Avdelningen Bisarra Censuringrepp del 2: det påhittade menstruella blodet.

I den senaste i den långa raden av hela-historien-om-Monty-Python-intervjuer – dvd-boxen Almost the truth – The Lawyer´s cut – får vi åter igen anekdoterna, skrönorna, påståendena som raskt blir motsagda av nån annan. Det är en fröjd att titta på brittiska välformulerade gentlemen med de grå tinningarnas charm som lägger ut texten om silly walks och dead parrots.

Jag har hört allt men hör det gärna igen. Jag gillar att notera hur Monty Python för John Cleese har varit ömsom en boja och ömsom en trampolin, för Terry Jones själva meningen med livet och för Eric Idle några glada struttiga minnen från en påtagligt flydd ungdom.

De mest fascinerande anekdoterna handlar om censur. Särskilt Terrierna Jones och Gilliam hade uppenbara auktoritetsproblem och slogs med näbbar och klor för varje deciliter blod och varje sexuell antydan. Graham Chapman listar sina hobbies i ”The All-England Summarize Proust Competition”-sketchen: ”golf, strangle small animals and masturbation”.

BBC drev igenom att masturbationen klipptes bort, Python-pojkarna var uppe på nåt kontor och argumenterade för att alla – inkluderat BBC-chefen själv – masturberade, och Terry Jones har plockat de poänger han kunnat på att masturberandet snöptes men djurstrypandet blev kvar.

Den bästa anekdoten är den om den famösa ”wee wee”-sketchen. En sketch som jag tror skrevs av Eric Idle och som de obstinata Jones och Gilliam snabbt var framme och slogs för gentemot de förtorkade imbecilla kostymerna på BBC, alltmedan John Cleese alldeles uppenbart backstabbade sketchen genom att ta censorernas parti eftersom han tyckte det hela var barnsligt.

Det var det naturligtvis också. Sketchen går ut på att två män provar vin. Den ene tar en klunk, sköljer runt den på Bengt Frithiofson-manér mellan kinderna och gör en lång gissning utifrån bouquet och arom. Den andre svarar ”no, it´s wee wee”. Den ene tar en ny klunk ur ett nytt glas, smackar lite extra, gissar på Chardonnay – den andra svarar ”no, it´s wee wee”. And so on.

Ja, ni fattar galoppen. För gamla Python-fans är den legendomspunnen på samma sätt som det där avsnittet av Tårtan där Janos och Hilding börjar smiska Frasse med kavlar på den uppstoppade baken och alla tre upptäcker att de gillar det – ett avsnitt som lär ha spelats in men aldrig sänts.

Wee wee-sketchen lär också ha spelats in men klippts bort. Jag har själv aldrig sett den och inte ens i den enorma floran av best ofs och completes och ultimates har jag noterat den. Av berättelserna att döma var det en inspelad sketch och inte ett manus som BBC-bossarna bråkade om.

Antagligen är den bättre som legend. Jag gillar den upproriska buspojksglimten som tänds i Terry Gilliams ögon när han förklarar exakt hur dumma i huvet mellancheferna var. Ett av glasen de båda vinprovarna drack ur innehöll rosévin – enligt en lika generad som indignerad gatekeeper på den stora public service-kolossen betydde det ”menstrual urine”. Och det var sannerligen ingenting BBC stod bakom!

På samma vis tolkade de ett avhugget ben i en makaber läkarsketch som en avhuggen penis. Vilket så klart säjer en del om vilka vanföreställningar den viktorianska sexualrädslan kan leda till.

Och i vanlig ordning kan vi konstatera att censor aldrig har varit nåt hedervärt och respektingivande yrke. Bland de egenskaper som krävts – tråkighet, oförståelse och förnekande av andras sanningar – har man påfallande ofta kunnat addera också synnerligen sjuk fantasi.