Wille Crafoord är, enligt Aftonbladet från tredje juli i år, en känd moderat. Nu ska vi kanske inte ta just det påståendet som en sanning: samma journalist listar också den kända folkpartisten Birgit Friggebo som känd moderat.
Men förmodligen kan fler människor ange vilket parti Wille Crafoord röstade på senast än nämna namnet på hans senaste hit. Han har blivit Moderatartisten. Vid valet 2010 var han, enligt artiklarna, den ende artist som vågade skriva en vallåt åt det sittande regeringspartiet. Mange Schmidt och Sofia Talvik ställde med tvekan upp på att sjunga med. Sen dess har vi inte pratat lika mycket om Mange Schmidt och Sofia Talvik som vi gjorde innan.
Wille Crafoord är Den Moderata Underhållaren. Detta genom tre insatser:
1) han underhöll vid Reinfeldts Almedalstal 2006,
2) han framförde sin gamla låt ”Man har väl rätt att ändra sig?” på valvakan samma år,
3) han gjorde alltså vallåten ”Flyter” 2010. Och den framstår mest som en sorts hyllning till Den Gyllene Medelvägen:
Glöm vad vi tillhör
Bedöm vad vi tillför
och skrota ruttna inrutade vanor och anor
Fundera mer i dina egna banor utan fanor
Det finns förtjänster
både till höger och vänster
men i kitteln i mitten
hittar man hitten med titeln
Man kan förstås hitta diverse liberala tankekorn i Crafoords äldre produktion – ”Gränser” från Just D-plattan Rock’n’roll (1993) propagerar för upplösning av såväl mentala som geografiska och juridiska gränser – men också låtar som ”Hållihop” (kollektivism) och ”Relalalaxa” (anti-arbetslinje). Så sent som 2003 reste han med sin tillfälliga rappartner, punknestor Johan Johansson, på vänsterpartiets valturné med det lagom hyllade projektet Griniga Gamla Gubbar:
Vad är det jag försöker komma fram till? Jo – följande: det finns faktiskt ganska lite i Wille Crafoords trudelutter som signalerar högertrafik. Visst har han adligt påbrå och svårstavat efternamn, men det hade han ju redan när han rappade om bos och brudar och gummihattar. Hans låtar är i det närmaste tomma på rut och rot och arbetsskatteavdrag. Och jag är inte helt säker på att han får med sig alla golfgubbar i Vellinge och alla skattesmitare i Djursholm med vallåtsrader som:
Bygg en moské, baby
Bygg gärna tre, baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé, baby
Så för att vara känd som moderat artist så odlar WC ett artisteri med påfallande få moderata inslag. Å andra sidan är det svårt att se att han odlar så mycket artisteri alls nuförtiden.
Nina B
Nu börjar jag bli nyfiken … Räknas Povel Ramel som högerhumor?
kulturarbete
Nina B: jag har funderat på det. Förmodligen inte. Visserligen har Peter Wahlbeck kallat honom moderat, men det är nu sällan nåt att gå på. Faktum är att Povel extremt sällan närmade sig det dagspolitiska, och gjorde han det så är det svårt att stämpla som direkt högerorienterat (miljöförstöring, kärnkraft). Han skrev visserligen ”I de ajande bajande fingrarnas land”, som är en anti-förmynderisång och därmed traditionellt liberal. Men den skulle i princip lika gärna ha kunnat skrivas av en anarkist eller syndikalist eller miljöpartist.
Povel var apolitisk. Enligt somliga är det i sig ett ställningstagande. Det är det väl på ett vis också, men det är svårt att säga åt vilket håll.
Anders E
Angående Povel så var väl – om jag minns rätt – ett avsnitt av ”Semlons gröna dalar” vad man skulle kunna kalla tämligen skattekverulantiskt.
Ingemar S
Nåja, även Povel kunde ibland hemfalla åt högerhumor av sämsta sort. Ett exempel (ur ”Afrikas djungler” i sången La Raspa från ca 1950) är ”kokt missionär är det bästa vi vet”, ett annat är i Lars Ekborgmonologen Det stora eländet från 1966: ”elände, elände och erlände – nej, förlåt mig, Erlander ska det visst vara.
kulturarbete
Ingemar: jo, det finns ganska mycket som man kanske skulle kunna kalla kolonialism hos den tidiga Povel. ”Aclutti busch bosch bompa Albertina” handlar om hur några kannibaler vill koka hans fru (=rasism?) och att det gör honom glad (=sexism?). Men motsvarande aningslösheter och lekar med schabloner hittar du nog hos hela den politiska humorskalan vid samma tid. Och ”elände, elände – Erlander” har jag alltid tolkat som en sorts förvrängning av vad tevenyheterna vid tiden hade på agendan. Numret behöver inte nödvändigtvis likställa elände med Erlander.
kulturarbete
Anders E: minns det inte på rak arm – ”Semlons gröna dagar” var en närmast surrealistisk upplevelse, späckat med infall och associationer och inte alltid helt begripligt – men det stämmer säkert. Där fick ju Povel faktiskt för sig att litegrann kommentera saker av samhällskaraktär. Men jag vet fortfarande inte riktigt om det räcker för att hävda nån tendens i en produktion på sisådär tusen muntra trudelutter.
Ingemar S
Nja, jag hade väl hållit med dig om ”Eländet”, om det inte hade kombinerats med ”eländesminister Sträng”: ”Albertina” är ju bara en skepparhistoria: ”Det lär ha smakat underligt, så sant som jag står här”. Det som stör mig med ”La Raspa” är att sången utger sig för att visa hur en modedans presenteras på olika ställen i världen, och där är ju den kokta missionären lite magstarkare än t ex skottarnas tävlingar med billigt pris.
kulturarbete
Ingemar: nja, hm, visst. Jag ska kolla upp ”La Raspa”, som har fallit ur mitt minne eller eventuellt aldrig konfronterats med det, men generellt tycker jag att det är svårt att hitta en politisk tendens hos Ramel. Många poänger är förstås lättköpta och publikfriande och kan väl ibland anklagas för att vara populistiska eller oreflekterade, men jag tror verkligen att han var genuint oförstående inför politik.
