Jag har sagt det förr: åttiotalet var en bedrövlig tid. Aldrig förr har moralens väktare varit mer moraliska och väktande – ett påstående som tyvärr och så klart inte är sant. De har varit igång sen dag ett och kallat Louie Armstrong för apa och Alice Babs för slyna som borde ha smisk på stjärten och förbjudit Elvis att filmas från midjan och neråt.
Men ändå har jag en känsla av att dom var som värst just när jag var i en ålder då världen formades framför mina ögon. Åttitalet var hårdrock, garbage pail kids, dataspel, videovåld, droger, rollspel – och serier. Allt var förkastligt, allt var obehagligt, amerikanskt, dekadent och lärde den stackars ungdomen att kriga (en gång för alla: krig lär ungdom att kriga).
Fortfarande kan det hända att en fyrtitalist går förbi mej när jag ligger och läser Åsa Grennvalls hustrumisshandlarskildringar eller Henrik Bromanders noveller om besatta Estonia-forskare eller Mats Jonssons självutlämnande utanförskapshistorier – och säjer: ”Läser du fortfarande Kalle Anka-tidningar?”
Vilket så klart är orsaken att serier så sent som på nittitalet – då TV4 försökte trumma igång en skandal kring den norsk-svenska kukskämtstidningen Pyton (varpå David Liljemark, som ritat en av de serier som visades upp i reportaget, snabbt kontrade med att skicka en faktura till Fyran) – har varit ett särskilt hett byte för kristdemokrater och Hem & skola: oavsett innehåll har de setts som en angelägenhet för lågstadiekids.
Det finns böcker för barn. Det finns bilar för barn. Det finns kastruller för barn. Det finns riddarborgar för barn. Ändå räknas inte litteratur, motortrafik, matlagning och historia som några specifika barnfenomen. Men blandar du text och bild i rutor är det underförstått att det är barn du vänder dej till.
1985 kom en publikation i tidningsställen med namnet Elitserien. Det var en satirtidning. Satir är överlag nåt som går över huvet på barn. Ergo var det inte en tidning för barn.
Där är resonemanget färdigt. Dessvärre såg nu inte debattscenen ut så i det svenska åttitalet att saker som argument och resonemang stod på agendan. Istället blev det ett jävla liv över några knullparodier på Kalle Anka.
Tidningsrubrik i Sundsvalls tidning: ”Barn luras läsa porr”.
Vilket som vanligt säjer mer om rubriksättarens fula fantasi – exakt hur hög är runkabiliteten i en samlagsscen mellan Kajsa och von Anka? – än om verkligheten.
Tidningen lades tämligen omgående ner. För all del inte p.g.a. vad några överhettade sundsvallsbor gick runt och tyckte, utan p.g.a. Det Stora Företaget I Väst som givetvis inte såg mellan fingrarna gällande påstådda varumärkesintrång.
Men Sundsvalls moraliska majoritet hjälpte gissningsvis inte till att skydda det fria ordet.
gustav
Det här väcker minnen..! Själv var jag som 82:a bara ett litet glin på åttiotalet, men jag tror nog att tendenserna höll i sig ett par år därefter. Det var ett väldigt liv kring Garbage Pail Kids och snacket om videovåld levde kvar.
Det fanns någon svensk psykolog vid namn Christer Olsson som var ungefär videovåldsdebattens Allan Rubin, han gav ut pamfletter och höll föredrag. Där gjorde han en hel hop fantastiska kopplingar mellan Rambo, rollspel, folk som tittar på skräckfilm och får men för livet, dör när de försöker ha ”elsex”(!?), med mera. Rekommenderas om du hittar den!
Fast på ett annat sätt måste jag säga att man på åttiotalet fortfarande kunde komma undan med att prångla ut saker som folk upprördes över. Är det en tyst självcensur som vår hemkörda Moral Majority har lyckats inpränta, kanske? Jag tror att soptunnebarnskorten och Pyton skulle rendera ännu mer falsettskrik från kvällstidningarna idag, i jämförelse. Videovåldsskräcken försvann väl med movieboxen, men jämför typ GTA-snacket idag vid release av varje nytt spel i serien…
Apropå det där med serier och generationer måste attityderna ha överlevt på något sätt… min flickvän, som är yngre än vad jag är, tittar ibland snett på mig när jag läser serier. 😉
Klaus-Peter Beiersdorf
Jag tror att jag sagt det förrut, och jag säger det igen.
Du är ett geni.
/Tyskungen
gustav
Det här väcker minnen..! Själv var jag som 82:a bara ett litet glin på åttiotalet, men jag tror nog att tendenserna höll i sig ett par år därefter. Det var ett väldigt liv kring Garbage Pail Kids och snacket om videovåld levde kvar.
Det fanns någon svensk psykolog vid namn Christer Olsson som var ungefär videovåldsdebattens Allan Rubin, han gav ut pamfletter och höll föredrag. Där gjorde han en hel hop fantastiska kopplingar mellan Rambo, rollspel, folk som tittar på skräckfilm och får men för livet, dör när de försöker ha ”elsex”(!?), med mera. Rekommenderas om du hittar den!
Fast på ett annat sätt måste jag säga att man på åttiotalet fortfarande kunde komma undan med att prångla ut saker som folk upprördes över. Är det en tyst självcensur som vår hemkörda Moral Majority har lyckats inpränta, kanske? Jag tror att soptunnebarnskorten och Pyton skulle rendera ännu mer falsettskrik från kvällstidningarna idag, i jämförelse. Videovåldsskräcken försvann väl med movieboxen, men jämför typ GTA-snacket idag vid release av varje nytt spel i serien…
Apropå det där med serier och generationer måste attityderna ha överlevt på något sätt… min flickvän, som är yngre än vad jag är, tittar ibland snett på mig när jag läser serier. 😉
dr. no
Ja, det här var helt fantastiskt. Garbage Pail Kids! Man blir glad.
Anonymous
Hur kan man känna avsmak för årtiondet som gav oss He-man? Tänk om, tänk rätt 😉
Rävjägarn
När jag tänker tillbaka på 80-talet och framförallt tidningen Okej så häpnar jag en smula. Ständing visade Samantha Fox brösten, popstjärnor badade nakna i badkar och det var över lag mycket avklätt, men på ett helt annat sätt jämför med idag; lite taffligare.
För att inte tala om Daily Live med Nancy och Carina som ständigt visade ”pattarna”. Det skulle aldrig gå för sig inom Public service idag. Och så har vi drottningen, tyskpratandes och smekandes en korv i ”Korvstoppning på Drottningholm”. Obetalbart, mycket konstigt och underhållande. Det skulle aldrig kunna hända idag, ty någon PR-människa hade satt P.
-= Steamboat Willie =-
Kul, *precis* det exemplar av Elit-serien som du har bild på har jag här med mig framför datorn… Just när jag läser din blogg! Tänk vad det slumpar sig ibland.
Anonymous
Hm. Kommer att tänka på Arne Anka som också gjorde Walt Disney company upprörda.