I Malmö/Lund-regionen säljer de hemlösa tidskriften Aluma. Det aktuella numret har tema humor och där har jag delvis haft funktionen som redaktör (vilket främst innebär att jag passat på att skriva en massa texter själv samt passa olika texter till vänner). Eftersom få hemlösa har råd att ta sej särskilt långt för att kränga tidning kommer jag att lägga ut några av texterna här, så att de även kan komma En man med ett skägg-läsarna i Böggle till del.
Alla som jobbar med humor får ibland frågorna ”Vad är humor?” och ”Får man skämta om allt?”. Man kan då göra det enkelt för sig och svara ”det som händer innan man skrattar” respektive ”ja”.
Man kan också börja resonera kring det. Ganska ofta kliver man då in i en klyschminerad zon, där fraser som ”man får skämta om allt bara man gör det på rätt sätt” och inte minst ”man får skämta om allt så länge man slår uppåt” gärna dyker upp. Normalt låter sig utfrågaren nöjas med det och så går intervjun vidare.
Påståendet att humor måste slå uppåt kan dock diskuteras. Det är en sanning många verkar vara överens om och som därför aldrig ifrågasätts. Frågan man dock måste ställa sig är förstås: vem står Nedanför och vem står Ovanför?
I 2000-talets början skrev Killinggänget på sin sajt Spermaharen ett par tarvliga humortexter om Henning Mankell och Håkan Nesser.
I fallet Mankell lekte man med succéförfattarens offentliga image som Afrikavän och gjorde medvetet horribla kopplingar till gamla kolonisatörsmyter.
I fallet Nesser var associationerna vildare och gripna ur luften: i en sorts rollspel kunde läsaren låtsas vara Håkan Nesser när denne köpte ”porn” och sög ”gubbkuk”.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Mankell blev putt och Nesser fly förbaskad. Debatten gav ringar på vattnet i andra mediala sammanhang. I teveprogrammet Söndagsöppet dök skådespelerskan Kim Anderzon oförhappandes upp i en panel och ansåg skämtet vara tveksamt eftersom ”satir ska ju slå uppåt”.
Här kan man stanna upp och resonera kring tre påståenden i Anderzons utsaga.
Nummer ett: ”ska” satir slå uppåt? Vem har bestämt det? I vilken lagtext är detta stadfäst?
Nummer två: slår man inte uppåt om man slår mot Mankell och Nesser? Det är ju fråga om två manliga mångmiljonärer i medelåldern med obegränsad tillgång till media. Skulle de vara maktlösa?
Och så då nummer tre: vad är uppåt? Vem står ovanför vem här? Man kan så klart hävda att Killinggänget – ett osannolikt firat, välbetalt och framgångsrikt kollektiv av komiker, trendsättare och Guldbaggevinnare – faktiskt inte kan slå uppåt eftersom de själva befinner sig vid det översta tänkbara pinnhålet. Ingen står väl rimligen ovanför Robert Gustafsson? Får han då inte lov att skämta med någon?
Företeelser och personer man inte får skämta med är, enligt många: andra hudfärger än den vita, andra sexuella läggningar än den heterosexuella, andra kön än det manliga samt småväxta, hemlösa och ensamstående trebarnsmödrar i förorten. Dessa grupper befinner sig, underförstått, Nedanför.
(Här finns undantag: Özz Nûjen får skämta om kurder och Mia Skäringer får göra den ensamstående förortsmamman Tabitha – allt med motiveringen att de skojar om sin egen grupp.)
Vilka är det då man faktiskt får skämta med? Här verkar många – skämtare såväl som vanligt folk – vara överens: politiker. Och då spelar det ingen roll om politikerna i fråga är bögar, blattar eller alkisar.
Före detta handelsminister Leif Pagrotsky råkade vara någon decimeter under snittet. Det gjorde honom till ett lovligt byte för panelskämtare i diverse humorprogram. Pagrotsky var ju trots allt politiker. Då slår man ju uppåt även om man till synes slår neråt. Plötsligt kommer dvärgskämten som man annars håller sig för god för väl till pass.
När den moderata statssekreteraren Ulrica Schenström valde att ta en blöt kväll på krogen trots att hon hade jourberedskap, var det fritt blås på landets skojarredaktioner. Johan Rheborg rev i Parlamentet ner ett jubel som inte hörts sen Nürnbergdagarna när han härmade Schenström genom att sluddra och ramla.
