Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sig framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sig i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av de hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa densammes dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.