Min poäng med den här bloggserien är för övrigt inte att anklaga någon för något. Det finns en utmålad sanning om svensk satir och humor, liksom om svensk popmusik, att den alltid hugger från vänster. Och såna sanningar är jag alltid intresserad av att vända på. Åtminstone så här i ett första stadium av undersökningen tänkte jag lyfta fram skämtare som a) har en tydlig liberal/konservativ tendens eller b) är uttalat liberala/konservativa.
I ett senare led kan man kanske lyfta fram enskilda skämt och nummer som kan tyckas stå för den ena eller andra högerpolitiska uppfattningen. Men jag håller min hopknycklade brasklapp hårt i handen: skämt springer ur ironi och det går inte alltid att peka ut i vilken riktning ett skämt faktiskt sparkar.
Ingemar S
Jag förstår ditt syfte med bloggen, och håller helt och hållet med dig! Det var bara ditt påstående att Povel Ramel var helt apolitisk som fick mig att reagera. Från början hade jag tänkt ta ”Eländet” och ”Varför är där ingen is till punschen” som exempel, och att den senare kom bort berodde på att bloggen gällde högerhumor.
Anders E
Angående Semlon, det avsnittet jag tänker på inkluderade Gösta Ekman som nitisk tjänsteman på skattemyndigheten som använde en karta över Schweiz som piltavla. Redan då – jag var 13 – tyckte jag det var rätt gnälligt och lättköpt.
Elin
Han har skrivit ungefär två tydligt satiriska texter. Förutom den nyss nämda Varför är där ingen is till punschen? : Naturbarn – en ganska exakt satir över den globala turismen.
Bo i stilla hav på liten ö
enligt broschyr paradismiljö.
Paradis ok för längesen
numera offer för turismen.
Båtar lägga till vid nybyggd kaj
dumma mänskor kalla oss malaj.
Be malaj dansa äkta dans
malaj göra dans som aldrig fanns
Lennart Guldbrandsson
Fortsätter tråden med Povel Ramel: Man kan också argumentera för att han var miljöintresserad med låtar som Grisälven, Hej på dig naturen, Låt leoparden vara kvar i leoparden, etc. Men vad gäller hans politiska hemvist tror jag han klargjorde den med Kampsång för tveghågsna: https://www.youtube.com/watch?v=QP6gVxOkkYg
Theo
Vad gäller Ramel: rasistiska och kolonialt färgade humortexter från 40- och 50-talet går väl inte helt enkelt att ordna in på en höger/vänterskala heller.
La Raspa var det säkert närmare 30 än 20 år sen jag hörde sist, men vad jag minns är den fr a en lek med olika musikstilar kombinerat med en orgie i stereotyper.
Martin
Det är nog så att Povel inte går att inordna som vare sig liberal eller nåt annat. Har han ett budskap är det lekfullt frihetligt. Man uppmanas att ta av sig skorna och knäppa upp och relaxa, att inse att förment märkvärdiga människor i omgivningen också har varit små, att hålla musiken igång, vilket jag tror åtminstone delvis handlar om att hindra den från att stelna i sina ramverk, och att slå vakt om fantiserandets och njutandets konst, vilket ligger nära friheten att slippa tycka nåt bara för att ens samtid uppmanar en att tycka.
Men det är tydligt att han inte undviker tillhörighetsfrågan i sig, han driver glatt med den. ”Kampsång för tvehågsna”, som länkats till ovan, är alldeles uppenbart en ironisk kommentar till idén om att en artist förväntas ha en politisk agenda – det är mycket riktigt Povels eget formulerade svar på frågan om var han står politiskt. Upp till kamp allihop emot alla! är vad han kommer fram till. Upp till kamp emot hela kampen! Här ska för en enda gångs skull tas ställning och gapas och bråkas så intensivt så det inte blir någon rim och reson kvar. En hejdundrande munter känga åt alla tråkmånsar som fått för sig att kultur och underhållning måste ha politisk udd och tendens för att ha något värde.
Jag vill gärna också peka på ett nummer ur De sista entusiasterna, ”Tyléns visor” där vismakaren Tylén (alias Povel), producerar en serie små schlageralster och får dessa recenserade av en jury bestående av Stig Grybe, Lars Ekborg, Anna Sundqvist m fl. Ingen i juryn tycker som den andre, det blir omöjligt för Tylén att tillfredsställa alla smaker trots att han ändrar stil hela tiden, än är det för gammalmodigt, än är det för modernt och effektsökande och samtliga låtar döms ut i slutändan hur som helst. Efter att ha blivit uppläxad av Ekborg för att den politiska samtiden är alltför frånvarande i hans lyrik klämmer den alltmer desperate Tylén ur sig det bisarra numret ”Jasså du Gunnar Sträng, du är finansminister du” som är en fullkomligt poänglös politikernamndroppare i käck hambotakt. Den säger ingenting och kommenterar ingenting, den är så att säga avsiktligt ”dålig” och är över på trettio sekunder. Tyvärr finner jag inte sketchen på nätet, men den kan rekommenderas, även om den inte tillhör Povels allra bästa.
Spiring
Ett citat som tillskrivs Povel: ”Jag är socialist i den meningen att jag vill att alla ska kunna leva ett borgerligt liv.” Gott så.