Jag löper risk att bli tjatig, men det här är en Sven Wernström-bok igen. Det är inte mitt fel att karln var tokigt produktiv inom den smala nischen politiskt-övertydliga-böcker-för-unga-tonåringar-utan-vidare-story.
Polisen slår till (1972) är en fristående fortsättning på ”Mannen på gallret”. Här möter vi återigen den unga Lena Forsberg i hennes självklara mognad mot politiskt medvetenhet (antagligen döpt efter Nyman i Nyfiken-filmerna).
Nu åker hon till Norrköping och träffar några kompisar som är oproportionerligt glada över att ha öppnat en maoistisk bokaffär i en källare (”på bokhyllorna fanns en massa viktig kunskap uppradad – i huvudsak sådan kunskap som skolan brukar undanhålla sina elever”). På vägen dit blir hon vittne till en bilolycka där en ung FNL-motståndare ligger sönderslagen bakom ratten. Lena börjar nysta och inser att det inte är en bilolycka …
Boken är gissningsvis påverkad av Sjöwall-Wahlöö och deras allt härsknare poliskritik i Den vedervärdige mannen från Säffle från året innan. Bortsett från att Sjöwall-Wahlöö trots allt spränger in riktig spänning mellan de stora sjoken kverulantiska påståenden om samhällets förfall, är budskapet ungefär detsamma.
Jag betvivlar inte att Sjöwall-Wahlöö och Sven Wernström hade rätt i sak – alltså att poliser är våldskåta halvfascister vars uppgift är att försvara ett kapitalistiskt samhälle – men det känns som om de kunde säja det på nåt annat sätt än att bara säja det.
Ett gäng random citat ger en bild av Wernströms syn på hur man bäst levandegör verkligheten: genom att inte levandegöra den.
Hon knäppte på melodiradion. Anna-Lena Löfgren sjöng. Det var nånting om jämlikhet mellan könen. Män och kvinnor borde gå sida vid sida – ”på samma nivå, det borde vi pröva på”. Det var en typisk svensktoppslåt, samhällstillvänd men utan politisk medvetenhet.
Så långt hade Lena ändå kommit på senaste tiden. Hon hade begripit att man inte kan önska fram fred och jämlikhet på svensktoppsvis. Fred och jämlikhet går inte ihop med kapitalism, som just bygger på orättvisor.[—]
Lena rös. Det fanns lärare som skulle leva kvar i sina elevers minne långt in på 2000-talet. Exempelvis Justus som de hade haft i samhällskunskap. Stockkonservativ och moderat. Framhöll alltid USA – världens största demokrati. Ryktet visste berätta att han också hade framhållit Hitler en gång i tiden. Det var konsekvent.
Nazist i går – moderat i dag.[—]
Tjugo döda barn i Vietnam. Deras kroppar kastades på elden. Svensk motorungdom körde omkring med mördarnas emblem på skinnjackan och deras ideal i huvudet.
Det var kanske landets allvarligaste ungdomsproblem just nu, men det uppmärksammades varken av myndigheter, politiska partier, press, barnavårdsnämnd eller skola.
SPOILERVARNING: det visar sig – tro det eller ej – att killen med FNL-märket inte alls råkat ut för en biloycka. Det är istället en reaktionär polis som blivit ”alldeles som galen” när han sett FNL-märket och ropat ”nu ska du få din jävel!” innan han spöat upp Vietnamvännen.
Samhället verkar ha varit så mycket enklare då, 1972. Åtminstone i de övertygade socialisternas huvuden.
J-h:n
”Det var konsekvent. Nazist i går – moderat i dag.”
Själv blev ju Sven Wernström galopperande antisemit på gamla dar. Jag tänker inte sänka mig till hans nivå och dra några paralleller här.
J-h:n
”Det var konsekvent. Nazist i går – moderat i dag.”
Själv blev ju Sven Wernström galopperande antisemit på gamla dar. Jag tänker inte sänka mig till hans nivå och dra några paralleller här.
gustav
Den där oron över motorburen ungdom verkar lite malplacerad, tycker jag. Är inte det sådant som de konservativa borde gnälla om mer än plakatvänstern? Eller var det enkom för raggarmodet med amerikanskt stuk? 🙂
Simon Fors
Jag måste säga att jag är väldigt förtjust i din genomgång av gamla Sven Wernström-böcker. Hoppas du fortsätter med den serien. 🙂
När jag var barn, i början av 90-talet, så formligen slukade jag Wernströms böcker. Tror jag lånade varenda en av hans böcker som fanns i Pajalas folkbibliotek (och de var inte helt få) minst en gång.
Trots Wernströms synnerligen träiga socialrealism så var böckerna väldigt tilltalande för mig när jag var i 10-12-årsåldern. Som uppvuxen i ett starkt klassmedvetet (om än inte alls politiskt aktivt) arbetarhem så hade jag redan i den åldern något slags spontant och känslomässigt socialistiskt medvetande. När jag sedan läste Wernströms böcker så var det som att någon satte ord på det jag redan visste men själv inte kunde formulera. Böckerna fyllde mig med nyfikenhet och lust att lära mig mer. Och jag har svårt att tänka mig att jag är helt unik i det avseendet, så nog tror jag att Wernströms böcker fyllde sitt syfte.
I vuxen ålder har jag läst om Trälarna-sviten. Och jag måste säga att jag fortfarande tycker mycket om den (bortsett då från ”Trälarnas framtid” som ju är övermåttan bitter och gnällig). Däremot har jag nogsamt låtit bli att försöka mig på omläsningar av någon av Wernströms ”samtidsskildringar” från 60- och 70-talen. Vill gärna behålla de ljusa minnen jag har av dem… 🙂
Anonymous
Kalle! Du är toppen. Bra blogg, härlig julkalender som börjar bli riktigt spännande, och fantastiska år med Hej Domstol!
Skulle vara roligt att få höra lite mer om hur du kom att hålla på med det du gör – ett litet inlägg med Kallelindiana kanske?
mvh
Daniel
Härlig recension av en superbra författare som verkligen drar med läsare i sitt språk!
Anonymous
Hjälp, jag visste att Wernström var kommunist men att det var så här illa ställt hade jag ingen aning om. Synd att han inte flyttade till Östtyskland, då han tyckte att svensk polis var så hemskt fascistiskt. Tack vet jag Bamse; tokvänster men ändå kristen humanist.
MVH Marcus B
PS. Som barn läste jag i deckare-väg mest Sherlock Holmes och Agaton Sax, och tur var nog det.
Anonymous
Det här var en av de underligaste proggiga barnböcker du tagit upp, och det vill inte säga lite!