Timell after Timell.

Jag har aldrig riktigt begripit mig på teveprofilen Martin Timell. Å ena sidan leder han bred underhållning, välstruken, lenrimmad, anpassad, blankleende, fortfarande med något slags legitimitetsstämpel på sig eftersom han ledde Bullen på åttiotalet.

Å andra sidan brister han då och då ut i vredesutbrott och uttalar sig väldigt frankt om folk – han är förtjust i uttrycket ”det har brunnit i huvet” – på ett sätt som gör åtminstone mig rädd för honom.

Vill han ryta sig till folkets kärlek? Lider han av Killinggängssyndromet att vilja vara både folklig och extrem?

1995 gav han – till svenska folkets oförställda glädje – ut en bok. Den heter Martins bästa och sämsta och består av reproduktioner av gamla kända vitsar. Den innehåller också en nittonsidig intervju med Martin Timell om hans förhållande till sina barn (han försöker vara en sträng pappa), till Absolut citron och ”sillande” (”då känner man sig jävligt rik”), till resande (han har rest mycket men numera blir det ”oftast tillsammans med familjen”) och till Gud (”en trygghet”).

Vi får också några anekdoter om hur Martin slussat Karl Johanslussen (”det var bara att köra in som en enda stor, gigantisk spermie”) och sprungit naken och jagat grävlingar och om hur han hyrt bil en gång i Thailand. Sen går vi över till bokens huvudämne: skämt. Enligt baksidestexten bl.a. ”timellska kvickheter i god MAD-tradition” och ”splitter nya godingar”.

Skämten är uppdelade i ett gäng festliga kategorier: ”för barn och läskunniga hundar”, ”som doktor Alzheimer glömmer”, ”som kräver minst en starköl”, ”som kräver minst två starköl”, ”som dessutom kräver en påse chips”, ”som bara får läsas av barn i smyg och inte alls av hundar” samt ”som blev över”.

Flera av skämten är av bondsk karaktär, s.k. blått material. De ligger ofta insprängda i gyttret av uppdaterade gamla Strix-anekdoter, lumparskämt, norgehistorier, skolgårdshumor och Blandaren-vitsar. Några går i den lätt sexistiska andan:

Vad ska man ge en blondin som har allt?
Penicillin.

Hur får en blondin orgasm?
Hon blundar och tänker på shopping.

Andra fokuserar mer allmänt på det genitala. Där är historien om gynekologen som lyckas måla en hel lägenhet genom brevinkastet, och så den klassiska definitionen på kaos: ”fem blinda lesbiska tjejer instängda i en fiskaffär”. En enstaka ”alla barnen”-historia, av kulturtidskrften Aftonbladet kallad ”sjukis”, har kommit med:

Alla barnen älskar med varann
utom Elinor
hon har köpt en labrador

Vissa skämt skulle jag också kategorisera som ”utfyllnad”: ”Hej, Jungman Jansson. Är det en frestelse?”, ”Postflickorna ska omtandas” och ”det bästa hos människan är huden”.

Vi ska komma ihåg att 1995 var Martin Timell fortfarande främst känd från Bullen, SVT-programmet som berömde sig av att lyssna på kidsen. Han hade visserligen lett lördagsunderhållningssmörgåsbordet Det kommer mera med Arne Hegerfors, men också det var familjetillvänt och brett. I alla intervjuer han gav – och givetvis också den intervju han låtit göra med sig själv i den här boken – berättade han utförligt om sitt gamla engagemang i Svenska Kyrkans Unga.

Vad ville han bevisa med den här boken? Ville han teckna sig själv med hela paletten? Understryka att han minsann inte bara var en hygglig prick utan också ett gapigt fyllo? Jag har inga synpunkter på innehållet – annat än att jag tycker att det är det tråkigaste jag läst – utan min undran är mer teoretisk än indignerad.

Varför kallade Timell 1995 in tecknaren Christina Alvner – känd från Kamratposten och barnserien Jycken i kulturtidskriften Aftonbladet – för att illustrera vitsar om vampyrer som använder tamponger som tepåsar? Vad var det han ville säga svenska folket? Hade han över huvud taget något att säga svenska folket? Eller hade det brunnit i hans huvud också?

FOTNOT: tack till Måns Nilsson för boktipset.