En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 – för övrigt samma år som Galago hostade igång – och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sig) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för ”Mannen med dom stora kalsongerna”, ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.

Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:

Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.

Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:

Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):
Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:
Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):
Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck… ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):
Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.