Det är säkert yesterday´s news för bloggens klassiskt bildade läsare, men själv fick jag just en aha-upplevelse när jag – en vanlig dag i Kalle Linds liv – googlade ”Bulten i Bo”.
Bulten i Bo är för mig en gestalt i Emil-böckerna, odödliggjord på film av Pierre Lindstedt, en dräng och suput som orsakar oro på marknaden i Vimmerby och som inte vet vad han ska göra med all oro som bubblar upp i honom när han tagit sej några supar.
Jag tänkte att hon plockat figuren och namnet från sin egen barndom. Man föreställer sej ju gärna hela Sveriges Astrid som nån sorts urberätterska, en Kalmar läns egen gamle Moz, med direktkontakt inte bara med barn utan med djur och natur, granbarr och vitmossa.
Mera sällan talas det om hennes klassiska bildning och tydliga förankring i litteraturhistorien. Liksom med Selma Lagerlöf är bilden av hela Sveriges Astrid att hon skrev liksom ur djupet av folksjälen, omedvetet, som i trance, omtöcknad av skogsdoft och svingödsel.
Först nu insåg jag att Bulten i Bo har en namne hos Gustaf Fröding. Han är visserligen godsherre och inte dräng, men i övrigt är han lika burdus och brutal:
Han kom till en dans bort i Vindfallsängen
— med gubbarne söp han
och jäntorna nöp han
kärvänligt i sidan vid förbisvängen.
Frödings Bulten i Bo går inte bara fram som en furie på dansbanan (”brännvinet öste han dåsig och nöjd i den svällande magen”). Han är också en ockrare och girigbuk, för vars skull allt välstånd i trakten förtvinat. Till slut får den druckne Nils Nilsson i Vallen nog av Bultens framfart och närmar sej honom med handen på kniven:
Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken,
han slog och han spände
och kniven han rände
i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen.
”Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne,
ja, ligg där och glo, du,
du, Bulten i bo, du,
det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!”
Han gav honom ännu ett hugg genom strupen,
han gick genom hopen,
”tag fast!” hördes ropen
från skocken av jäntor, i vråarne krupen.
Det är mustigt, till och med mustigare än hela Sveriges Astrid, som för all del lät Emil och griseknoen dricka jästa körsbär och Alfred bli livad av brännvin. Men vid dråp drog hon gränsen i sin folklivsskildring. Fröding lät inte bara Nils Nilsson slakta Bulten i Bo. Strax därpå går Nils Nilsson i samvetskval och dränker sej. Men:
Han jordades tyst, som han borde och skulle,
men inga, som hasta
förbi, vilja kasta,
som seden det kräver, en sten på hans kulle.
Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes,
det säges och menas,
att den skall ej stenas,
som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.
Frödings dikt är en historia direkt ur folkdjupen (även om den i sin tur troligen alluderar på nån poet som var hipp på Frödings tid): osentimental, rättfram och ändå märkligt förstående för människans villkor, liksom hela Sveriges Astrid i hennes bästa stunder.
En annan sak jag inte kände till var för övrigt seden att kasta sten på självmördares gravar. Det låter inte särskilt konstruktivt om ni frågar mig. Det var väl straff tillräckligt att de fick sova i ovigd jord.
Kalle Lind
Ola Berg: det låter ju betydligt mer logiskt med tanke på storyn i dikten. Men fortfarande inte konstruktivt. Jag ändrar.
Ola Berg
Om jag inte är felunderrättad så var det SJÄLVmördares gravar som skulle stenas.
Erik
Astrid snuddar lite vid dråp när Alfred berättar för Emil – i samma avsnitt – om hur en bekant till hans pappa blev ihjälslagen. "Han fick ett slag i skallen så skallen sprack".
dr. No
Enligt Skredsviks, Herrestads och Högås hembygsförening (http://www.skredsvikhbf.se/Bonegubben.htm – och ja, det är en märklig referens) verkar sten- och pinnkastning på gravar kunna ha olika orsaker, bl a den ovan nämnda att hindra självspillare från att gå igen. Men av sammanhanget att döma får jag i alla fall för mig att det handlar om att visa förakt för den döde – i det här fallet en mördare. Inte verkar det rimligt att sista strofen, "gjort vad de önskat, men själva ej tordes", syftar till självmordet?
(Ett liknande sätt att visa förakt, men för en levande, har Selma Lagerlöf med i Gösta Berlings saga, där förbipasserande kastar pinnar på en snål gubbes gård.)
F ö är det tradition bland bl a svenska judar att lägga stenar på sina dödas gravar. Det är då ett tecken på respekt.
