Melina Mercouri var en grekisk sångerska, aktris och politiker. Hon fick ett monumentalt genomslag med filmen Aldrig på en söndag (1960), där hon också sjöng ledmotivet. När Papadopoulos fascistjunta tog makten i Grekland 1967 och ställde sig att pissa i demokratins själva vagga, tillhörde Mercouri de mest profilerade motståndarna.
Den 5 april 1968 gästade hon Gröna Lund i Stockholm, som huvudakt i en jättelik manifestation mot Greklands fasciststyre. Uppbackad av den väl så profilerade juntakritikern Mikis Theodorakis, avslutade hon en dag av muntra jippon till förmån för demokratin.
I kommittén för dagen utmärkte sig Tage Danielsson. Hans bäste kompis Hasse Alfredson var också delaktig, men tragiska familjeomständigheter gjorde att han inte var lika hands on. Det märks någonstans på det stora och breda artistuppbådet, där den sofistikerade sånggruppen Gals and Pals trängdes med fräckisrevyer och psykedelia och Dramatenchefen och Lill-Babs, att det var en högt älskad före detta underhållningschef som var sammankallande. Dessutom i tätt samarbete med Ove Hahn, artistchef på Gröna Lund och mannen som gav det nybildade AB Svenska Ord ett bra pris på sin scen när deras förstlingsverk Gröna Hund skulle avklaras.
Tanken bakom heldagen var att på ett så glatt och lustfyllt och spralligt sätt som möjligt dra in stålar till fascistbekämpandet. Ingen handling är för förnedrande om syftet är att täppa till truten på de svarta generalerna. Ergo lät såväl Hasse som Tage menigheten kasta tårta på dem. Programmet för dagen – som med en Mercouri-blinkning hette ”På en söndag” – smakar så mycket mumma att gissningsvis även fascistvännerna masade sig dit för att få Mille Schmidts autograf eller för att höra Siv Ericks dra en fräckis.
Det är en fascinerande manifestation, där medvetenhet, kontaktnät och larv förenas på ett sätt som nog bara Hasseåtage var mäktiga till.
Det är också ett fascinerande tidsdokument. Astor Holmqvists vattenshow, där man kastade bollar på ”brudar” som trillade i vattnet, lades visserligen ner först på nittiotalet, men bara på det frigjort oskyldiga sextiotalet skulle nog Gösta och Fatima Ekman sanktionerat den med sin närvaro. Lasse Åberg och Ardy Strüwer skulle nog i och för sig ställa upp på att medverka i den där vattenshowen även idag.
Brevet från kommittén till de medverkande artisterna bär också Tage Danielssons prägel. Där ser man inte minst den kostnadsmedvetne arbetarsonen som ogenerat trycker på att det hela handlar om att dra in kulor, för all del till Saken.
Jag kastar upp ytterligare ett gäng dokument här. Den som orkar klicka på bilderna gör det. Kanske kan det inspirera någon till liknande manifestationer om fascismen någon gång eventuellt kanske skulle råka hälsa på i Europa igen.
Hasseåtages konferenciermanus är skrivet med den lätta men prydliga hand som var Tage Danielssons: vissa kallar det torr humor, andra kallar det studentikost, själv sitter jag och myser åt den medvetna sirligheten och ironin som aldrig lyckas dölja språkmedvetenheten.
Torrbollarna hade förstås synpunkter på den där dagen. Grekernas lidande skulle inte skojas bort. Det var det förstås ingen som gjorde heller. Det skojades fram.
Hela manifestationen var naturligtvis i sig en antifascistisk handling, en aktion mot tråkigheten, ett långfinger som mjukade upp de pinnrövades ringmuskel.
Budskapet var tydligt och kunde knappast misstolkas: stöd inte den grekiska fascistjuntan. Det framgick även av de specialskrivna texter som framfördes mitt i det allmänna glammandet.
Medverkandelista där ingen fattas.
mikael frängqvist
mycket bra material till för folkets bästa – ”i var och ens eftertankes bleka krankhet”!
Heliokles
Vilken forskningsbragd! Det måste varit en enastående dag.
Man noterar att även Loffe Karlsson och Björn Skifs var med (i Slamcreepers), men de ingick förstås inte i Tages och Hasses stora entourage av skådespelare och musiker som de jobbat med – och som sagts alltid glatt ställde upp när Svenska Ord kallade för goda ändamål. Utan unge Skifs och unge Loffe var där som pop-idoler för kidsen. 🙂