningsvis följa duons första spånanteckningar kring en fiktiv författare och hans levnadssaga. Levnadssagor skulle de som bekant ge sig på fler gånger, mest ambitiöst i Picassos äventyr (1978).
Det genom-gående skämtet är, för den som inte har 1968 års glasögon med sig i innerfickan, att Sven Bertil Nostin genomgående har varit fel man på fel plats och konsekvent satsat fel summa på fel häst.
Man kan notera en sorts distanserad skepsis till Svenska Akademien, en församling som för Hasse och Tage nog främst framstod som löjeväckande i sin uppblåsthet och förkonstling. År 1968 har Svenska Ord i någon mån bjudits in till parnassen – de har skrivit för Dramaten, Hasse har fått en roll hos Bergman, de diskuteras på kultursidorna i lika hög grad som nöjessektionen – men de gör vad de kan för att inte bländas av guldpläteringarna.
Från anteckningarna kan vi sedan följa kantatens väg till manuskript. Vid den här tiden har Hasse och Tage alltmer etablerat sig som duo. Så var inte fallen den första tiden: i de tidigaste revyerna och tevesketcherna, för att inte prata om radioprogrammen dessförinnan, är Tage ingen självklar scenpersonlighet. Oftare agerar Hasse mot en Carl-Gustaf, en Martin Ljung, en Gösta Ekman, en Birgitta Andersson, medan Tage håller i det praktiska och endast undantagsvis träder fram och krumelurar sig. Det är som om Tage behöver tid på sig att erkänna för sig själv att även han trivs i rampljuset.
Sång-texterna i kantaten om den icke-existerande Sven Bertil Nostin tar upp olika aspekter på vad som rörde sig runt en skriftställare under efterkrigstiden. Här var Hasse och Tage de perfekta uttolkarna: de var ju inte bara narrar som stod bredvid och iakttog, de hade ju också egna erfarenheter av förlags- och författarbranschen.
Duetten mellan författaren och förlaget är en djupt känd skämtsamhet om en relation som båda parter tjänar exakt lika mycket på, med det lilla förbehållet att den ena tjänar mer.
”Inspiration” – inte citerad här men väl i den där biografin jag tjatar om – skildrar skaparens vedermödor och rimmar avslutningsvis ”inspiration” på ”en flaska Kron”.
”Sudda” alluderar på den våg av förment frigjordhet som gick genom sextiotalskulturen.
”Du min Heimskringla” är jag särskilt förtjust i: finförfattarens försök att verka i den folkliga svensktoppsgenren utan att göra avkall på sin snobbighet (Lex Lars Forssell).
”För ointellektuell” visar vad jag tror främst kommer från Tage: ett påtagligt och vid tiden inte särskilt spritt intresse även för kvinnan bakom det manliga geniet (jfr en text som ”Donna Juanita” eller Fatima Ekmans uppgörelse med Playboy-kulturen i revyn Lådan).
Och så slutar jubileumskantaten som den började: med ett skämt.
Kantaten om Sven Bertil Nostin och hans liv och verk tillhör som sagt de bortglömda alstren i Svenska Ords produktion. Det nämns, om alls, parentetiskt i översikterna. Med all rätt, om man bara avser att lyfta fram det som spreds, diskuterades och fick klassikerstatus. Bara med viss rätt om man vill peka på hantverkskunnandet hos de båda folkligt förankrade ironiska akademikerna.
Föreställningen gjordes bara en gång, och skulle strax vara bortglömd, men det är inget skäl att slarva med något och bara hänvisa till gamla framgångar.
Melina Mercouri var en grekisk sångerska, aktris och politiker. Hon fick ett monumentalt genomslag med filmen Aldrig på en söndag (1960), där hon också sjöng ledmotivet. När Papadopoulos fascistjunta tog makten i Grekland 1967 och ställde sig att pissa i demokratins själva vagga, tillhörde Mercouri de mest profilerade motståndarna.
Den 5 april 1968 gästade hon Gröna Lund i Stockholm, som huvudakt i en jättelik manifestation mot Greklands fasciststyre. Uppbackad av den väl så profilerade juntakritikern Mikis Theodorakis, avslutade hon en dag av muntra jippon till förmån för demokratin.
I kommittén för dagen utmärkte sig Tage Danielsson. Hans bäste kompis Hasse Alfredson var också delaktig, men tragiska familjeomständigheter gjorde att han inte var lika hands on. Det märks någonstans på det stora och breda artistuppbådet, där den sofistikerade sånggruppen Gals and Pals trängdes med fräckisrevyer och psykedelia och Dramatenchefen och Lill-Babs, att det var en högt älskad före detta underhållningschef som var sammankallande. Dessutom i tätt samarbete med Ove Hahn, artistchef på Gröna Lund och mannen som gav det nybildade AB Svenska Ord ett bra pris på sin scen när deras förstlingsverk Gröna Hund skulle avklaras.
