Film für Cazale.

John Cazale var fyrtitre år när han dog. Han gjorde fem filmroller. Hans grej var väldigt mycket att se trött ut. Utan att ha tillgång till hans efterlämnade shampoförråd, gissar jag att det var litet. Hans värsta ovän var frisören.

Cazale-kakan var liten men säker. Samtliga fem filmer han gjorde nominerades som Bästa film i den där statytävlingen de har i staterna. Tre av dem vann.

Den första film han gjorde hette Gudfadern. Den var skitbra. Den innebar ett genombrott för Al Pacino, Francis Coppola, Robert Duvall, Diane Keaton och James Caan och en återupprättelse för Marlon Brando, som knullat bort sin Hollywoodstatus under inspelningen av Myteriet på Bounty då han spred dröppel som en löpeld över Tahiti.

Den gav också Robert Evans en position som producent som många har ifrågasatt. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare – när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm Cotton Club – skickade Coppola ett telegram till Evans:

You did nothing on The Godfather other than annoy me and slow it down.

Å andra sidan – för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen – var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete. Willis:

Francis´s attitude is more like, ’I´ll set my clothes on fire – if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular.

Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

John Cazale spelade Fredo. Den misslyckade mellanbocken Corleone. Han som blev skjuten i roddbåten. Cazale var i princip den ende som gick rakt igenom castingprocessen utan att t.ex. bli kallad för ”that little dwarf” (Evans om Pacino). Å andra sidan var hans roll inte den attraktivaste.

Nästa film Cazale gjorde hette The Conversation (Avlyssningen). Gene Hackman gled runt med toknoja i världens coolaste regnrock (varför vi hade likadana i övervakningsavsnittet av Hej rymden!, en föga uppmärksammad hommage i en föga uppmärksammad serie). Cazale var hans stackars assistent.

Sen gjorde Coppola världens bästa uppföljare – Gudfadern 2. Ackompanjerad av ungefär lika många bråk som ettan. Nu var det dags för en annan dedicerad Actors´ studio-student att brejka. Han hette Robert De Niro och var relativt begåvad. John Cazale spelade fortfarande Fredo. Fredo var ännu mer misslyckad än tidigare.

Sen spelade Cazale mot Pacino i Dog Day Afternoon, en av ytterst få öppet homoerotiska male bonding-skildringar i det starkt androcentriska New Hollywood (som vi gillar att kalla den lysande epoken mellan The Graduate 1967 och Jaws 1975). Pacino gick på patenterat övervarv som bankrånaren som ska plundra ihop till en könsbytesoperation, Cazales ögon gick från trötta till nästan döda medan han firade nya triumfer i underspel.

Sen gjorde Cazale en film som hette Deer Hunter. Den innebar genombrottet för en aktris som hette Meryl Streep. Cazale hann även förlova sej med henne. Michael Cimino såg till att lägga alla Cazales scener först under inspelningen, eftersom bencancern redan nästan ätit upp honom. Producenterna blev sneda när de förstod att Cazale var i princip död eftersom de investerat åtskilliga miljoner.

Cazale dog innan filmen fick premiär. Men han hann ju med en del innan dess.

Han var för övrigt också Al Pacinos bästa kompis.

Citaten kommer för övrigt från Peter Bisskinds fantastiska Easy Riders, Raging Bulls, den mest heltäckande boken hittills över mängden centralstimulantia och erotiska aktiviteter som sjuttitalets grandiosa regissörsegon ägnade se åt.