Kristen barnkultur när den är som bäst.

Det är viktigt att betona att man inte behöver vara tråkig för att vara kristen. Man kan tro bokstavligen på jungfrufödsel, återuppståndelse, treenighet och farbröder i klänningar och ändå vara en glad lax, en riktig spjuver och en sprallig fyr.

Detta bevisar inte minst de tossiga berättelserna om Munken & Kulan, som jag i sanningens namn inte har läst men ändå har mina tydliga uppfattningar om. Enligt baksidestexten på den första boken är Munken och Kulan två tioåringar och bästa kompisar:

Munken är krullhårig och lite knubbig och springer bara i nödfall. Kulan är smal som en telefonstolpe och har en lugg som står ut som en skärm.

Så långt låter det som Smecken & Sulan eller Dante & Tvärsan. Men sen kommer den där fortsättningen som känns lika märklig som i proggens gamla barnböcker, där Ville, Valle & Viktor slåss mot en industriägare eller lilla Lotta demonstrerar för en dagisplats:

Kulan har gått i kyrkan i hela sitt liv och har hört bibelberättelser sen han var liten. Vid det här laget har han tröttnat.

Munken däremot, som inte ens visste att Gud fanns förrän han träffade Kulan, tycker att allt som står i Bibeln är nytt och spännande.

Med bibelberättelser i bakhuvudet bygger de lådbil och har rullstolsrace ihop med Gud. När Munken sticker ena handen i byxfickan och kliar sig lite bakom örat — då vet man att något kommer att hända.

Bortsett från att Munken verkar dra sig regelbundet i struten så är alltså författaren Åke Samuelssons agenda att med hjälp av festliga buspojkäventyr sprida Bibelns glada ord om Jesu kärlek och Gudi lynnighet.

Detta görs också på ett antal CD med lagom upphetsande äventyr: Guds muskelpojkar, Predika du så sover jag och Munken & Kulan och änglabyrån. En rundsurfning ger intrycket att det finns uppemot två miljoner Munken & Kulan-äventyr. Somliga titlar – Räddad av en fis, Flis i ändan – tyder väl på att vi har att göra med en tämligen tolerant kristenhet, om det nu inte bygger på några sällsamt skatologiska avsnitt ur Uppenbarelseboken.

Särskilt glad blir jag av att känna igen musikern Tomas Hagenfors namn på cd-omslagen. Det var ju han som gjorde KDS kamplåtar inför valet 91: ”Frisk luft i riksdagen” och ”Etik” spelade vi så mycket i Hej domstol! att vi ringde upp Hagenfors och krävde tack för STIM-pengarna.