Tati på teve.

Jacques Tati brukar räknas till de stora filmiska genierna/särlingarna: pantomimiker och regissör, perfektionist och visionär. Trots en lång och framgångsrik karriär gjorde han inte särskilt många filmer: budgetar överskreds, studiobyggen accelererade, ljudläggningar drog ut på tiden. Allt som man kunde peta i petade Tati i. Det gjorde honom till en persona non grata, eller i alla fall någon man ytterst försiktigt tog under sina vingar.

I början av sjuttiotalet hamnade han, runt sextiofem år gammal, på Sveriges television. Han fick ett rum i en av de många långa trånga korridorerna. Dörren pryddes med hans namn. Bredvid honom satt Carl-Uno Sjöblom (Notknäckarna, Mosebacke Monarki), Leonard Eek (Magnus & Brasse, Party hos Parnevik) och Inger Säfvenberg (Sånt är livet). Det är en märklig tanke: den franske galenpannan och fritänkaren i svenska statstelevisionbyråkratins tjänstemannatjänst.

Det gick nu inte riktigt att fösa in honom i fållan. Han hamnade i Sverige efter att ha planterat en idé hos producenten Karl Haskel (Hasseåtage, Skäggen): en storslagen varietéfilm inspelad på Cirkus på Djurgården, med skämthopparna Veteranerna och Cirkus Scott och Janne ”Loffe” Carlsson på trummor. Och, förstås, Tati själv i centrum, med sina minutiöst utformade pantomimnummer. En oförglömlig lördagsunderhållning. Modernt och traditionellt och inte minst internationellt.

Ryktet om Tatis avslappnade förhållande till budgetar hade förstås nått TV2:s underhållningsredaktion, men de tänkte att de kunde hålla honom i hampan genom snillrika kontrakt och en fixerad budget på 300 000.

De tänkte fel.

Det visade sig att Tati i hemlighet bara såg de extravaganta Cirkus-numren som en del av en mycket större långfilm. I själva verket hade han skrivit en ramhandling med en liten pojke som hamnar backstage och får uppleva scenkonstens magi.

Det var ett manus som var alldeles för komplicerat för det tungrodda teveteamet. Det insåg Tati också. Därför tyckte han inte att SVT behövde se det överhuvudtaget. Istället filmade han det parallellt i Paris, där han hyrt ett annat team och en annan teater och dessutom filmade i ett annat format. Räkningarna för parallellproduktion, och också för Tatis resande, hamnade så småningom hos SVT:s underhållningsavdelning för attestering.

Diverse chefer hängde i varsitt könshår och dinglade. Till slut lyckades någon ragga upp Tatis gamle producent Louis Dolivet, som köpte hela produktionen för 1,6 miljoner. Det täckte precis det projekt som alltså inte fick kosta en krona mer än 300 000. TV2 fick behålla de svenska visningsrättigheterna och stå med som medproducent för Parade.

Parade (1974) brukar inte ses som något av Tatis mästerverk. Ganska ofta nämns den inte alls i hans filmografi.

I övrigt beskrivs Tati som en charmerande kuf som ansåg att varje fest borde förgyllas med långa pantomimnummer signerade Tati. När inte alla ansåg det blev han gärna sur.

(Källa: TV2:s gamle underhållningschef Lasse Boberg i boken Våra 100 år med radio och TV, skriven ihop med Arne Weise 2011.)

Kuriosa: Jerry Lewis var också i Sverige för att filma under exakt samma tid som Tati. Det gick ännu sämre.