”Mosebacke Monarki” – som vi för enkelhetens skull kallar de olika titulerade radio- och teveutsändningarna – var ett jättefenomen i svenskt sextiotal. Det startade med buller och bång, men jämförelsevis lite uppmärksamhet, 1958. Till och från fram till 1983 gick det sedan på söndagarna i en av få radiokanaler och i åtta teveavsnitt våren 1968 i en av en tevekanal. Samt lite här och där.

Den innersta kretsen var Hasse och Tage, Carl-Uno Sjöblom, Hatte Furuhagen och Olle Pahlin. Andra gamla uppsaliensare – Ulf G. Johnsson och Moltas Erikson i synnerhet – och ett gäng jazzmusiker lät sig gärna kallas in. Idén i korthet: det som hände i Sverige hände i mikroform i Mosebacke. Mosebaskerna hette gärna sådant som ingenjör Sven Gardin, lektor Hector Sector eller pastor Astor Flanell.

Nationen gjorde sig också påmind genom ett par böcker och en lp med det bästa från radioserien.

Lp:n gavs ut av AB Svenska Ljud, Alfredsons och Danielssons skivbolag.
I samband med släppet av lp:n skickades ett pressmeddelande, av allt att döma med samma vikt som kejsar Augustus påbud om skattskrivning. Expressens helsidesartikel om nyheten att Mosebacke nu fanns i plattform ger oss en tydlig bild av hur relationen mellan Svenska Ord och svenska nöjesjournalister såg ut under i princip hela 1960-talet: det Hasseåtage sa, det skrev man.

Artikeln inleds med ett erkännande: vi har utsatts för ett mutförsök – och glatt tagit emot mutan.

Därefter publiceras så ett fjäskbrev från Rigmor Mortis, ”Er ständiga beundrarinna”, in exstenso.

Varpå följer en artikel, som egentligen bara är ett referat av några av skivans många lustigheter.

Som en extra text, för att fylla ut sidan och ge nyheten om skivsläppet extra dignitet, publicerar Expressen sedan en featuretext om tillblivelsen av Mosebackes nationalhymn – och hela texten.

Vilket får sägas vara en service till alla oss som försökt uppfatta något sammanhang ur det sammelsurium som uppstått när de ursprungligen tre nationalsångerna helt sonika lagts på varandra.