Loffe´s Muchos Latjos Fun-A-Gogo Party-Darty Woom Splosh Dash!

Janne ”Loffe” Carlsson älskar lattjo så till den milda grad att han döpte sitt produktionsbolag till Muchos Latjos.

1975 gav han – på mångas begäran – ut fyra lattjoplattor på ett bräde. Man kan till och med gissa sig till att han spelade in dem på ett bräde, under en och samma långpanna.

Jag har själv bara orkat lyssna igenom skivan med den mest lovande titeln – Loffe´s dance and party fun – men anar att det finns guldkorn också på Loffe goes Latin America (”How Mucho Hotto” låter i alla fall som ett sånt), Loffe plays pop and party hits (som bl.a. lär innehålla en festlig historia om en man som släpper så mycket väder att havet blir stormigt varför man får bygga en bro över det – följd av ”Like a bridge over troubled water”) och Loffe plays Glenn Miller (som dock lär vara en renodlad Miller-tribute).

Grejen med Loffe´s dance and party fun är att den är 100% dans, 100% party, 100% kul och 1000% Loffe. Mellan låtarna – där vissa är standards, vissa har lattjo texter och alla är funky – improviserar Loffe fram obegripligheter i ett högt, för att inte säga maniskt tempo.

Det handlar ganska mycket om att Loffe hojtar med utländsk brytning eller säger nåt med oklar syftning som man anar är slipprigt.

En sång heter ”Bogesundsvisan” och är en glad låt om rattfylla (Bogesund var en gammal öppen anstalt).

En annan sång är kort och gott ledmotivet till Sesame street – eftersom allt blir party om man lägger på en blåssektion och Loffes skrockande.

En tredje sång heter ”Vi röker inte hashish här i Tranås” och är förstås en (faktiskt habil) översättning av Merle Haggards ”Okie from Muskogee” (som jag för övrigt sett Dan Hylander sjunga till förinspelat komp på en pizzeria – ett mycket surrealistiskt ögonblick i mitt liv).

Och inför en annan bit börjar Loffe skrika på brytning om ”krouppsex”, som man efter ett tag förstår är gruppsex. Under själva låten manar sen Loffe på åhörarna att klämma så mycket som möjligt på varann.

Plattan är alltså från 1975, och alla som har sett Ice storm vet ju att det var gruppsexets förlovade tid. Jag är själv född 1975, och kan inte riktigt sudda bort bilden av att ha blivit tillverkad under de här förutsättningarna. Ackompanjerad av det speciella Loffe-skrattet.

På det hela taget har skivan har ett lite oklart användningsområde – när vill jag egentligen lyssna på lite funky låtar, lite knasig sång och mellan (och under!) dem Loffes improviserade flabbhistorier? – men jag gissar att tanken är att den ska liva upp på partyt vid den teakpanelade hemmabaren i gillestugan med den bruna heltäckningsmattan. Eller vara ett haltande surrogat för vänner åt ensamsuparen.

Associationen går ju genast till köpvideon där Lasse Brandeby och Svante Grundberg sitter och super i ett ödsligt vardagsrum – ett lite festligare/deppigare alternativ till bras- och akvarievideon (fanns på fullt allvar att köpa på Överskottsbolaget förr – med lite tur/otur kan den hittas på Tradera.)

Mycket tyder på att inspelningen av skivan inte var helt kritvit. Till exempel omslagsbilden där Loffe glatt knäckt några ägg i huvudet. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en zombie. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en påtänd apa.

Så några droppar hojtarolja – som det heter på Loffespråket – kom nog till pass under sessionerna.

Sammanfattande konsumentupplysning: Loffe´s dance and party fun är en platta för alla, men kanske särskilt för folk som älskar party. Och kanske allra mest särskilt folk som definierar party som rattfylla, gruppsex och överhettade jazztrummisar.