Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?
Det är en välbekant replik, framslungad av byhoran Ulrika i Västergöl när ”bukprosten” och kyrkvärden kommer och har synpunkter på vad slags fördärvliga människor som morbror Danjel har valt in i sin cirkel för alternativ bibelläsning. Vilhelm Moberg lät sätta den på pränt i Utvandrarna (1949), i Jan Troells filmatisering (1971) sägs den av Monica Zetterlund. Genom åren är vi många som citerat den, ganska sällan för att den smidigt glidit in i ett sammanhang, betydligt oftare för att den ligger bra i munnen. Repliken alltså.
1949 var det inte helt okontroversiellt att använda den sortens ord ens i en folklig roman. Recensenten Gunnar Helén (sedermera partiledare för Folkpartiet) skrev uppskattande och fick en dag påhälsning av en arg dam som dängde tolv exemplar av boken i hans skrivbord och krävde att Helén skulle betala dem. Hon hade tänkt skicka dem till Amerikaemigrerade släktingar, men hejdat sig sedan hon själv läst boken. Som är på fyrahundra sidor. Och innehåller en (1) ”folkligt expressiv befolkning på det käraste mannen har”, som Moberg själv la fram det.
Mobergs egen hemsocken Algutsboda vände sig mot honom. Där undertecknade hela lärarkåren bannbullan ”Ljusets fria kämpaskara”, som försökte förhindra utgivning av ”Utvandrarna” i USA, och socknens kyrkoherde avrådde offentligt bibliotekarien från att köpa in boken till biblioteket. När Emigrantinstitutet i Växjö instiftades 1965 vägrade Algutsboda att medverka vid insamlingen. Moberg frågade då landshövdningen vad andra socknar av Algutsbodas storlek hade bidragit med, och skrev sen själv ut en check på motsvarande belopp.
Även på riksdagsnivå hystes moraliska invändningar. Bondeförbundaren Axel Rubbestad – idag mest känd från en obskyr replik från Gösta Ekmans monolog ”Centerextremisten” i Glaset i örat (1973) – ville skicka Moberg i fängelse på två år enligt tryckfrihetsförordningen. Och högerns riksdagsman Axel Mannerskantz, tillika slottsherre på Värnanäs utanför Kalmar, berättade stolt för pressen:
Min hustru och jag läste den tvärs igenom, sedan gick vi ned i källaren, hyvlade in den i värmepannan och hurrade (Sydsvenskan 1951-02-15).
Till historien hör att herr och fru Mannerskantz dessutom sjöng ”Du gamla, du fria” medan de såg romanen förvandlas till aska. Vilket får en att beklaga att Youtube ännu inte var en realitet vid tiden.
”Att brännas på ett slott med anor från stormakt, det är inte illa för en författare”, kommenterade republikanen Moberg. Med tillägget: ”Rid i natt! brann i det nazistiska bokbålet.”
Det är förstås tossigt att tänka sig att ett ord, som numera är det flitigast förekommande i P3 och som byggt minst en svensk rapartists hela karriär, en gång väckte dylika känslosvall. Idag vet vi ju att ”Utvandrarna” var en oantastlig klassiker av hög litterär kvalitet som ingen bör peta på. Idag skulle ju ingen drabbas av moralpanik för ett pyttelitet ord. Idag är det på sin höjd japanska teckningar, som man med lite perverterad fantasi kan få till pornografiska och genom att krumbukta sig med språket kan få till en förolämpning mot barn i allmänhet, som kan leda till åtal, dagsböter och yrkesförbud.
tompa
Jagudja, så många gånger man citerat Zetterlunds replik.
Och att en eller annan bondeförbundare eller friherre till höger om Djingis Khan eldat upp boken är knappast ägnat att överraska. Inte för att jag har fördomar.
Centerextremisten är f ö en favoritmonolog. Om soc visste hur många gånger jag citerat valda delar ur den för mina barn så skulle de förmodligen ingripa.
Lemmy Caution
Härom året läste jag romanen ”The big sky” om pälsjägares kolonisation av delar av USA. Även denna orsakade ilskna läsarreaktioner om huvudpersonernas inte helt moraliskt klanderfria leverna. Upprördheten kanske inte beror så mycket på ett och annat fult ord som på den obehagliga insikten att våra hårt arbetande förfäder också kunde vara horor, horbockar, slagskämpar, mördare, tjuvar och fyllon.