Tidelag och ordning.

Okej – yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.

1963 gjorde Vilgot Sjöman – en man med en skepparkrans – film av Lars Görlings – sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör – roman ”491”. Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren – denna ärevördiga inrättning – ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var ”förråande och skadligt upphetsande”. En pastor i Filmcensurens styrelse – för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? – angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket ”vidrigt”.

Lewi Pethrus – den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris – inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: ”avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar”, ”kräftsvulst i välfärdssamhället”, ”denna kulturens bottensats”.

Slutligen släpptes filmen – efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior – nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtiofem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.