Begåvade människor jag känner 3: Billie the vision and the dancers

Jag har egentligen gett upp musiken. Det fanns en period när jag läste tidskriften Pop ganska noggrant, taggad av att knäcka dom kryptiska koder som man förstod var insmugna i bildtexter, och ibland fick jag t.o.m. för mej att köpa upp mej på några heta vax att spisa. Ofta blev jag besviken. Den mesta av musiken var bättre i teorin.

Det är egentligen mer fascinerande att ta del av Andres Lokkos panegyriska hyllning till Dexy´s Midnight Runners och försöka förstå hur en virrpanna som Kevin Rowland med lite saxofoner och stomprefränger kunde plantera en så gränslös självtillräcklighet i en liten est från Jakobsberg – än att faktiskt lyssna på Dexy´s. Och då är de ändå ganska bra.

Lyssnar jag på musik idag – och i vårt hem har Klas Klättermus och Majas förskräckliga visor om växter ständigt företräde – är det ofta på en äldre gubbe med gitarr som tolkar en ännu äldre gubbe med luta.

Ett undantag gör jag dock: Billie the vision and the dancers.

Sju udda typer som spelar pop som pop ska låta: spröd, skev, svängig, självutlämnande och helande. Visuellt erinrar dom med sitt köns- och etnicitetsöverskridande om Sly and the Family Stone, som ju blandade män och kvinnor, kaukasier och afroamerikaner. Musikaliskt har jag inte referenser nog att beskriva dem. Det låter väl som det gör när en grupp musikaliska människor bestämmer sej för att förverkliga det en särling hör inne i sitt huvud.

I ett mellansnack en gång berättade sångaren Lars Lindqvist att någon sagt till honom att han lät som ”en bakfull Håkan Hellström”. Han kommenterade själv med nåt dröjande i rösten: ”Och det är väl ganska bra?”

I don’t believe in Jesus Christ and I don’t believe in God.
I don’t believe in anything that makes you wanna save me.
I need a break and I need a vacation.
Take me away from the civilisation.

Igår, den 2 november, hade jag (tillsammans med malmökulturens stöttepelare numero uno, Pelle Holmgren på klanglåda) äran att utgöra deras förband. Iförd vit skjorta och sidenscarf travade jag upp på samma scen som Morrissey en gång stått på, för att försöka överrösta sorlet från hippa popkids som baske mej inte kommit för att lyssna på en skäggig farbror som pratar om Evert Taubes intresse för småfickor – och som dessutom har det dåliga omdömet att stå och sjunga vals på en rockklubb.

Man kunde se skräcken lysa i klubbungarnas ögon; för varje takt jag sjöng i Flickan i Havanna sjönk deras cred med minst tio punkter.

Det var en blandad upplevelse. För Billie the vision gör jag dock vad som helst. Ett band som utstrålar en sån sympatisk blandning av självförtroende och skröpplighet ska stödjas. Ett band som sjunger om ”Jesus park” och ”Nobel square” (Jesusparken och Nobeltorget är några av Malmös mest miserabla platser, välbesökta av blandmissbrukare och ambulanser), om att ”O.D. on NYPD when we´re blue” och om terapeuter som ointresserat försöker lösa livskriser med piller, är mina vänner.

I said ”can somebody set me soul on fire?”
But somebody set my home on fire.
The flames and the smoke laughed right in my face,
the insurance company laughed at me too.
Alanis yes I know what’s ironic,
Alanis yes I do.
Somebody stole my naive kind of lifestyle,
somebody stole what was left to steal.
I need plenty of kisses and a hole bunch of love.

Och stående i ett hoppande och sjungande publikhav avundas jag musikens kraft att förena. Att höra hundratals lirare i lustiga frisyrer i korus sjunga om ens ångest och olyckliga kärlek, måste vara en katharsisupplevelse. Den får man aldrig när man står och gör sej lustig över Arne Weises alkoholproblem. Och det är man väl, handen på hjärtat, inte heller värd.

