Från skrapare till hackare.

Jag vill inledningsvis varna för att nedanstående inlägg är ganska smalt och inaktuellt. För att lätta upp det hela lite inleder vi med en lite lustig bild:

Under mina år på SR kom jag över en gammal programserie från 1972: Från skrapare till hackare (titeln inte helt begriplig). Den består av åtta ganska plågsamma halvtimmar och kretsar kring musikens historia och nu. Eftersom den som sagt gjordes av SR och året var 1972 tar den gärna upp musiken som en revolutionär samlingskraft.

Egentligen är det inga särskilt roliga program, men eftersom jag inte vill ha lyssnat igenom dem i onödan tänker jag ändå vara lite förarglig mot dem här. Det finns en hållning hos de två radioföreläsarna som är intressant och tidstypisk – men nog också (medel)klasstypisk.

Programledarna har inga som helst problem med att konstatera saker i stil med:

– Varför tror du egentligen att folk skriver musik?
– Ja, en del gör det väl bara för att tjäna pengar.
– Annan musik tillkommer för att nån vill förmedla upplevelser och kanske vidga vårat medvetande.

Det är i sammanhanget ingen tvekan om vad som är vad. Först spelas ”svensktoppsmusik”, vilken programledarna är irriterade på, främst av skälet att det är falsk marknadsföring eftersom många svensktoppslåtar egentligen är ”amerikanska, italienska och tyska”. Vi kan väl gissa att det är den musiken som tillkommit av ekonomiska skäl.

För det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sej att nån skulle skriva lättlyssnad och tillgänglig musik för att de gillar det.

Sen spelas ett modernistiskt och ärligt talat rätt svårlyssnat stycke och programledarna resonerar spontant och otvunget:

– Det här stycket av Sven-Erik Bäck, som heter A game around the game, tycker vi är ett bra stycke musik som vi gärna lyssnar till. Men vi vet att många människor inte tycker om sån här musik. Hur kan det komma sej?
– Jo, jag tror att det beror på att så få får chansen att närmare lära känna den här musiken, som ju bjuder på nyheter men även tar hänsyn till människors tidigare lyssnarvanor.

Och det är alltså den musiken som vill vidga våra medvetanden.

Annan musik programmakarna gillar är folkmusik, alltså riktig folkmusik, sån som framförs av skäggiga män i färggranna västar, inte sån där svensktoppsmusik som ”folk” faktiskt lyssnade på.

Men främst är de bekymrade för att folk i allmänhet inte lyssnar mer på EMS-musik, dvs. Elektroakustisk Musik i Sverige, dvs. jobbiga ljud. De intervjuar kompositören Rune Lindblad, som har gjort ett ljudcollage av Tage Erlanders utsagor om facket och oljud från ett varv, och konstaterar sen:

– Lindblad försöker med hjälp av elektronisk musik ge oss upplevelser som ska öka vår förståelse för andra människor och öka vår medvetenhet. Kunde man inte tänka sej att använda svensktoppsmusik på samma sätt?

Den retoriska frågan besvarar de själva raskt:

– Men låtar på Svensktoppen har nu en gång för alla blivit stöpta i samma form som skapats av grammofonindustri och radio. Lättsåld, oförarglig och utan att ge djupa upplevelser om vår omvärld flyter denna dövande musikflod.

Som tur är finns undantag: Sven-Bertil Taube. I övrigt verkar hoppet alltså stå till jobbiga ljud och fiolskägg.

Som sagt: det är överlag inget särskilt roligt program. Mest flinar man till åt klumpiga metaforer som ”ja, i dagens svenska musikhage finns många olika djur” (givetvis följt av Olle Adolphsons ”Okända djur”) och när programledarna försöker skapa lite dynamik genom att helt slumpvis säja vissa saker i talkör.

Det är också lite festligt när de intervjuar ”en ingenjör” som på den uppåtsträvande klassresenärens vis lyssnar på jobbiga elektroakustiska ljud som han förstår är lite finare musik än vanlig:

– Jag kan lyssna på det och faktiskt tycka det är spännande på nåt sätt. Men inte på samma sätt som att lyssna på, ja vad ska vi säga … (letar länge efter lämpligt exempel) Strauss-musik eller nåt liknande.

Nånting säjer mig att ingenjören i fråga inte lyssnade så himla mycket på Strauss egentligen. Jag tror till och med att han headnoddade till svensktoppsmusik när inga SR-medarbetare var i närheten.

Roligast/mest rörande är det när en ”hemmafru” intervjuas om sina musikvanor. Hon erkänner att hon lyssnar på svensktoppsmusik och t.o.m. tycker det är riktigt bra, även om hon egentligen förstår att hon är dum i huvudet som tycker det. Glappet mellan musikantropologerna som intervjuar och henne blir stundom uppenbart:

Intervjuaren: När lyssnar du på det?
Hemmafrun: … på lördag.

En av programledarna heter Jan Ling. Han har bland annat varit rektor för Göteborgs universitet, men lät innan dess höra talas om sej med sin – gissar jag – banbrytande doktorsavhandling Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument.

Som musikvetare förde han tydligen in musiksociologi i undervisningen, vilket för den insatte betyder att han var ett vänsterelement. Sociologi är ju som bekant en suspekt kommunistvetenskap som ytterst syftar till att göra eleverna till rödgardister.

Den andra programledaren heter Sture Olofsson. Honom vet jag dessvärre inget om, annat alltså än att han gjorde den här programserien och är det det enda han gjort så är han bortglömd med rätta.