Jag har skrivit om dvd:n This Filthy World tidigare – den skönt bisarre undergroundregissören John Waters spoken word-föreställning där han berättar om sina filmer, om sitt liv som freak och om nya trender inom bisarr sex. Igår söndag såg jag honom live, på scen, i Malmö. I en halvfull salong. 30% bögar, 69% nördar och så min fiancée och nyfödde.
När jag gick på folkhögskola 94-95, längst in i det skånska mörkrets hjärta, satte vi oss på bussar med två byten för att ta oss till Lund och biograf Södran med kanske trettio sittplatser, där man fick lösa medlemskap i klubben Haunted House för att se typ en Waters-film och en Dario Argento från videokanon. Det kändes subversivt och givetvis är det så plasthummerscenen i Multiple Maniacs bäst bör njutas.
En annan gång såg jag och min fiancée Female trouble på en bögbiograf i San Franciscos Castro-kvarter. Med levande organist som förspel och många spontanapplåder från publiken under föreställningen. Det var också ett ypperligt obskyrt sätt att ta del av smaklösheterna. Bäst kändes applåderna efter skämt jag inte förstod, men som jag upplevde var kodade signaler inom en utsatt bögcommunity.
Plötsligt finns John Waters tillgänglig – hade jag inte varit en hämmad fan hade jag kunnat ta på honom – och det är för udda för att jag riktigt ska kunna ta in det som ett faktum. För min del hade det lika gärna kunnat vara ett hologram.
Han säger exakt samma saker som på dvd:n jag har i hyllan hemma och är klädd i lika konstiga överdesignade kläder. Enda gångerna känslan av Här och Nu infinner sig är när han börjar prata om ”Ausa Valdoo and Knottbi and the bride of Christ” och när han inte hittar rätt utgång i slutet utan fumlar runt bland de svarta tygsjoken.
Men det spelar ingen roll. På morgonen läste jag en artikel om Björn Söder – Sverigedemokraternas partisekreterare, som vill eliminera alla kulturbidrag utom till vikingamusuem och folkdräktssamlingar, som vill påminna om att steget från Pride-parader till tillåtet tidelag är försvinnande kort, som vill inskränka tandvård för de papperslösa, som vill skapa ett samhälle av beskäftiga lillgamla män i gråa Brothers-koftor och de flickor som kan tänka sej att ligga med såna – och efter ett sånt adrenalinpåslag är det en fröjd att svalka av sig i Waters historier om att se Bergman på LSD ihop med överviktiga transvestiter.
När Waters inte gör film om sexmissbrukare eller seriemördande hemmafruar, åker han runt i USA och propagerar mot dödsstraff och undervisar fångar på kåkarna (som inte sällan tycker att han är en sjuk jävel).
När Söder inte står och spottar fradga över att misshandlade människor på samhällets botten får en kvarts tandvård, sitter han antagligen hemma och ondgör sej över att inte alla människor vill ha en mjuk grå kofta från Brothers.
Waters manar till tolerans och öppenhet. Söder manar till Brothers-koftor i ljusgrått. Det smärtar mig att Waters gör det till halvfulla salonger samtidigt som koftkillen verkar vara på väg in i riksdan.
En ung Waters (redan då i hallickmustasch) bredvid Divine utan drag (och dessutom i livet). Male bonding när den är som minst male och mest bonding.
Anders Sparring
Björn Söder, Björn Söder, Björn Söder..att ställa en sån som han mot John Walters, som du gör, är ju som att ställa Bert Karlsson mot Arvo Pärt.
Jag tycker att din jämförelsen ger stöd för tesen att en åsikt inte nödvändigtvis är bra, bara för att många har den. Är också rädd för att Björn Söder ska hamna i riksdagen, men tyvärr, som man bäddar får man ligga. Om man under två decennier har skedmatat en befolkning med lättuggad fredagsunderhållning, klatchiga aftonbladetkolumner av Jan Guillou, kulturjournalistik som inte får vara djupare än Kobra och debattprogram var huvudsyfte är att hitta polariteten i en fråga, snarare än fördjupningen, kan man inte begära mer.
Kalle Lind
Anders Sparring: en viss poäng i min kontrastering Waters-Söder är ju att jämförelsen från början är så omöjlig. De kommer liksom från två olika planeter. Min hållning är att jag tusen ggr hellre flyttat in på Waters-planeten än drabbats av akut uttråkning på Söder-planeten.
Sen vet jag inte om John Waters hade gillat att jämställas med Arvo Pärt.
En man med ett kön
Men snälla nån, varför fiancé? Ingenting du kan skriva på svenska kan låta fulare, i synnerhet inte fästmö.
Anders Sparring
Okej då, och eftersom Waters kanske inte överhuvudtaget låter sig jämföras, drar jag till med följande: ..som att jämföra Bert Karlsson med Staffan Westerberg.
Jag skulle också långt mycket hellre vilja leva på Waters-planeten än i Söderhelvetet. Men jag vet inte om uttråkning skulle vara det största problemet.
Bra blogg du har föresten, måste säga det, mycket bra. Ovanligt bra.
Anonymous
Bra sagt, vännen.
Anonymous
Skönt skrivet. Waters = Good, Söder = Bad. Såg själv Waters show i Malmö och det var en fantastisk upplevelse.
/Honk (en av grundarna till Haunted House… hehehe)
Anonymous
”En man med ett kön” jag håller med!
Det är som när japaner säger ”waifu” om sin fru istället för ett ”riktigt” japanskt dito.
Vad är det för fel på fästmö? Är det inte tillräckligt snoffsigt för herr Lind? Jag hade kanske varit imponerade om det inte hade varit för att du är en begåvad vuxen karl med hus och gemensamt barn. Det är banne mig dags att äkta den där fästmön eller vad går du och väntar på? Boka in ett datum och gör det anständiga!
/Paul W
stubb-brytar´n
Jag har själv problem med ordet ”fästmö”. Det låter lite småborgerligt ung-vuxen.