Rubiner för svin del 4: arkitektens samfunderingar.

Tidigt åttital går husritaren Allan Rubin runt i Stockholm och räknar ut hur hasch fungerar. Det gör han genom att titta på klotter och gå i skivaffärer. Ibland pratar han också med ”haschmissbrukare” omkring honom, men är då mycket noga med att bara höra det han vill höra. Resultatet av denna forskning (eller motsvarande) blir boken ”Inget är som drogen” (med underrubriken ”Hasch, anarki, kaos hotar oss alla” och överrubriken ”HASCH”).

I kapitlet ”De haschrökande psykologerna vår tids häxmästare?” leder han i bevis att det finns ett haschsamfund där olika haschbrukare håller varann om ryggen. ”Samfund” och ”samfundets bröder” är begrepp som han tydligt försöker trumma in i läsarna (jfr begreppen ”den judiska världskonspirationen”, ”böglobbyn” och ”marsmänniskorna”).

Rubin har noterat hemma hos intellektuella haschbrukare att dom ofta har Castanedas förvisso flummiga Samtalen med Don Juan i bokhyllan. Efter att ha bläddrat fram ett stycke i boken där trollkarlen don Juan pratar om hur djävulsört ger en känsla av att man flyger, står mönstret klart för Rubin (om än inte för någon annan).

Med stöd i detta påhittade resonemang av en fiktiv figur i ett skönlitterärt stycke, konstaterar Rubin: ”Den som själv gjort en flygtur i den inre rymden kommer att ha förståelse för andras flygövningar”. Han riktar en skrämmande fråga till läsaren:

Vad kommer detta att innebära när allt fler – och bland dem psykologer och socialarbetare – kommer att betrakta flygning som ett naturligt beteende?

Det visar sig att Rubin ”har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk”.

Rubin radar upp ett gäng påståenden som han inte riktigt källhänvisar till:

Man (läs: de haschrökande psykologerna) har med stor auktoritet förklarat såväl missbruket som beteendeförändringarna som följd av problem i uppväxt eller aktuell situation. Ansvarig psykiater vid ”Behandlingsgrupp” i Stockholms stads regi har manat oroade föräldrar att inte vara ”så fixerade vid haschet”.

Detta är tydligen fel. Arkitekt-Allan vet att en tonårings förändrade beteendemönster, trotsighet och nihilism inte kommer ur den sociala kontexten. Arkitekt-Allan vet att haschet är orsaken.

Det är mycket man får lära sig på KTH.

Fortfarande utan att riktigt förklara var han träffat på dem, hänvisar han till ”nio psykologer, alla omkring 35-årsåldern” varav ”sex uppgivit att de själva rökt hasch”:

Alla tillhör denna ”mjuka”, lediga kategori, där ingen skulle uppfattas speciellt avvikande om de hamnat i en hippiefestival, i vare sig förhållningssätt eller klädedräkt. Flera av dem har betonat att hasch inte är farligt, att de känner många som röker och att detta dessutom är personer de värderar högt.

Dessa har i flera fall (dvs. mellan tre och fem fall, min anm.) beskrivits som speciellt underbara och varma, och kollegor som rökt har betecknats som speciellt duktiga yrkesmän.
Som ytterligare bevis anförs dessa psykologers skepsis mot den rabiate och kontroversielle cannabismotståndaren Nils Bejerot (också känd för 1954 års överhettade bok ”Serier, våld, samhälle”, där han slog fast att serier är ”ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla” – man kan kalla Bejerot sin tids Allan Rubin):

Jag tror att dessa psykologers inställning till hasch och till Bejerot mindre är baserad på vetenskaplig grund än på deras egen relation till drogen. För den som gjort utflykter i det undermedvetna – flugit – blir det uppenbarligen viktigt att hävda rätten till denna utflykt i sitt inre.

Och här blir det riktigt knäppt. För er som inte hänger med i tankehoppen:

a) Rubin refererar till några psykologer han tydligen känner till som har rökt hasch och dessutom värdesätter kollegor som också någon gång rökt hasch,
b) Rubin konstaterar frankt att psykologernas respekt för varann enkom bygger på att dom rökt hasch,
c) Rubin är fixerad vid ”flygning” (han lägger också fram teorin att flugsvamp – som ju är hallucinogen – egentligen heter ”flygsvamp”).

Nu ställer Rubin helt ifrån ingenstans frågan: ”Man kan undra om det är psykologi eller häxkonst dessa drogliberala familjeterapeter utövar”. Det står det en naturligtvis fritt att undra, men svaret är ju väldigt enkelt: psykologi.

Men utan vidare förklaringar trollar nu Rubin fram ett uppslagsverk – och det återkommer till förbannelse i den här boken – och slår däri upp dom båda orden ”häxkonst” och ”bolmört” (och jag lovar, jag hoppar inte över några stycken i texten här!).

Han noterar då att ”häxa” ursprungligen betyder ”gärdsgårdsryttarinna” och att ”en del av de för häxeri anklagade” pratade om mystiska, eventuellt drogbaserade syner. Om bolmört kan han läsa att inmundigande kan ge ”känsla av flykt genom luften”. Från sitt ritbord rapporterar nu Rubin:

Dagens gärdsgårdsryttare beskriver sina upplevelser litet försiktigare. De har gärna bagatelliserat sina upplevelser under ruset. Någon påpekade att drogen kunde framkalla ångest – andra att de enbart kände sig lite euforiska.

Eufori betyder enligt uppslagsboken förhöjt stämningsläge, upprymdhet. Upprymd! Uppe i rymden! Kan man komma närmare en beskrivning av att ha flugit utan att säga att man tagit en tur på häxans kvast?

Ja, det kan man förstås, och hursomhelst vet jag inte riktigt vad Rubin härmed bevisat. Fattar jag honom rätt så ÄR haschliberala psykologer häxor som använder hasch på samma vis som kloka gummor förr använde bolmört. Är det det han vill ha sagt? Att psykologer som någon gång har rökt haschisch per definition är trollpackor? Eller? Vem är det egentligen som är flummig här?

Slutklämmen på detta redan beklämmande resonemang:

Nog är det ett minimikrav att de som yrkesmässigt ska behandla drogmissbrukare själva kompromisslöst tar avstånd från drogen. Detta gäller dock inte i Sverige idag. Behöver du hjälp med eget eller en anförvants missbruk – förvissa dig noga om att du inte vänt dig till någon av samfundets bröder.