Hade publiken skrattat lika rått och länge om Rheborg istället härmat en vanlig A-lagare som supit bort sitt knäck? Troligen inte. Ändå söp Schenström onekligen bort sitt knäck. Hennes fall blev troligen tyngre än den genomsnittliga parkbänksalkisens: från plats 17 på tidningen Fokus lista över landets hundra mest inflytelserika personer 2007 till ingen placering alls 2008.
Trots det skulle antagligen inte Kim Anderzon tycka att Rheborg slog neråt den här gången.
Vad väger tyngst i det här sammanhanget? När Gudrun Schyman ofrivilligt outades som alkoholist på en biopremiär var det av allt att döma all right att göra sig lustig över henne. De flesta ståuppare hade någon kul oneliner om nerkissade biografsalonger på repertoaren. Schymans roll som politiker var tydligen så statustyngd att rollen som alkoholist ändå inte placerade henne på platsen Nedanför på den där tänkta skalan.
Politiker står således, per definition, Ovanför. De tillhör De Tillåtna Offren.
Kikki Danielsson kom också ut som alkoholist. Nog för att det skojades också med henne, men där hörde man snart röster som tyckte att det var fel att håna en så tragisk figur. Dansbandssångerskor står med andra ord Nedanför.
För att förtydliga: i min värld får man skämta om vem som helst när som helst hur som helst. Det innebär inte att jag automatiskt tycker att allting är roligt, smakligt eller moraliskt, men att humorn har samma rätt att välja ämne som journalistiken eller dramatiken.
Framför allt menar jag att den där Neråt-Uppåt-skalan är ett mycket trubbigt instrument för bedömning av ett skämts moraliska rätt.
Det är naturligtvis nedlåtande att alls placera folk på olika skalor. Tror man på alla människors lika värde och lika rätt, borde det väl också innefatta människors rätt att bli hånade och bespottade? Varför skulle en homosexuell handikappad jude inte få bli sparkad på? Han kan väl inte hjälpa att han blivit sådan?
Lars Vilks har fört ett liknande resonemang apropå de skandalomsusade rondellhundarna: loskorna mot Muhammed är ett sätt att erkänna muslimerna som en likvärdig grupp som inte behöver extra skydd eller omtanke.
En tydlig tendens är att människor gärna tar på sig andras kränkthet. I Martin Kellermans Rocky-serie stöter huvudpersonen på ett gäng från ett gruppboende – ”dräggelpatrullen” – på en lyxrestaurang. Han ondgör sig över deras närvaro och menar att de ändå inte får något ut av sitt besök eftersom ”assistenterna måste ju ändå tugga maten åt dom”: ”Att ta med dom hit är som att servera en dillkvist till kattmaten!”
Trots att Rocky-figuren får sitt straff – hans dejt lämnar restaurangen och han får äta själv på McDonalds – valde många av de tidningar som publicerade Rocky att avstå från sidan på grund av risken för anstöt.
Däremot publicerade FUB – Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning – gladeligen serien i sitt medlemsblad. Om de som eventuellt hade skäl att ta illa vid sig tyckte att det var roligt – varför gav sig då de icke-drabbade över huvud taget in i debatten? För att föra ”de svagas” talan? Vem är det då som stämplar dem som svaga?
Jag har själv jobbat med humor i ett antal år och ett otal sammanhang. Inte sällan har människor hört av sig med åsikter om vilka man bör och inte bör skämta om. Det är uteslutande fråga om känsloargument. Någon tyckte att man inte ska driva med Jan Stenbeck eftersom ”han var en stor affärsman” (som i ganska hög grad byggde sitt medieimperium på tasksparkar och vulgärjournalistik, kan tilläggas).
Någon annan ansåg att man inte bör skämta om adeln eftersom ”det inte längre är en grupp med inflytande” – att adeln har betydande jordegendomar och avancerade nätverk ger alltså inte inflytande (vem har för övrigt sagt att inflytande måste vara ett skäl för drift? Varför skulle det inte räcka med fåniga efternamn?)
Får man inte ens skämta om Stenbeck och adeln – två betydande maktfaktorer under de gångna seklerna – så decimeras förstås måltavlorna för skämtande oerhört. Så tycker inte heller de flesta.
Däremot är vi många som, utan att fundera närmare på saken, skrivit under på devisen om att inte skämta neråt. Att vi på så sätt satt oss på ganska höga hästar har vi inte alltid reflekterat över.
Ett intressant faktum som kan tjäna som slutord är att många också anser att man inte bör driva med kungen. Vilket kan vara ett tecken på att man faktiskt ser honom som en lägre stående varelse.
