Svenskt sjuttital var en tid för män med gitarr och munspelsställ som hellre frågade Dylan än sina egna pappor om råd. Pugh var den förste, Lundell blev den störste, Wiehe den bredaste, Kjell Höglund och John Holm finsmakarfavoriter och Lalla Hansson glömdes bort strax efter att han magiskt plockat fram ett munspel ur sin tomma slitna flicka. Frågar ni mig är Ola Magnell den bäste.
Magnell skyr den storvulna romantiken hos Lundell eller knutna näven hos Wiehe. Hans sånger ”vrenskas” och han framstår som introvert, nojig och liten i världen. Ingen svensk lyriker kan ha använt olika varianter av ”neuros” så ofta i sina texter.
Jag är ställd av komplimanger och vacklar av kritik
Jag kånkar kring förgiftad last på vägen
Jag dricker men Gud förlåter mig nog
Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter och nästan alltid lika långt till vår
Och varje liv som släcks av sorg och bitterhet och tvång
ger mig nåt att tänka på och en och annan sång
Men vad som särskilt skiljer Magnell från generationskamraterna är humorn. Ibland en ordvrängarhumor som luktar lika mycket Ramel som Dylan och Lennon. ”Elegi över gårdagens vedermödor i blåbärsskogen med ty åtföljande lumbago” lyder i sin helhet:
Jag plockade lingon och blåbär igår
Jag kröp efter marken ett slag
Så ont som det varit om blåbär i år
det har jag i ryggen idag
Men ännu oftare är det en humor i defensiv desperation, manikerns vildsinta associerande inför galgen och atomkatastrofen:
Över åkern åker Åkar-Åke i en gammal skraltig traktor
I fonden står en jättelik, ja monstruös reaktor
En osäker faktor – en osäker faktor!
Fast du röker psykobraj och fast du super som ett svin
är det inte därför himlen färgas grön och gredelin
De gycklar med vår jord och våra liv, jag lovar och svär
så sant jag är neurotiker och Synnergren en pundig militär
(Stig Synnergren var ÖB 1970 – 78, odödliggjord också genom Gudibrallans ”Sosse”: ”Ännu mera vapen över stock och sten/ Bas för hela skiten är sossen Synnergren”.)
Det truliga struliga underhundsperspektivet och det bräckliga jag som för ordet i låtarna gör Magnell mer till förlorarnas talesman än de segervissas anförare. Det politiska perspektivet finns där genomgående, men det handlar alltid om människans ynklighet inför Makterna och sällan om folkets snara enande:
Rulltrappan rullar – vi plågas av musik som söver
Rulltrappan rullar – de får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar – krossa kapitalet!
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sig själv måste man ha
I häftet till tribut-cd:n Påtalåtar (med bidrag från Winnerbäck, Sundström och Dregen) skriver Håkan Lahger om Magnells publik en kväll på Big Ben i Stockholm:
Till skillnad mot [Lasse] Tennanders kvinnor i nystrukna blusar som sitter i stearinljusets sken och sippar på ett glas rött utgörs Magnells stammisar av långhåriga killar i cowboyboots, tatuerade nallebjörnar som ser ut att ha gått vilse på väg till en hårdrockskonsert. […]
När ”Rulltrappan” kommer dunkar en kille knytnäven mot sitt bröst, armlänkar och halskedjor skramlar, han sjunger med i avslutningsraderna ”En boning i sig själv måste man ha” och betraktar sin kompis med en öm och samtidigt uppfordrande blick.
Bilden av mannen som kombinerar ett hotfullt yttre med insikten om sin egen skörhet, som blottar sin längtan efter trygghet bland alfahannarna omkring sig, går rakt in i bröstkorgen på en gammal ironiker. Inget får mig mer på fall än folk som nänns slita ut sitt hjärta till allmänt beskådande. Gör de det dessutom till en låt tryfferad med intrikata rim och ordlekar så känner jag hopp för mänskligheten.
Rasmus Bonnedal
Vad glad jag blir när du skriver om Ola Magnell!
Pappa har alltid spelat Magnell, både på gitarr och LP och jag har alltid varit fascinerad. Först när jag var liten av de glada och knasiga melodierna, sedan av de festliga orden och liknelserna (en femåring som använder ord som psykobraj och slåttermaskin väckte nog viss munterhet bland dagisfröknarna). När jag började förstå innehållet i texterna har jag inte kunnat sluta lyssna och fundera på dem.