Tanken bakom heldagen var att på ett så glatt och lustfyllt och spralligt sätt som möjligt dra in stålar till fascistbekämpandet. Ingen handling är för förnedrande om syftet är att täppa till truten på de svarta generalerna. Ergo lät såväl Hasse som Tage menigheten kasta tårta på dem. Programmet för dagen – som med en Mercouri-blinkning hette ”På en söndag” – smakar så mycket mumma att gissningsvis även fascistvännerna masade sig dit för att få Mille Schmidts autograf eller för att höra Siv Ericks dra en fräckis.
Det är en fascinerande manifestation, där medvetenhet, kontaktnät och larv förenas på ett sätt som nog bara Hasseåtage var mäktiga till.
Det är också ett fascinerande tidsdokument. Astor Holmqvists vattenshow, där man kastade bollar på ”brudar” som trillade i vattnet, lades visserligen ner först på nittiotalet, men bara på det frigjort oskyldiga sextiotalet skulle nog Gösta och Fatima Ekman sanktionerat den med sin närvaro. Lasse Åberg och Ardy Strüwer skulle nog i och för sig ställa upp på att medverka i den där vattenshowen även idag.
Brevet från kommittén till de medverkande artisterna bär också Tage Danielssons prägel. Där ser man inte minst den kostnadsmedvetne arbetarsonen som ogenerat trycker på att det hela handlar om att dra in kulor, för all del till Saken.
Jag kastar upp ytterligare ett gäng dokument här. Den som orkar klicka på bilderna gör det. Kanske kan det inspirera någon till liknande manifestationer om fascismen någon gång eventuellt kanske skulle råka hälsa på i Europa igen.
Hasseåtages konferenciermanus är skrivet med den lätta men prydliga hand som var Tage Danielssons: vissa kallar det torr humor, andra kallar det studentikost, själv sitter jag och myser åt den medvetna sirligheten och ironin som aldrig lyckas dölja språkmedvetenheten.
Torrbollarna hade förstås synpunkter på den där dagen. Grekernas lidande skulle inte skojas bort. Det var det förstås ingen som gjorde heller. Det skojades fram.
Hela manifestationen var naturligtvis i sig en antifascistisk handling, en aktion mot tråkigheten, ett långfinger som mjukade upp de pinnrövades ringmuskel.
Budskapet var tydligt och kunde knappast misstolkas: stöd inte den grekiska fascistjuntan. Det framgick även av de specialskrivna texter som framfördes mitt i det allmänna glammandet.
Medverkandelista där ingen fattas.
Den stora tömningen av mobilbilder, tagna lutad över de 162 kapslarna med material från Svenska Ords arkiv som numera förvaltas av Universitetsbiblioteket i Lund, fortsätter oförtrutet. Jag var, som tidigare nämnts, tvungen att skära ner till bara 650 sidor i höstens Hasse-biografi och fick därför inte plats med allt högintressant och livsviktigt. Här ett par notiser utan annan koppling till varandra än den associativa.
Artikeln från KvP 1964 är väl knappast att likna vid en artikel i egentlig mening. Den är ett exempel på en vanligt förekommande så-fyller-vi-sidan-vid-nyhetstorka-princip hos sextiotalets dagspress: ring Hasse Alfredson och be honom prata lite.
Relationen mellan Svenska Ord och pressen var, fram till de förödande recensionerna av Spader, Madame 1969, synnerligen god. Reportrarna åt ur deras händer och tackade för audiensen vid Hasseåtages fötter med stort uppslagna artiklar om deras förträfflighet.
Vi hoppar sedan fram nio år i tiden. År 1973 gör Hasse Alfredson debut som Dramatenskådespelare (han har redan debuterat som Dramatenregissör och -manusmedförfattare med Åh, vilken härlig fred! 1966 och som pjäsförfattare i eget namn med Varför är det så ont om Q? 1968). Pjäsen heter Gruffet i Chiozza och är skriven av den italienske 1700-talsförfattaren Carlo Goldoni. Regissören heter Alf Sjöberg och är en Bergmans föregångare. I ensemblen syns bland annat Lena Nyman och Stellan Skarsgård.
Hasse spelar en mumlig fiskare, efter vad jag förstår ungefär samma figur som Garbo i Att angöra en brygga (i sin tur inspirerad av den legendariskt smutsige skogsmannen Joel Jönsson, som Hasse i sin ungdom träffade vid familjens sommarställe i Skånes Värsjö). Det mesta han säger är ohörbart.
Redan innan premiären utnämnde Sjöberg Hasse till geni. AB:s Allan Fagerström höll med. DN:s Bengt Jahnsson gjorde det absolut inte. Han kallade rentav Hasses insats för den pinsammaste i Dramatens historia (Tage Danielsson skaldade i ett helt annat sammanhang om Bengt Jahnsson, som han kände från Uppsala: ”Tänk att så kul studenter / blir såna recensenter”).
Hasse i sin tur hämnades på Jahnsson genom att byta ut tiraden ”dinjävlasumprunkare” mot ”dinjävlabengtjahnsson” på scen. Vilket fick Bengt Jahnsson att gå dit och bevittna Dramatens pinsammaste rollinsats igen.
Inget av detta har med den moderate frimicklaren Tore Nilsson i Agnäs (M) att göra, han som blev så förfärad över att katolska flickor svär att han var tvungen att lämna pjäsen.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén