Avdelningen Fäder som inte läst sin Dr Spock.

David Björling bildade i nittonhundratalets begynnelse en liten kvartett, bestående av sig själv och sina tre äldsta, ännu icke myndiga söner. Dessa drillade han så som bara pappor i nöjesvärlden kan drilla. ”Slåss pojkar, annars måste jag klå er själv!” brukade han säga, med en sorts galghumor som han nog själv uppskattade mer än sönerna.

Associationen går osökt till en viss Joe Jackson som piskade sina söner att a) sätta perfekta stämmor och b) dö som olyckliga pedofiler på ett hemmasnickrat nöjesfält.

Pappa Björlings söner hette Gösta, Jussi och Olle (lille Kalle var – även med Björlings generösa mått – för liten för att hänga med på turné). För Jussi gick det bra. När han inte var full så var han världens största tenor – säger de så vet. Jag har försökt förstå opera, men skräms lite grann av trikåerna och armborsten och de där vikingahjälmarna med påklistrade flätor.

För Gösta gick det också rätt bra. Han blev väl inte världens främste tenor, men hans timbre fick i alla fall smeka hörselgångarna på Kungliga Teaterns publik. Olle fick som vuxen nöja sig med att sjunga i kyrkor. Det är naturligtvis inte fy skam, men vetskapen om att ens bröder i samma ögonblick sjunger på La Scala och Met och den fina operan i Stockholm fick det kanske att stocka sig i halsen emellanåt.

Olle fick inte sjunga på Kungliga Teatern. Han var nämligen puckelrygg. Uppenbarligen hade Kungliga Teatern en regel mot puckelryggar.

Som liten drabbades Olle av engelska sjukan, en sjukdom som sätter sig på skelettet och orsakar deformationer. Bara några decennier tidigare hade engelska sjukan varit obotlig – nu hade läkarna kommit på att det hade med vitaminbrist att göra och kunde dessutom mota Olles sjuka i grind genom att lägga honom några veckor i gipsvagga. Fick Olle räta ut sin sjuka kropp så kunde han räddas. Tvingades Olle att följa med på turnéer i sjömanskostym så skulle han invalidiseras för livet.

”Det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till”, sa pappa Björling och fullföljde turnén.

På sin dödsbädd erkände David Björling för sina söner att han varit alkoholist i hela sitt vuxna liv. Poletten trillade antagligen ner för pojkarna – ”jaha, det var därför han alltid luktade sprit och ibland snubblade omkull på scenen!” – och han fick dem allihop att lova att aldrig aldrig aldrig aldrig bli suputer.

Om Jussi höll löftet? Aldrig.