Vem ska trösta Knyttet?

Ibland stänger jag och Måns Nilsson in oss och filar på ett projekt för barn. Det där att det är för barn är egentligen mest en förevändning; alla genuina barnprojekt görs av vuxna som skriver för och om sej själva.

Trazan & Banarne är en fullkomlig orgie i lasseåbergiana: femtitalsserier, brylcreme, släpiga sketcher. Kåldolmar & kalsipper svänger mer än Nationalteaterns vuxenplattor. Emil i Lönneberga är Astrid Lindgrens djupdykning i sin egen och pappa Samuel Augusts barndomsskogar.

Som far till en fyraåring har jag haft all anledning att återstifta bekantskapen med min barndoms hjältar. Jag märker att jag har de flesta i levande minne: Karlsson på taket, Tant Mitt-i-prick, Lennart Hellsing, Doktor Snuggles, Bamse, Bobo, Ville, Valle & Viktor, julkalendrar, mors äldre arbetskamraters barns kasserade serietidningar, Djungelboken, Robin Hood, Aristocats, Mumintrollen, Torbjörn Egner och Loranga.

(Faktum är att förhållandet till vår barndoms kultur är en av de saker som från dag 1 har varit kittet mellan mig och min fiancée; redan första gången vi träffades 1997 noterade vi varann genom att vara de enda runt bordet som kunde räkna upp namnen på Duchess kattungar.)

Men man skriver också om sin privata kulturhistoria. Som liten stod jag inte ut med Peter Lundblads musikalisering av Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? Idag inser jag att den, trots att Lundblads hela senare karriär har gått ut på att krama dom sista dropparna gubbsjuka ur ”Ta mej till havet”, är genial.

Med ett sånt råmaterial är det kanske svårt att misslyckas, men jag har sett motsatsen. I somras såg jag en teaterversion av samma historia, gjord av ett ambitiöst amatörgäng (tror/hoppas jag), som tyckte att dom hade mandat att stryka lite här och var i den stringenta och rimmande texten. Det hade de så klart inte. Man stryker inte i Tove Jansson.

Vem ska trösta Knyttet? är den vemodiga berättelsen om hur ensamhet möter ensamhet och tvåsamhet uppstår. Det är kampen mot sin egen rädsla, den som gör att vi blir människor och inte små lortar, som driver historien.

Den visar också hur effektiv barnkultur kan vara. Skriver man för barn, kan man skära bort dököttet och ge sej rakt på skelettet. Tove Jansson var tillvägagångssättets mästarinna.

Ville hon berätta om en liten, osedd och oälskad varelse, ett knytt – så kallade hon figuren Knyttet. Och vem är ännu räddare än Knyttet? Naturligtvis – ett Skrutt.

Så tog hon bort allt utanpåverk och skapade en representant, en symbol, som ÄR ensamheten.

Så slapp hon bry sig om den yttre trovärdigheten, den där karaktärskosmetikan som man måste lägga på sina karaktärer om man har realistisk-naturalistiska ambitioner. Operaintresset, schackintresset, den konstiga sjukdomen, den sexuella läggningen, den konstiga snedluggen, analfisteln, you name it.

Så kunde hon helt koncentrera sig på den inre trovärdigheten, den allt igenom genuina skildringen av rädsla, ensamhet och utanförskap.

Och barnbokens möjlighet till stilisering och koncentration gjorde att hon också kunde skapa litteraturhistoriens antagligen bästa bild av det predestinerade, dömda utanförskapet: Mårran.

Som vuxen inser jag vidden av Mårrans öde.

Det är klart att Mårran redan till det yttre är tokläskig. Hon är ju en stor, tyst, grå klump med små stickande grisögon. Men det riktigt obehagliga är ju hennes stigma, hennes inverterade Midas-egenskap: allt hon rör vid fryser till is. Det innebär att hon aldrig kan närma sej en annan varelse. Aldrig. Hon är fjättrad vid sin ensamhet, sitt annorlundaskap, hon kan aldrig hitta sitt skrutt, hon är den ständigt avvikande som måste titta på från håll.

Råkar man sen vara en författare med lite känsla för effekter så tryfferar man så klart anrättningen med lite drontar och mymlor och mumrikar och homsor, som skapar sköna nonsensstämningar.

Och har man sen dessutom kontroll över språket, kan man krama musten och ge liv också åt dom mest basala och banala känslor. Slutraderna i Knyttet klamrar sig omedelbart fast i hjärterötterna:

Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer

Lyckas jag en gång i livet ställa två så löjligt enkla rader mot varann och få fram samma överväldigande effekt, kan jag dö nöjd.