Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.
När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)
I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.
När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:
Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.
När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.
”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”
Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.
”Skit!”
Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.
”Dynga!”
Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.
Rikard
*iofs, skall det vara.
Rikard
Snälla Kalle, kan inte du skriva en bok om Hyland. Det verkar finnas så mycket som bara svävar runt i anekdotform om denne man. Skit i källkritik utan ös på. Kanske kan vara bra att skriva under pseudonym då, ofs.
Kalle Lind
Rikard: jag hade gärna skrivit den boken. Inte bara för skvallrets skull – även om det är fascinerande: alla SVT-människor i rätt ålder som jag har träffat har en historia om Hyland och den är aldrig smickrande – utan främst för den synnerligen komplexa personligheten. Ständigt leende i rutan, sällan lika leende i livet. Arbetsnarkoman, alkoholberoende och hela Sveriges solige Lennart. Det kommer nåt i ämnet, men om det är jag eller Hyland som får fingerat namn återstår att se.
Nonsensakuten
Tom Alandh gjorde väl en tretimmars tv-dokumentär om Hyland i slutet av 80-talet eller så..men en nyskriven bok skulle förstås vara festligt.