Christian
Läsvärd text! – och med skämtet på slutet, mycket elegant.
Micke vK
Är dinte det där "får" skämta om en halmgubbe? (Åtminstone om man i ordet halmgubbe kan lägga "sånt som ingen tycker utom möjligen några gamla stofiler ingen bryr sig om".)
Det frågan egentligen handlar om är ju att det av goda skäl känns sunkigt när vita gubbar från Sydafrika skojar om Afrika. Frågan är väl inte så mycket om de "får" göra det – det brukar de i vilket fall strunta i – utan när och varför det känns sunkigt.
Sofie
Jag köpte faktiskt det här numret, och blev galet nöjd med att hitta så många texter av dig. Kändes lite som en jackpot!
Dvärghundspossen
Är det nånting som känns obekvämt och o-roligt så är det väl när man får känslan av att komikern SJÄLV tänker typ "Jag är så radikal, jag sparkar uppåt!" fastän han är MINST lika uppburen och hyllad av dom stora massorna som den han sparkar på. Därför känner jag mej ofta j-igt obekväm med Killing-gänget… för att jag får känslan (rättvist eller ej) att dom själva, under den värsta storhetstiden, såg sej själva som nån sorts outsiders och tuffa sparka-uppåt-killar.
Just nu önskar jag att nån kunde göra en fet parodi på Millenium-trilogin. Stig Larsson själv tyckte förresten säkert att han sparkade uppåt när han skrev att nazister är dumma.
August L S
Jag har börjat tänka så att man nog faktiskt inte kan skämta om allting. Insikten slog mig just efter att ha sett Parlamentet. För om Sveriges ledande humorarbetare inte ens kan skoja om en såpass enkel grej som politik — då måste det finnas mycket som man inte kan skoja om.
Då Olrog skrev sin "Tjo och tjim och inget annat" var till att börja med Tjocka Lasse inte just tjock. Nu kommer jag inte riktigt ihåg men Lasse hade något formellt handikapp, kanske var han halt. I alla fall var det någon som han jobbade med som inte tyckte man skulle skoja med handikappade. Så då fick Lasse bli tjock istället. Men det var nog på 50-talet.
Anonymous
när jag märker att en man med ett skägg har uppdaterat sin blogg tänker jag: "orkar jag läsa igenom hela inlägget?"
det är alltid värt det!
Kalle Lind
Micke vK: jag har inte hört begreppet "halmgubbe" innan men ska genast börja använda det. Jag håller delvis med dej, fast jag gissar att både du och jag lever i en värld med en annan toleransnivå än en ganska stor massa. Själv har jag under mina radioår inte behövt gå längre än till P4 för att hitta helt andra attityder och betydligt lägre ribbor än de som funnits runt mej själv.
Min text härrör väl främst ur en irritation över folk som säjer att dagens unga komiker bara sysslar med provokationer och/eller sex och sen hänvisar till Karl Gerhard eller Hasseåtage som i väldigt hög grad sysslade med provokationer och sex.
Men främst stör jag mej på till intet förpliktigande sanningar som just "man måste sparka uppåt" eller "det måste finnas värme i humorn", som om "uppåt" eller "värme" är objektiva begrepp.
Dvärghundspossen
Grotesko-gängets bisarra sketch där Tage Danielsson återvänder som zombie var ju tydligen inspirerad av alla människor som liksom aldrig kan släppa Hasseåtage, som ständigt står och håller upp dom som ideal i alla sammanhang.
Nonsensakuten
Mycket tänkvärt och demokratiskt skrivet. På tal om roliga namn. I Nyköping finns det en försvarsadvokat som på fullt allvar heter Ulla-Bella af Klercker.
Erik Haking
Bra skrivet.
Mårten
Det handlar väl i allmänhet om huruvida man gör något bra eller dåligt. Jag tycker att Özz Nûjen och Mia Skäringer (åtminstone i sin Tabitha-roll) bara är två lata författare som återupprepar klichéer.
Özz Nûjen ska ha en extra känga för att han försöker introducera den etniska humorn i Sverige.
Sweex
Jag håller med om allt du säger förutom Vilks prylen med rondellhundarna. Jag har svårt att förstå varför man ska kalla något "konst" när det i princip enbart rör sig om en rejäl provokation för att göra sig själv ännu mer känd och få tidningarna att börja flåsa om att allt är tillåtet i yttrandefrihetens namn för vi bor minsann i sverige och här gör vi precis som vi vill utan att ta ansvar för några konsekvenser. Att skämta och göra konst av vad som helst är helt ok oavsett om det är uppåt eller neråt. Så länge man är beredd på att ta konsekvenserna av det sen också.
