Kära Elisabeth,
som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.
Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, Mitt liv med prins Bertil, den du har skrivit ihop med Omar Magnegård.
Jag är ledsen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.
Visst anstränger du dig för att få Lilian att verka som en glad lax, men det enda som verkligen gör mig en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.
Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:
Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.
Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel – men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för ”annan sorts rödfärgad vätska”? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?
Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.
Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind
Pseudonaja
Ett sånt lustigt sammanträffande. Prinsessan Lilian gästbloggar hos mig sedan ett par veckor.
Jag tycker att det verkar vara lite mer krut i käringen än vad som kommer fram i boken…
Medelklassman
Hur sjutton orkar du hålla så hög verkshöjd hela tiden? Det ena strålande inlägget efter det andra!
Mr. Fel Musik
Den bästa boken med tokiga kungliga anekdoter (som alla är oceaner torrare än ditt exempel) är ”då sa’ kungen…”. Utgiven av husmodern 1946. Bara trevliga historier att dra vid middagskaffet av typen:
”En gång besökte prinsparet Carl med de båda äldsta döttrarna Kolmårdens sanatorium. Rätt som det var kom Märtha fram till översköterskan med ett ledset och indignerat uttryck i ansiktet. ”Margaretha nöp mig för att jag inte neg för syster”, beklagfade hon sig. ”Gjorde jag inte det?” Syster måste ge yngsta sessan rätt – hon hade nigit ordentligt.”
Trevligt var ordet…
rikard
mr.fel musik: Det värsta är väl att en sådan bok som ”då sa kungen…” skulle sälja som smör idag också? Fördumningen av samhället fortskrider och de kungliga är lika skyddade som aldrig förr. Tänk bara bilden som skulle illustrera kungaparet och ’TV-mannen’ Claes Elfsberg när de beskriver hur det sa ’Klick’ i München.
Tack för inlägget Kalle. Tarras behöver varje dag upplysas om att hon ägnat sitt liv åt en odemokratisk lögn.
Nu steg visst pulsen litegranna på mig…
Thomas E
Om några år när man måste göra hovnigningar för en småföretagare från Ockelbo så kommer förhoppningsvis absurditeten att gå upp även för Svensk Damtidnings läsare. Rojalismen kräver en dos flärd och mystik för att kunna upprätthållas. Som tur är så förstår inte Vickan att hon måste gifta sig med nån inavlad tysk furste för att hon och hennes eventuella barn ska kunna bli försörjda restan av deras liv.
Nilsson
Jag hörde en intervju med en kille från någon tidning om kungligheter idag på p3. Han berättade att Kungen också är mkt för practical jokes. Vad brukade kungen göra för busigt? Jo han brukade, citat, ”klä ut sig på maskerader”
Erik Petersson
Nu flyttar hon till Quatar. Oväntat, va?
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2008%5C05%5C23%5C285637%26SectionId%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter
metabolist
Apropå ”Då sa kungen…”:Ett annat klassiskt V-Gurra-fjäsk-alster kom ut till nämnda statsöverhuvuds 90-årsdag(kan ha varit 85 också), den ingick i kvarlåtenskapen efter min farmor och har gett upphov till mången skrattparoxysm genom åren.Ta bara bilderna och texterna om den store tennisspelaren… ”Mr G – den vita sportens spänstige nestor”…eller kommentaren om kungens militära intressen: ”Till lands, till sjöss, i luften – alltid är majestätet lika intresserad av de svenska gossarnas prestationer” eller nåt sånt. ”De svenska gossarnas prestationer”…i ljuset av Haijby-affären och därav följande spekulationer kring majestätets läggning är ju såna kommentarer helt enkelt outsägligt komiska…
Anonymous
På tal om huruvida någon av ovan nämnda personer ägnat sig åt något meningsfullt under sin yrkesverksamma karriär eller för den delen haft ett meningsfullt liv över huvud taget vill jag lämna följande enkla reflektion…
Föreställ er dagens samhälle ur ett i mänsklighetens historiskt perspektiv och säg mig sedan vilken proffesion, kall eller generellt tidsfördriv som idag har någon i sanning verkligt värde… Att några insnöade vänsteraktivister med stort ordförråd sitter och ondgör sig över en statsanställd tjänstemans karriärval och publicerade alster kan ju inte i något avseende anses vara ett uns mindre slöseri med tid eller bortkastande av kreativitet…
Kalle Lind
Anonym: så sant. Imorron är vi alla döda. Ingenting betyder nåt. Vi är bara flarn i universums oändlighet. Kan vi inte bara vara vänner och ta vara på den tid vi har? Varför ha synpunkter på någon annan när man själv inte är alltigenom god? Varför använda svåra ord när man kan använda lätta? Varför stå för sin åsikt när man kan skriva anonyma kommentarer?
Det är klart att det inte är mer meningsfullt att sarkastiskt rekapitulera prinsessan Lilians och Terrass-Wahlbergs dumheter än att utföra/nedteckna dem från början. En liten liten pytteskillnad kan kanske ligga i att Lilians dumheter bekostas av apanage och bärs fram till menigheten på en silverbricka av en Terrass-Wahlberg som uppenbarligen såg sig som länken mellan gudarna och menigheten, medan vi insnöade vänsteraktivister får ägna oss åt vår meningslöshet oavlönat och utan att samhället ger några signaler om att vi är förmer än andra.
Makten förtvinar och förvittrar. Om tusen år är Lilian en fotot och Terrass-Wahlberg en osedvanligt liten fotnot. Ur det perspektivet är det så klart meningslöst att ha en åsikt om nånting. Varför klaga på att kocken serverar en sopor? Imorron kommer man ju ändå att äta en annan rätt. Varför tycka det gör ont när far slår mej? Om en vecka har ju blånaden lagt sej. Varför stiga upp på morronen? Jag ska ju ändå dö, och i ett historiskt perspektiv betyder jag ju ingenting.