Begåvade människor jag känner 15: Ola Aurell.

Jag vill vara Hemulens gruva och din Hallandsås och sen
vill jag ge din knubbsäl snuva tills min gjutform fylls med tenn
Jag vill gömma din Assange i min obskyra ambassad
Jag vill föra Fredrik Reinfeldt in och ut ur Rosenbad

Det började surras om Ola Aurell för några år sen. Det kan ha varit någon bland mina kamrater inom ståuppkomiken som nämnde honom, eller så kan det ha varit någon av mina förtrogna i vispunkbranschen. Han står med ett ben i vardera lägret och känner sig troligen inte hemma nånstans.

Ola Aurell gör osmakliga skämt med rim och melodi, och plötsligt framstår de inte som riktigt lika osmakliga. Han sjunger om att älska med en kvinna som är så gammal att hon i princip är död, om att låta Gunde Svan dö i en cell på Fort Boyard, om inavlade människor på landsbygden och om den gamla pojkdrömmen att få knarka och bli kriminell. Det låter inte riktigt så rått som det är när det rimmar.

Det finns en dålig del av landet
som man lämnar om man kan det
och den delen heter landet
och den ligger här och var
Där har de granbevuxna hagar,
bidragstagare som jagar
Där har mor och dotter samma karl till far

När jag började intressera mig för humor – på åttiotalet – var roliga låtar ännu ett självklart inslag i humormixarna. Hasseåtage excellerade i rim och meter, Povel ska vi förstås inte prata om, Galenskaparna slog för håken ihop sig med ett barbershopgäng från Chalmers, även en tämligen rå och hipp late night-show som Lorry hade på ett självklart sätt en rolig visa i varje program. Med Glenn Killing försvann det där. Jonas Inde gjorde för all del några knasiga dansbandspastischer som Loke Martinzon, men vid det laget började man få en känsla av att nynnvänliga melodier med kul texter var en smula obsolet. Dammigt. Mossigt. Farfarshumor.

Att klippa gräs är som att ge barn cigaretter
– om man gör det jämt så undrar folk vad man får ut av det
Att kratta löv är som att skenavrätta letter
– det var inget Stalin gjorde själv, han bara lät det ske

Men att bli kär
är som att ge sig ut och gå
och se en gräsand och ta med den hem och knyckla ner den i en tom kastrull
Det händer oftare när man är full
Men ganska sällan ens då

Visst, det fanns sånt som Just D som rörde sig i gränslandet mellan skämt och topplista. Wille Crafoord och Pedda Pedd visste hur man rimmade ”trappan” på ”den där rapparn” eller ”slå sej ner på marken” med ”och öppna en stark en” så att det kändes lite välfunnet. Och sånt som kanske inte kändes så hippt men ändå var gediget – Ronny Erikssons Euskefeurat, Rally i P3 – fortsatte att utforska musikalisk humor och ibland få till det.

Men det som förr kallades kuplett – satirisk eller allmänhumoristisk sång avsedd att framföras på scen och locka till skratt – lyste med sin frånvaro under 90- och 00-talen. Sen kom Henrik Dorsin. Och sen kom Ola Aurell. Och plötsligt började det kännas kul igen.

Jag skulle raka hela huvet och sen låtsas
att jag ville ha det så
Jag skulle komma till kontoret klädd i mössa
och sen behålla mössan på

Jag skulle dricka mer för att slippa känna hur jag mår
Jag skulle gömma mig där inga blickar når
Jag skulle gråta med en öl i garderoben
om jag tappade mitt hår

Ola Aurell verkar i en tradition från Tom Lehrer, Stefan Demert, Cornelis och ovan nämnda. Han är mindre inne på pastischen och parodin, där Povel eller Claes Eriksson gärna rört sig, utan sätter hellre egna gnolvänliga melodier till texter som hade kunnat fungera på egna ben. Spaningarna är inte alltid originella – att folk är inavlade på landet eller att finnar är macho – men utgör heller inte hela poängen. Det är ordvalen, de oväntade rimmen, de överdrivet styltiga formuleringarna som skapar humorn. Kombinerat med dårens gravallvarliga uppsyn och den moderna humorns närhet till svärtan.

Intet har Finland av smoothies och vackert väder
Int’ solbrända karlar i modemedvetna kläder
Int’ sådant som tvål, int’ nå’ mänskliga relationer
och annat som folk har i bögigare nationer

När jag fyllde fyrtio recappade jag mitt liv och uppehöll mig, möjligen oproportionerligt, länge vid den antiknarkgrupp jag var med i som trettonåring: Snacke-12:an. Vi träffades på onsdagskvällar i samma skola som vi genomled våra dagar i, lärde oss väldigt mycket om hascholja och butangassniffning och avslutade kursen med en studieresa två varv runt Christiania. Därefter bad jag Ola komma upp på scen och riva av ”Knarkaren”, en skildring av hur en knarkare kommer till en bunte tolvåringar för att lära dem om knarklivet:

Han kom i gäng, han tog sig upp
Han gjorde årtiondets kupp
Han blåste bossen på en billast kokain
Och det var vapen och vita kostymer och gul Ferrari och mousserande vin
och det var stålar och brudar och vänner i varje bar och i musikindustrin
Och fröken sa: ”Det där kan kanske tyckas låta bra”
Och då svarade knarkaren: ”Ja”
”Men sen”, sa hon, ”förstod du snart att knark var skräp för dej!”
Och då svarade knarkaren: ”Nej”

Jag tyckte det kändes som ett självklart inslag i en exposé över mitt liv. Inte för att knarket har haft så fruktansvärt stor roll i det, utan för att den där låten sammanfattar så mycket av det jag ägnat mitt liv åt: tillbakablickar, cynism, humor och rim.