Begåvade människor jag känner del 6: Johan Glans.

Ikväll ska jag göra ett märkligt gig. På det K-märkta Medborgarhuset i min skoltids stad, Eslöv, ska jag intervjua en av stans två stora söner, Johan Glans (den andre är Erik Penser). Det lär vara fullsatt.

Jag är ingen intervjuare och Glans är inget vidare intervjuoffer. Det blev så för att vi råkar känna varann sen länge.

1988 gick jag i sjunde klass och vi flockades i aulan för att se en julshow som ett par elever satt upp. Det höll ovanligt hög klass, påfallande hög. Van från roliga timmen vid att folk stod och läste sketcher innantill ur Dramatik för skolan och inledde scenerna med att presentera sin rollfigur med namn, blev jag imponerad.

Jag vet inte om ensemblen i övrigt var så begåvad, även om ytterligare en medverkande dykt upp i showbusiness tassemarker, men en stjärna utkristalliserade sig redan då. Han hette Johan Glans. Han slog bl.a. ett stämjärn mot bordet och sjöng ”aaahh”. Redan då lyckades han gjuta liv i ett billigt skämt genom att så uppenbart gilla vad han gjorde och trivas där han stod.

I skolkorridoren märktes han inte. Där flöt han snarast ihop med väggen.

Det är som om somliga är predestinerade för en uppgift. Glans var rolig redan som ung. Inte på fester eller på fik, men på scen och på papper. Han visste vad som var roligt, på samma sätt som man kan urskilja vad som är blått eller kallt.

I Seinfeld-extramaterialet berättar en av de nördiga manusförfattarna om hur Larry David stod och såg på repetitionerna och regelbundet mumlade ”funny … funny … not funny …” Med expertisblick skiljdes agnarna från skämten. En författare råkar säja ordet ”shrinkage” när han presenterar idén om att George blottar sej för en tjej efter badet, och David replikerar genast: ”Shrinkage! Use that word! Use it a lot!”

Det hade kunnat vara Glans. Intuitivt avgjorde han från begynnelsen hur humor blir till. Där andra famlat och sökt sej fram – Magnus Betnér jonglerade i början, Özz Nûjen klädde ut sig till tant – har Glans klättrat uppför en spikrak stege.

Det är ingen skillnad på det han gjorde då och det han gör nu. Bortsett från att det är rappare, effektivare, vanare, proffsigare, tajtare. Men somliga Parlamentet-skämt hörde jag på Lilla Teaterns scen i Eslöv tidigt nittiotal. Inte en stavelse har ändrats.

Jag har alltid beundrat karln (om man nu kan kalla en person med det utseendet för karl) förbehållslöst. Hans säkerhet har också varit hämmande för mej, som visste att jag ville men inte hur det skulle göras, vilket jag tyvärr inte riktigt kan klandra honom för. Omedvetet sökte jag mej till andra hörn av kulturarbetarbranschen för att lösgöra mej från Glans perspektiv och inflytande.

Jag ”valde” det dammigaste och mörkaste hörnet. Glans kommer alltid att vara roligare, men ingen har så mycket att säja om Arne Weises första samlagsförsök som jag.

Idag är det statligt påbjudet att gilla Johan Glans. Han skämtar på kronprinsessans födelsedag och leder guldbaggsgalor, accepteras av både massan och Schyffert. Plötsligt fanns han överallt, vilket gav oss intrycket att han alltid funnits där.

Det har han på ett vis också. Han räknar sin ståupp-debut till en tävling på Hotell Kramer i Malmö 1994, där han och Batra mottog ett delat förstapris av Lennie Norman. Sen dess har han poppat upp då och då, i sammanhang som jag minns knivskarpt och som Glans helst vill att jag ska glömma.

Men vi ska minnas att det inte var nån Björn Gustafsson-effekt. 1994 var ståupp det ohippaste du kunde syssla med jämte ett vanligt hederligt jobb. Glans har trälat sej till sin position, verkat i skuggorna, gjort företagsgig på vägkrogar. Om det inte vore ett så märkligt ord att använda när man pratar om honom, skulle man kunna påstå att han har kämpat.

Det är så klart lätt att säja i efterhand, men helt ärligt: att han hamnat där han hamnat stod klart från början. Det hade varit betydligt konstigare om han blev personalchef som sin pappa.

Redan på gymnasiet sa vår originelle gympalärare att Glans skulle bli ”Sveriges svar på Stig Grybe” (fundera gärna på vad det betyder). Eftersom jag själv aldrig varit nån vän av idrott, är det med motvilja jag ger honom rätt.