Kalle Lind
Sweex: fast är det nån som varit beredd på att ta konsekvenserna så är det väl ändå Lars Vilks? Han har ju faktiskt aldrig gnällt eller beklagat sej över mordhot och påhälsningar. Han har tagit alla debatter och förklarat sina syften. Etc.
Jag vet inte vad man skulle kalla rondellhundsprojektet annars, om man inte ska kalla det konst. Det är klart att det är ett konstnärligt projekt, likt Anna Odell, med det uttalade syftet att provocera (vilket i sej är oerhört provocerande eftersom många upplever provokationer som infantila utan att riktigt reflektera över att de faktiskt själva blir provocerade) – och att se var våra moraliska och smakliga gränser går.
Grejen är att de gränserna ju måste testas hela tiden. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att nu är vi färdiga, nu tål vi allt, nu får man lov att säja vad man vill, och den som säjer nåt som retar mej nu gör det bara för att han är uppmärksamhetskåt (vilket alltid betraktas som ett mindre giltigt skäl att säja nåt och därför inte riktigt lika viktigt att försvara).
Sen undrar jag lite över det där konsekvenstänkandet som Vilks ibland beskylls för att inte ha. Måste man räkna med att bli mordhotad om man krafsar ner en hund på ett papper? Är det en konsekvens man bör vara beredd att ta? Ska man avstå från nånting för att risken finns att bisarra fundamentalister skjuter en i huvet? Ska abortläkare i USA sluta hjälpa våldtagna femtonåringar när konsekvenserna av deras handlingar kan bli döden?
Och nej – Vilks har inte hjälpt nån våldtagen femtonåring. Han har antagligen bara smekt sitt ego. Men yttrandefriheten bör vara fördomsfri och inte innehålla moraliserande undantag.
Dvärghundspossen
"Grejen är att de gränserna ju måste testas hela tiden. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att nu är vi färdiga, nu tål vi allt, nu får man lov att säja vad man vill, och den som säjer nåt som retar mej nu gör det bara för att han är uppmärksamhetskåt (vilket alltid betraktas som ett mindre giltigt skäl att säja nåt och därför inte riktigt lika viktigt att försvara)."
Yttrandefrihet är ju en sak, vad som är bra och viktig konst är en annan sak. Yttrandefriheten ska ju gälla även det oviktiga, uppmärksamhetskåta osv.
Men du (liksom många andra) verkar ha nån idé om att det är värdefullt I SEJ att testa gränser, och att det vore bra I SEJ om vi "tålde allt" och inte blev upprörda över nåt vi såg. Det fattar jag inte, det är skitunderligt. För att ta ett övertydligt exempel: Varenda normal människa blir väl upprörd över att se "riktig" barnporr (alltså inte nån tecknad manga utan riktiga barn som blir våldtagna). Jag kan bli upprörd över konst/kultur som är kvinnoförnedrande. Osv. Om upprördheten vilar på vettiga värderingar så är den ju bara sund. Självklart har vi inte en situation där vi "tål allt" och aldrig blir upprörda över nån enda kultur-yttring, men varför ska det öht vara ett IDEAL?
(Sen finns det ju OCKSÅ massa upprördhet som bara är dum och bigott, självklart, men det låter ofta som om upprördhet över kultur-yttringar öht vore fel…)
Kalle Lind
Dvärghundspossen: nja, du missförstår mej. Det är klart att man har rätt att bli upprörd. Det är klart att det många gånger är en sund, och från konstnärens sida avsedd, reaktion.
Men det innebär ju inte att det är en sympatisk reaktion att ropa på censur eller att bränna ner folks hus.
Jag vänder mej också mot ett ofta framfört argument, att folk provocerar för provokationens skull och att det bottnar i en människas uppmärksamhetsbehov. Det kanske är så, men det förändrar ju ingenting. Rätten att säja vad man vill kvarstår ju. Att försöka avfärda ett verk för dess påstått puerila bevekelsegrunder anser jag vara moraliserande och översittaraktigt.
Men för att förtydliga: även jag blir illa till mods av sexism, rasism, homofobi i konsten. Jag skulle kalla mej själv extremt politiskt korrekt. Min stora käpphäst, förutom att allmänt försvara yttrandefriheten (och inte minst mina fienders rätt att yttra sej), är ju humorns rätt att röra sej på samma domäner som alla andra konstformer.