Och det är dessutom en katharsis som fortplantar sej från scenen och rakt ut i hjärtat på dom som var och en suttit och hängt vid sin egen hifi-anläggning och som ute i vimlet hittar den ena själsfränden efter den andre, som rent fysiskt får uppleva att dom inte är ensamma, att andra har funnit tröst i samma knaggliga engelska och samma till synes triviala betraktelser om en fyllekväll i Oslo som man anar rymmer några essentiella nycklar till förståelse.

I never knew that I could feel so sad.
I never knew that I could feel so bad.
I’m alone and I never experienced this before.
She said ”I’ll call you at midnight”.
She did never call me at midnight.

Billie the vision and the dancers är inga predikanter. Jag får intrycket av att sju vinddrivna existenser har sprungit in i varandra och tillsammans skrivit ett manifest för att besvärja demonerna. Med kostymer som signalerar fest, med dragspel, fiol och congas, med galghumor som fejsar tillvarons svärta, ska jävlarna drivas på porten. Och samtidigt ska ingen få lov att göra dom till lidandets maskotar, några ställföreträdande gråterskor. Då gömmer sej kukfingret i dom färggranna silkesvantarna.

So you want me to bleed for you when my wounds finally started to heal?
So you want me to cry for you when I smile, when my tears just dried?
So you want me to die for you when my will to live never has been stronger?
So you want me to sign for you as long as I can assure you to bleed?

Billie the vision gör det ingen annan vågar. Och dom gör dessutom det dom inte själva vågar. Dom åker ut på fängelseturné i nätstrumpor och för små silverkostymer. Dom berättar i tidningen att deras terapeuter avrått dom. Väl på plats visar gitarristen Gustav Kronkvist nån yrkesmördare moondance-stegen.

Dom berättar om sin frikyrkliga uppväxt och om jesustro som ”smells like an onion fart”. Dom berättar om spelmissbruk och kuksugande i källare, och om lyckan och trösten i en dvd-box. Och dom vägrar att be om ursäkt för att dom finns.

Jennie is dancing on the table.
She’s throwing popcorns at the landlord,
he’s walking outside.
This operation can not fail.
I’m saved by the bell.
Open the window. I inhale.
I’m saved by the bell.
Stay awake with me – I don´t wanna go to sleep.

I gårdagens mellanprat berättade Lasse Lindkvist att hans frikyrkliga mamma inte gillar att han bara skriver om sex. För att blidka henne skrev han en låt med refrängen ”Hallelujah”. När den väl var färdig insåg han att den handlade om hans homoerotiska drömmar om Ola Salo.

I’ve been having some strange dreams lately.
I was going through the park when I saw the singer in the Ark and he said to me:
”I would like to have a son with you,
a brown eyed little boy with red curly hair”.
Hallelujah! Hallelujah!

Och där nånstans, i omöjligheten att förställa sej för nån annans skull, vilar min respekt för gruppen. Visst är det en maskerad, en pose, ett stiliserat uttryck. Visst är vi alla clowner. Men clowner som snubblar när andra kastar pengar på dom och som gör det för att få elitens erkännande –
det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten och det finns många som fjäskar för smulor från dom härskandes bord – är bara värda förakt.

Men dom clowner som snubblar för att andra ska slippa snubbla, som snubblar åt oss, för att vi ska inse vår egen skörhet och att vi inte är ensamma, dom som till och med gör snubblandet åtråvärt, attraktivt och vackert, dom som vänder sin egen och vår otillräcklighet till en triumf -är värda respekt.

Gränslös respekt.

You know my sister Susan Lee, she says ’Jesus got a plan for you’.
That he could lead you to the righteous path and one day you will be righteous too.
And now she’s buying stocks in the casino business.
Righteous stocks in the casino business.

So meet us there at the Nobel Square if you want to change the world with us.