Man kanske inte tror det om man minns Carl-Uno Sjöblom, till exempel från Notknäckarna eller Telefonväktarna, men han är en brottsling. Förhärdad. Kriminell. Asocial.
Han ledde alltså en gång i tiden diverse frågeprogram i teve, gärna i tandem med Pekka Langer, och gör idag löjligt svåra korsord till nån av de mer oförargliga veckotidningarna.
Inte riktigt samma stoff som t.ex. skapade Arkan, men fortfarande bötfälld av den svenska rättvisan.
Han var inte ensam om brottet. Han som startade tidskriften Svenska Mad, Pom-Pom i Svenska Sesam (a.k.a. ”Han som ser Kim Anderzon naken i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?”) och en skämttecknare var Carl-Unos sammansvurna. Ett kriminellt nätverk á la Maskeradligan eller Wolfpack.
1963 gjorde de en veckorevy i Sveriges Radio, i stil med P1:s Public service (och antagligen ungefär lika fräsch att lyssna på idag). Det var då de trädde över gränsen, inte bara till smaken och anständigheten, utan också till lagen.
En kommunistisk riksdagsledamot hade föreslagit att man skulle bygga färre kyrkor och bensinmackar. Carl-Uno ”Bildsköne” Sjöblom kommenterade: ”Lösning: slå ihop smörjan!”
Och så hör vi Lasse O´Månsson bromsa in vid en bensinmack: ”Full tank, tack! Och kolla däckena också, va?
Och så hör vi Nils Eklund som mackföreståndare: ”Var vänlig gapa!”
Lasse O’: ”Förlåt?”
Nils Eklund: ”Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge. Säg, är det premium ni använder, va? Okej, då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge… och ta en klunk, va? Och tro på Gud! Det är nattvardsvin! Ska vi kolla oljan också?”
Det här oskyldiga – 2008 skulle många säga obegripliga – inslaget fälldes alltså inte bara av Radionämnden (som kallade det ”olämpligt och omdömeslöst”), utan likaledes av domstolen. Sjöblom, O´Månsson och Björn Lindroth, som skrivit och producerat, dömdes till dagsböter. Det gjorde även Nils Eklund, som bara medverkat som skådis.
Motivering: en grov kränkning av trosfriden.
För fyrtiofem år sen kunde en radiosketch, som bara kommenterade det för alla välkända faktum att allt färre gick till kyrkan, bli fälld för blasfemi.
För fyrtiofem år sen var religionen fortfarande en otäckt het potatis, trots ett statsbärande parti som sa sej förakta kronan, svärdet, korset och penningpungen.
Jag tycker trots allt att det ger nåt slags perspektiv. Det var inte bättre förr. Carl-Uno Sjöblom var visserligen något piggare, men knappast samhällsklimatet.
Anonymous
Den spontant roligaste kommentaren jag hört i TV är fälld av denne Carl-Uno Sjöblom.
Programmet var ”bit för bit” och det var tillsammans med Pekka Langer.
Programmet var en tävling mellan två lag. Dessa skulle med hjälp av en vägg med massa TV-apparater, som tändes en i taget och till slut bildade en bild av en händelse, gissa sig till vilken händelse och vilket årtal.
I denna episod så var händelsen det s.k. ”tunnelbanedramat i Stockholm”. Det var någon gång i början av 60-talet som det byggdes nya linjer och vid ett tillfälle rasade tunneln ihop och två man blev instängda.
Detta var en stor nyhet och följdes med stort intresse av alla dåtidens medier. Bland annat så sände TV direkt mitt på dagen från platsen. Vilket var unikt.
Till saken hör då att man kunde kommunicera med de instängda genom ett rör, vilket gjorde det hela mer dramatiskt.
Då kommer vi till ”bit för bit” där bilden som framträder efterhand visar ryggen på en ”känd svensk underhållare, som försöker genom röret hålla modet uppe på de två instängda”. Frågan till lagen är då; vilken känd svensk är detta.
Lag A trycker på knappen och svarar Thore Skogman!
Då kommer det blixtsnabbt från Carl-Uno Sjöblom: A ja, räckte det inte med att dom var instängda.
Det som förvånade mig var att det gick de flesta förbi och inte ens publiken verkade fatta det roliga.
Denna replik hade etsat sig in i mitt minne så till den milda grad att jag var tvungen att kolla upp det med herr Sjöblom själv. Han svarade vänligt när jag ringde och frågade om händelsen och han kom mycket väl ihåg förloppet och replikskiftet.
På min fråga om att publiken inte verkade reagera så svarade han att på den tiden så hörde knappt publiken vad som sades i studion. Det var på den tiden de visade skyltar med uppmaningar som ”klappa”, ”skratta” o.s.v..
Man skall även komma ihåg att Thore Skogman var lite av nationalidol, så man skämtade inte hur som helst om honom.
Nå, vem var ”den kände svenske underhållaren”
Jo det var Martin Ljung.
Detta om detta.
//Assessor Hasse Assarsson
Björn Jakobsson
Apropå Lasse O'Månsson, så har jag gillat hans humor sedan jag hittade LPn "Spräck upp amigos" någon gång på 80talet. Nu så hittade jag häromdagen några gamla LP-skivor med gammal jazz från 20- och 30-talet. På dessa LP-skivor finns de för skivsamlare alltid så förhatliga fastklistrade lapparna där ägarens namn står – men det som är typiskt med dessa plattor är att namnet som står på etiketterna är "Lasse O'Månsson Sweden". Ganska häftigt att ha sin gamle idols skivor. De är för övrigt i toppskick, men en rolig detalj är att Lasse O' tagit sig tid att med kulspetspenna ändra (förmodat felaktiga) diskografiska fakta på skivomslagen. Sådant gör att min respekt för honom ökar ytterligare. /Bj.