Jag älskar alla låtar när han tycker så avgrundsdjupt synd om sig själv (”När jag dör” är en favorit). Jag älskar när han med underfundig humor ger sig på dubbelmoral, gärna inom proggrörelsen som han (kanske) såg sig som en del av.
Sedan är ”Pappa” en av de vackraste och sorgligaste texter jag vet.
Kalle Lind
Rasmus:
Pappa, varför drunknar all min visshet i en flod
av missmod, hat och alkohol som flyter i mitt blod
Och varför gör jag det jag vet att ingen mänska bör
Jag ber dej inte svara
Jag ber dej bara vara
hos mig en liten stund innan också natten dör
Jesus jävlar. Jag får ståpäls bara av att skriva ner det.
Rasmus Bonnedal
Vad glad jag blir när du skriver om Ola Magnell!
Pappa har alltid spelat Magnell, både på gitarr och LP och jag har alltid varit fascinerad. Först när jag var liten av de glada och knasiga melodierna, sedan av de festliga orden och liknelserna (en femåring som använder ord som psykobraj och slåttermaskin väckte nog viss munterhet bland dagisfröknarna). När jag började förstå innehållet i texterna har jag inte kunnat sluta lyssna och fundera på dem.
Jag älskar alla låtar när han tycker så avgrundsdjupt synd om sig själv (”När jag dör” är en favorit). Jag älskar när han med underfundig humor ger sig på dubbelmoral, gärna inom proggrörelsen som han (kanske) såg sig som en del av.
Sedan är ”Pappa” en av de vackraste och sorgligaste texter jag vet.
Bokmal
Nu har detta inget med proggare att göra, men väl om 70-talet. Stämmer det att du ska på Bokmässan i år eller handlar det om en annan Kalle Lind? Boken det handlar om är ”Den Bruna Maten” men är du inblandad i den? Hittar ingen info på din blogg eller övriga nätet för övrigt.
dr. no
Bokmal: Den boken skrevs det som jag minns det om i senaste faktum. Finns möjligen att få tag på hos en mindre bemedlad människa nära dig.
David
Äntligen!
Jag håller med dig, Kalle, till 100%: Magnell var 70-talets mest begåvade ”Dylan-kopia”. Så gjorde han också några av de bästa svenska versionerna av flera Dylan-låtar. Han hade/har en mycket mindre dyrkande inställning till original-texterna än den oftast alltför bokstavstrogne Wiehe. Istället lyckas han skapa något eget av Dylans klassiker, något som står bra på egna ben, utan att man ens behöver känna till ursprungsversionerna. (Jag hörde t ex Magnells version av ”The Man in Me” innan jag hörde Dylans original, och jag tycker faktiskt fortfarande att Magnell gör låten bättre.)
tompa
Tack Kalle för denna krönika. Och jag säger också Äntligen! som David här nedan.
Äntligen någon som lyfter fram en av våra bästa textförfattare.
Kalle Lind
Bokmal: ”Den bruna maten” är en fantastisk bok, byggd på en fantastisk blogg. Jag kommer att moderera ett seminarium om sagda bok. Så ja – jag är på plats på mässan. Torsdag till lördag hittas jag oftast i mitt förlags monter. Ses!
Bokmal
Kalle Lind: Jo, jag har kollat in bloggen ett par gånger tidigare men visste inte att du också var involverad. Men kul är det hur som helst. Kan vanligt folk gå på seminariet eller är det bara för branschfolk? Vad jag har läst mig till på hemsidan så släpps vanligt folk in klockan 14.00.
dr. no: Bor inte i södra Sverige så jag har aldrig läst tidningen som du nämnde.
Kalle Lind
Bokmal: för undvikande av missförstånd och så att folk inte tror att jag tar credd för nånting – jag har inget med bloggen eller boken ”Den bruna maten” att göra. Jag har faktiskt inte ens hunnit läsa igenom hela boken.
Däremot har jag blivit ombedd att leda ett seminarium eller vad det nu kan tänkas kallas, troligen för att jag har lanserat mig som lite sjuttitalsintresserad via boken ”Proggiga barnböcker”. Det tycker jag ska bli roligt. Och jag gissar att alla mässbesökare är välkomna, men citera mig inte på det.
Ludvig
Hette inte Gudibrallan-låten ”Fy på sig sosse”?
Kalle Lind
Ludvig: refrängen går så (”Fy på sig sosse, vad de luktar skit!”), men den officiella titeln på de cd jag har är ”Sosse”.