Gubben Far
Litteraturhistoriska studier. Hurra. Selma Lagerlöf tyckte det var klädsamt att låta förstå att hon framför allt vidarebefordrade berättartraditioner från Värmlands djupa skogar. Det kanske var praktiskt. Då kunde man inte kalla böckerna för kärringpåhittade pigromaner. Astrid Lindgren ville inte kallas "Vimmerbys Selma Lagerlöf", men nog följde hon en liknande strategi. Hon pekade på sin far som inspirationskälla till Emil i Lönneberga. Men vill man leta mera efter litterära rottrådar kan man gå från Fröding till Albert Engström, som inte bara var kompis med Lagerlöf i Svenska Akademien utan också född i Lönneberga. Han gjorde berättelser av sina barndomsminnen och skrev om småländska fattigstugor, grisslakt och kanske mycket mer.
Urban
Fortsättning på Gubben fars upplysning: Det stora tabberaset i Katthult lär f ö gå tillbaka på en Albert Engström-novell.
Jag tror det står i Göran Häggs svenska litteraturhistoria.
U.J.
Katarina
Tack för tipset – läste hela dikten och blev alldeles tårögd.
Ördög
>>Urban (och andra): Ja, enligt Hägg så är det Engströms novell "Fattigstugan" som har inspirerat Astrid. Läs och avgör själva.
http://runeberg.org/engstrom/fattigstugan.html
Ördög
Javisst, en liiiten anmärkning – Bulten hemsökte inte marknaden i Vimmerby utan auktionen i Backhorva …
Kalle Lind
Ördög: lustigt. Det var faktiskt det jag från början satte mej att googla Bulten i Bo för – var är det han och Alfred börjar slåss? – men jag fastnade visst på Fröding. Men visst håken är Emil på Vimmerby marknad också? Och Hultsfreds slätt? Hur skiljer man de olika episoderna åt om man inte är ägare till alla tre böckerna?
Gubben Far
Vimmerby marken betyder en större stad, så det är borgmästaren, hästhandlaren och den fina fru Petrell. Auktionen i Backhorva är utauktionering av amerikafararnas egendom, därför får man köpa saker billigt – galna kor, brödspadar och brandsprutor. Äventyren på Hultsfreds slätt var väl lite mer crazy-artade, med tjuvjakt och så? Den episoden kom inte med i filmerna. Så jag tror det var den första boken, och att Astrid sedan inte tyckte att det passade in i stilen. (Vänta bara tills Beppe och Cornelis blir stora nog för högläsning)
Erik Petersson
Engströms novell har i så fall säkert också inspirerat Astrid Lindgrens "Spelar min lind, sjunger min näktergal", om en liten flicka som hamnar på fattighuset. Personaget står inte Engströms efter.
Gubben Far
För att inte tala om Edith Södergran och Skymningslandet, Landet Fjärran och Landet som icke är.
Men frågan var då hur man skiljer mellan Emilböckerna. De tre filmerna har ju rört ihop alla berättelserna till en och samma bondkomiska smet, men läser man i böckerna är det tydlig skillnad: 1963 ligger intresset på det terapeutiska, det handlar om en vild och envis unge, som ställer till det för sig. 1966 har Astrid upptäckt hur mycket småländsk kulturhistoria hon kan prångla på barnen – det är i den boken Lina har sina roligaste repliker. Och 1970 kommer det psykologiska underströmmen fram: det högdramatiska med tämjandet av fadern och stordåden när han räddar livet på griseknoen och drängen.
Då är det lätt att se att det tokroliga äventyret på Hultsfreds slätt hör till första boken, den sociala satiren över Vimmerbysocieteten till den andra, och de mörkare ämnena – alkoholism, slagsmål, Antons tragedi med Backhorvas gris och Linas erotiska nöd – till den tredje, som grävde så djupt i Astrids skaparkraft att hon grät av sorg när hon måste avsluta boken.
LARZ GUSTAFSSON
En dikt jag skrev om Bulten.
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2436874
Fröding var rasist. Det framgår av hans vidriga dikt om resande.
Jan Wiklund
Ack ja, nutidens woke-människor har en sorts lystet anspråk på att allt ska vara humorlöst, anständigt och bokstavligt, som den amerikanske journalisten Matt Taibbi uttryckte det.
Men nu är det så att Fröding klädde ut sig ibland. T.ex. i Släktvisan, eller i I bönhuset, för att inte tala om i Jägar Malms hustrur. Det är inte avsett att man ska tolka allt enligt bokstaven, som att han på blodigt allvar använde sina verser som programförklaringar. Det gjorde man i allmänhet inte då.
Jag vet inte hur Larz skulle uppfatta en klassiker som John Chronschougs memoarer från ungefär samma tid; en fejkad memoar av en man som nästan alltid har fel – men också lite rätt. Förmodligen inte alls. Sanningen är väl att woke-människor har det ganska trist i sin självgodhet.
Från det ena till det andra, Kalle – blir det inga nya inlägg snart?
Kalle Lind
Tack för din kommentar Jan! Kalle hälsar att han f n inte har något svar på din avslutande fråga. //”Redaktionen”