Proggiga barnböcker del 1: Lotta och daghemmet.

Lotta i Hallonby är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).

”Lotta och daghemmet” är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:

1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).

2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).

3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).

4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).

5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: ”Morsan är dum”, ”Ta dig i brasan”, ”Marx”, ”Kuk”, ”Fitta” och ”Farsan super” (300 p.p.).

6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det – till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) – visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).

7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).

(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt ”men det kan vi, herr Eklund!”)

8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).

9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på ”pensionärshem”(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).

10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: ”Stoppa överinskrivningen på daghemmen” (1 miljard p.p.).

11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad ”Aktionsgruppen för fler daghem” (250 000 p.p).

12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor (så många p.p. att det inte är lönt att räkna):

Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.

Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.

Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.

Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.

Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis och göra en ladugård av gamla kartonger, Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.

I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:

Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.

Vaktmästaren har tänderna på tork.

Färgaffären har revor i rappningen.

Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.

Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.

Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mig än kombinationen förort och sjuttiotal). Men är det nåt vi stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?