Kristna barnböcker del 3: Lenas grannar valde rätt.

Lena är en liten nyponkindad Jesu tjänare i förskoleåldern. Bredvid henne bor en otäckt sekulär familj. Pappan är akademiker och har till och med fredsmärke.

Givetvis går det inte bra för en familj som valt att leva utan Jesus i sina hjärtan. Äldste sonen Stefan börjar knarka redan vid tretton års ålder. Pastor Stanley Sjöberg – bokens författare – är väl förtrogen med tidens (1973) pundarjargong:

– Är det någon som har brass, frågade Stefan.

– Har du pengar då, svarade Fjompe och gick bort till Stefan. Brass är något som knarkare använder till rökning. Det kallas också knark. Det är väldigt farligt.

Stefan och Fjompe drar till ett knarkarnäste. Pastor Stanley är också mycket bevandrad i tidens pundartillhåll:

Uppe på vinden kom dom in i ett rum som var alldeles tjockt av rök. Där satt flickor och pojkar och rökte pipa. En hade en spruta med något farligt gift i. Det var också knark. Stackars dom här flickorna och pojkarna. Dom är lika fina som alla andra. Men dom har blivit lurade av sina kompisar att börja knarka.

Knark kallas också för narkotika. Det är något väldigt farligt. Nästan värre än både sprit och cigaretter. Fast sprit och cigaretter är också hemskt farligt. När folk dricker sprit blir dom alldeles konstiga och när dom röker cigaretter kan dom få sjukdomar som dom dör av. Och den som börjat med knark kan nästan inte sluta. Först tycker dom att det är roligt. Sedan blir dom konstiga i huvudet och jättesjuka. Många dör innan dom ens hunnit bli vuxna. Knark är nämligen gift.

Stefan och hans knarkarkompisar blir tagna av polisen. Stefan är ambivalent till polisen:

En gång hörde han några på Sergels Torg som sa att poliserna bara hjälper rika människor och gör det svårt för dom fattiga. Några sa att när det blir revolution i Sverige ska alla poliser dödas tilsammans med direktörer, präster och kristna.

Döm därför om Stefans förvåning när han förhörs av en sjysst polis som uppmuntrar honom att sluta med det där förskräckliga knarket.

Sen följer händelserna slag i slag. På Sergels Torg träffar Stefan en grabb med texten ”Jesus” på rockmärket och en sån där frisyr som äldre frisersalonger fortfarande har i skylten.

Grabben heter Mikael och drar med Stefan till ett kristet café med ”goda smörgåsar och varm härlig choklad”. Han har själv slutat knarka genom Jesus och ger Stefan ett handfast förslag:

– Ja, bed till Jesus så ska du se att han hjälper dig också, så att du slipper knark och mellanöl och cigaretter.

– Jag kan inte bedja, sa Mikael.

– Får vi bedja för dig då, sa dom andra.

Efter mötet med Mikael och hans frälsta vänner har Stefan ingen lust att ”gå bort till Sergel och träffa dom gamla kompisarna”. Tvärtom återvänder han till caféet med de goda smörgåsarna och den varma härliga chokladen (de nämns på nytt i texten):

– Har du knarkat något idag? frågade Mikael.

– Neej, sa Stefan.

Under tiden har Stefans lillasyster Karin tagit hjälp av den kristna grannflickan Lena i intensivt bedjande. Inte bara ber de för den knarkande Stefan – hotet att pappa vänsterakademiker ska gifta sej med annan tant har tornat upp sej. Nu ber Karin och Lena för att pappan ”blir snäll”.

Bedjandet går hur bra som helst. Lena lär Karin, och Karin lär snart sin mamma:

– Det känns bättre nu, sa Karins mamma. Nu har jag också börjat bedja till Jesus. Så nu kan vi bedja alla tre hemma hos oss, Karin, Stefan och Jesus. Bara pappa Pelle också vill börja tro på Jesus.

Men pappa Hippie-Pelle är helt rabiat i sin uppfattning om att nån som dog för tvåtusen år sen inte kan leva nu, och ännu mindre få folk att sluta hinka mellanöl:

Dock får sig pappa Pelle en tankeställare när mamman understryker att ”när folk svär och skäller på varandra är det lika hemskt som när dom skjuter på varandra”. Och när pappa sen får se caféet (och rentav smaka den härliga chokladen) och sonens nya gemenskap inser han att han haft fel så det stänker om det:

– Kan du förlåta mig,mamma? Jag skall älska dig genom hela livet.

Pappa Pelle fick tårar i ögonen och mamma grät också så där vacker [sic!] och fint.

Och strax därpå fäster pappan ett Jesus-märke på polotröjan:

– Nu får ni be för mig så jag blir frälst, sa pappa.

– Då böjer vi knä, för det har Lena lärt mig, sa Karin.

Tro det eller ej, men allting slutar faktiskt rosenskimrande:

Stefan slutade knarka och fick fina kamrater i kyrkan. Karins pappa slutade svära och röka. Aldrig mer gick han till någon annan tant för att överge sin fru utan var så god och fin mot Karins mamma.

Karin börjar naturligtvis i söndagsskolan och på barnträffar i kyrkan. Pastor Stanley konstaterar avslutningsvis:

Ja, Lenas grannar valde rätt.

Det är liksom ingen idé att göra sej rolig över den här boken, så jag låter bli. Man måste kunna få framhäva att varm härlig choklad är ett bättre alternativ än brass utan att bli häcklad trettifem år senare. Även dumma tankar måste få tänkas och spridas utan att sekulära besserwissrar kommer och driver gäck.

Men jag undrar fortfarande var pastor Stanley fick namnet ”Fjompe” ifrån.