Julvärdighet.

Den relativt nya jultraditionen diskutera-de-där-SVT-värdarna-som-de-flesta-väl-ändå-inte-hinner-titta-på-när-julafton-väl-infinner-sig lever vidare. Haag och Lundgren är sådana som folk har synpunkter på. Haag är visst infantil. Lundgren är visst kylig. Ser man på.

Den enda hyfsat intressanta diskussionspunkten jag kan se gäller Haags och Lundgrens knullighet. Är det rimligt att två människor som så uppenbart har hittat någon de vill klättra runt på 24/7 ska vara tittarnas ombud på årets ensammaste kväll? Jag tycker nog att det är det, men jag förstår frågan.

Man kan nog hävda att i och med Erik & Lotta så har SVT för första gången gett plats för kåtma på dopparedagen. Om vi tittar på tidigare julvärdar – Henrik Dorsin, Sanna Nielsen, Ernst Kirschsteiger, André Pops, Kalle Moraeus – så är det väl inte i första hand sex de utstrålar. Lotta Bromé och Lasse Kronér hade helt andra konnotationer när de julvärdade 2003 och 2008 än vad de möjligen fått nu.

Och vår meste julvärd Arne Weise – som i trettio års tid valde att fira jul framför ett stycke rött tyg i ett hörn av en SVT-studio – har ju till och med torgfört sin direkta ovilja att ligga till och med med sina fruar.

I sina memoarer I blickpunkten, som jag förutsätter att vi alla har läst och häpnats över, skriver han om sina tre äktenskap. Ganska snart ser vi ett mönster i Weises samliv:

Det sexuella samlivet tynade. Els-Mari var sårad och besviken.

Vad Christina vände sig emot var mina alkoholvanor och mitt bristande sexuella intresse.

Men mönstret från tidigare förhållanden upprepade sig. Agnetha klagade på mina alkoholvanor och mitt bristande intresse i sängen.

Så oavsett vad vi tycker om saken så blev 2017 en milstolpe i julvärdstraditionen: året då julvärdarna puberterade.