Man hör ibland – och nej, det hör man inte bara från gamla gubbar, det hör man på teveredaktioner och från radiofolk – att man inte ska skoja om somliga saker eftersom vissa människor blir upprörda. Som om upprördhet är en bannlyst känsla när man gör sköje. Som om humor ska vara en fredad zon där alla kan ta varandra i hand och lägereldsmysa.
Det är egentligen det jag vill diskutera. Sen blir det några associativa omvägar längs resan.
Dvärghundspossen
Ja vi kanske inte alls tycker olika, jag är väl också "väldigt PK".
Jag vill nog egentligen bara poängtera att man måste hålla isär juridiska och moraliska frågor, men det känns som att folk ofta blandar ihop dom. Jag kan tycka att det är jättebra att vi har en ordentlig yttrandefrihet – kanske borde den vara ännu större än den är. Jag kan tycka att det är jättebra att det är LAGLIGT att t ex göra kvinnoförnedrande kultur. Men sen kan jag ju samtidigt önska att folk skulle avstå från detta därför att dom hade egna, genomtänkta, "PK-mässiga" åsikter.
Om alla människor i samhället (både konstnärer och konst-konsumenter) genom självständigt, rationellt tänkande nådde fram till en massa PK åsikter, så skulle jag inte tycka att det vore synd och tragiskt att det framöver inte hände så ofta att nån provocerades av nån annans konst. Det var väl ungefär det jag ville ha fram. Men ofta låter det som om det faktiskt finns ett egenvärde i att göra konst som folk blir provocerade av.
Kantarellkungen
Tack Kalle för att du rett ut begreppen. Jag har givetvis varit i den här fallgropen också. Jag har kollat vilka som varit omkring mig innan jag dragit kvinno- eller rasistskämt samtidigt som jag braskat med att "jag är ingen rasist".
Min mognare åsikt är att man kan skämta om allt. Ifall det är roligt, så skrattar mottagaren, i annat fall inte. Om skämtet är plumpt så kommer humorns marknadskrafter att träda in.
Jag läste en gång en samling av Albert Engström roligaste teckningar, sammanställd på tidigt 20-tal. Det var höjden av humor då, men när jag läste den 1995 såg jag bara skämt som baserades på att folk med stora näsor var rika och löjligt snåla och att uteliggare gärna säger fula ord till damer med stora hattar.
Kalle Lind
Dvärghundspossen: jag måste nog trots allt säja emot dej. Dels tror jag nog principiellt att det mycket väl kan finnas ett egenvärde i provokationer, men framför allt tror jag inte att det är praktiskt möjligt att fabricera nåt som bara är provocerande.
Provoceras du så startar med automatik en tankeprocess hos dej, moraliska, politiska, konstnärliga frågor ställs på sin spets och så har provokationen öppnat för en debatt även bortom provokationen.
Ingen kan ju säja annat än att Lars Vilks rondellhundar eller Anna Odells fejksjälvmordsförsök gav upphov till ganska breda diskussioner, kring religion, kring konst, kring psykvård. Och i bägge fallen är det självklart att konstnärerna i fråga satt och sökte sej fram till det optimala sättet att provocera. Hade de hittat ett mildare sätt att säja samma sak så hade de ju valt bort det – provokationen var en nödvändig del av verket/kommunikationen.
dr. No
Det är väl egentligen så att alla komiker borde vara just homosexuella handikappade judar – då är alla andra och de själva lovligt byte, och så blir det roligt oavsett kvalite på skämten också.
Jan Wiklund
Apropå det där om vad man kan skämta om: Charlie Chaplin lär ha sagt att om man tappar en glass i urringningen på en uppblåst miljonärska är det skoj, men om man tappar den i en utarbetad städerskas urringning är det en grovhet. Jag har nog inte läst originalet, dock.
George Orwell har dock bevisligen skrivit att det är ett större skämt att kasta en paj på en biskop än att kasta den på en pastorsadjunkt.
Detta inte av politiska skäl utan av artistiska. Det är skojigare om någon ramlar ner från översta stegpinnen än från den lägsta.
Men givetvis kan man inte pådyvla ens den på översta stegpinnen vad som helst. För att det ska vara roligt måste det vara sant, i någon mening. Göran Hägg uttrycker det så att ett skämt ska visa hur något egentligen är fast man inte får låtsas om det.