Henning Sjöströms bravader. Del två: Parispipparen.

Vi läser alltså bröderna Sjöströms – den ökände stjärnjuristen Henning och den okände brodern Ernst – bok Det glatta livet från 1966. Dagens inlägg grundar sig på bokens tredje kapitel. Det har inget namn men låt oss kalla det för ”Henning berättar helt apropå om hur han knullar i Paris på fyrtitalet”.

I detta introduceras vi för Hennings kamrat Adam Svensson. Om detta är en pseudonym har jag ingen aning om; de flesta runt omkring Sjöström borde ändå ha kunnat räkna ut vem som åsyftades och vem Henning hängde ut. (EDIT: på 1960-talet fanns en namnkunnig advokat som hette Sven Adamsson.)

Henning och Adam åker till Paris, där de bl.a. bedriver studier ”vid ett tekniskt institut [—] där tester av olika slag gjordes”.

Övrig plats i kapitlet ägnas åt lite synintryck från tågfönstren, lite svartabörsaffärer och bordeller. Samt åt hinkvis med Calvados.

Henning är pissfull sida upp och sida ner. Han står och skriker mellan husen, slåss med en ryss i en taxi, släpar med sig gatskyltar hem. Till slut hamnar han så på en krog där en ”söt” flicka – Henning påpekar upprepade gånger att hon var ”mycket söt”, ”skön och söt” etc – börjar smeka honom under bordet. Hon fäller sen den helt naturliga repliken: ”Jag måste ovillkorligen gå bort en stund”. Hon ber Henning vänta.

Det hade hon inte behövt säga. Därför att det var omöjligt för mig att stiga av stolen. Om jag rest mig hade jag fått stå i vinkel.

Okej – jag hoppas att ni alla föreställer er den gamle juristen med 180-gradig ståfräs? Bra! Då fortsätter vi. Historien slutar i alla fall med att flickan snor Hennings plånbok, vilket han märker när svällkropparna lugnat ner sig efter en halvtimme. Hennings lakoniska kommentar: ”Det var mitt första möte med fransyskan”.

Det där var bara uppvärmningen. Sen träffar Henning en dansös som utan vidare näckar för honom på stranden. Henning hakar förstås på och så badar dom.

När vi kom upp på stranden igen var jag fullständigt vild. Jag ville genast komma åt henne. Hon hade ingenting emot det. (- ett påstående som genast gör mej övertygad om motsatsen, bloggarens anm.) Likaväl skrek hon av förskräckelse när jag dammade igång. Jag var så ivrig att snabeln råkade gå ner i sanden och det flög gnistor i den svarta natten. I ivern märkte jag inte felpejlingen. Men flickan gjorde det. Och hon var förskräckt.

Ovanpå detta kommer sen en utvikning som jag inte riktigt förstår alla dimensioner av. Den innefattar hursomhelst en noggrant namngiven man – ”Karl-Gustav Stjärnstedt från Häverborg i Skåne” – och en ”brud av märkligt slag”. Anekdoten – nedan citerad i sin helhet – börjar med att Henning väcks av att denne Karl-Gustav Stjärnstedt ligger med den märkliga bruden på Hennings golv:

Han förstod inte ett ord av hennes språk. Hon pratade arabiska. Jag lutade mig över sängbalken och såg honom på golvet med arabiskan. Hett var det i rummet och han var alldeles sjöblöt. Medan de helt ogenerade höll igång inför ögonen på mig och Adam skrek Karl-Gustav:
– Safta för fan! Annars tar det eld i dig.
Men arabiskan förstod inte.

Och ärligt talat, Henning: det gör inte jag heller. Vadå safta? Vad fan betyder det? Och varför är det så spektakulärt att en arabiska inte förstår det? Och framför allt – VARFÖR BERÄTTAR DU DETTA, HENNING? VARFÖR?

Gott folk – vi har bara hunnit halvvägs genom kapitel tre. Jag är ledsen, men vi får fortsätta imorron.

Missa inte del tre: Henning – bordellbesökaren.