Bläddrar i en Kalle Anka & co från häromnyss och upptäcker att Ankeborg fått en ny invånare sen jag senast läste. Luncha Rasta. En rastaanka. Kanske är det logiskt att en ”ny” subkultur slagit rot i staden, veterligt den första sen kusin Knase trillade in i Kalles liv 1964. För Knase var väl nån sorts entreprenörshippie? På Den Stora Koncernens egen hemsida beskrivs han som ”sundhetsapostel, forsränning med tunna, dekoratör, kattälskare”.
Ankeborg är en märkligt och slumpvist befolkad stad. Åtminstone tre ziljonärer är skrivna där – von Anka, von Pluring och Guld-Ivar Flinthjärta – och minst två galna vetenskapsmän: förutom Oppfinnar-Jocke även den excentriske Ludwig von Anka. Bor även Musse Pigg i stan, vilket jag aldrig riktigt greppat huruvida han gör (musen och ankan träffas ju aldrig i serierna), kan vi även addera Emil Örn.
Till detta ska läggas tre superhjältar: Stål-Kalle, Stål-Långben och så den senares brorson Stål-Gilbert, som bara förekommer i just de Långbenserier där denne snaskar sina magiska jordnötter.
Dessutom gäckas staden, som med sina låga hus och villakvarter snarast ger intrycket av en småstad, av inte mindre än två häxor:
1) Magica de Hex är – liksom Guld-Ivar och Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas, Gröngölingarna, Cornelius Knöös, Björnligan (världens enda björngrupp som består av hundar) och det mesta annat av det vi finner genialt i gamla ankserier – skapad av Carl Barks. Redan det häxinslaget bröt lite mot Kalle-seriens överenskommelse med publiken: det magiska och exotiska hörde hemma i de serier där Joakim och knattarna for på skattjakt, i Ankeborg utspelades snarare nån sorts näbbrealistisk sitcom.
2) Madame Mim letade sej helt utan logik in i serietidningsserien från sin birollsposition i Kung Arthur-filmen Svärdet i stenen (1963).
Att jämföra med hur Ladys och Lufsens valp Ludde eller Stora stygga vargen från Tre små grisar-filmatiseringen i kortfilmsserien Silly symphonies blev till egna serier – men i de fallen lever åtminstone figurerna kvar i ett likartat universum. Madame Mim är för jäkelen en medeltidshäxa! Varför bor hon nu plötsligt i utkanten av en modern ankstad?
Dagens mest uppburne Kalle Anka-tecknare heter som bekant Don Rosa. Han har fått sin status inte minst för att han – liksom alla de män med flyende hårfäste som hjälteförklarat honom – är lika mycket fan som konstnär. Don Rosa har vigt sin skapargärning åt att fylla i alla de logiska luckor som Carl Barks skapade i sin mångåriga ankproduktion, rita komplicerade släktträd och reda ut vad som egentligen hände med den unge Joakim under guldgrävaråren i Klondyke.
Vilket påminner mej om Andres Lokkos gamla tes apropå Popsicle: 1993 var inte popkritikerna misslyckade popmusiker, utan popmusikerna misslyckade popkritiker. Även om det inte är nån högoddsare att just popkritikern Andres Lokko utsåg popkritiken till Det Viktigaste Som Fanns, hade han en poäng. Alla de indieband som gick och såg anemiska ut i landets universitetsstäder (plus Skellefteå) i nittitalets begynnelse, var betydligt bättre i popquiz än vad de var på scenen.
Don Rosa är ankismens Popsicle. Han gör vad alla vi anala kalenderbitare som tillsammans bestämt att Carl Barks tillhör de sju underverken alltid velat att nån ska göra. Don Rosa är ingen vidare tecknare, inte världens bästa berättare. Han är en arkivarie som omsorgsfullt restaurerar Barks Femtitalsankeborg.
Jag avundas inte Don Rosa. Att försöka lägga pussel av alla de spår och hugskott som Den Stora Seriefabriken slängt ur sej under decennierna är så klart omöjligt. Kalle Anka-serien är ologisk och inkonsekvent, vilket inte minst beror på att den licensproducerats över halva jorden.
Som liten förundrades jag över att von Pluring bara gäckade von Anka i Kalle Anka Pocket-serierna. Som vuxen har jag förstått att pocketarna främst bestod av italienska serier, och att italienarna ensamma plockat upp den lilla bikaraktär som svischat förbi när Barks som hastigast behövt honom.
I Brasilien lär papegojan som Kalle träffar på i 1944 års film Three Caballeros vara en av de populäraste Disneyfigurerna med mängder av spinoffserier.
Nu har Don Rosa för all del gjort det lite lättare för sej genom att utse Carl Barks serier till Den Enda Urkunden, men inte heller Barks var så jämrans konsekvent.
Inte minst måste det reta Don Rosa att hur mycket han än ställer till rätta bland alla motsägelser, så fortsätter andra klåpare runt jorden att kasta in nya figurer och inkonsekvenser och ge fullkomligt fanken i att Don Rosa har bestämt att Ankeborg är fastfruset i ett evigt femtital.
De kastar, helt utan känsla för Barks och Rosas arbeten, in figurer som Luncha Rasta.
De kastar också – noterar jag när jag halkar runt på Den Stora Koncernens hemsida – in karaktären Folke Fiskmås. Jag har inget som helst förhållande till Folke Fiskmås, men jag förutsätter att han inte var någon bra idé.
Henrik Hall
Men vänta lite nu – Guld-Ivar FLinthjärta bor väl i Sydafrika och Magica de Hex vid Vesuvio?
Urban
Jag tänkte precis yla det som Henrik sa. Och jag kan inte minnas att jag egentligen sett Madam Mim träffa Kalle Anka eller Musse Pigg någon gång, även om hon brukar vara omgiven av moderna ting.
Däremot slarvas det ju, så en del har säkert hänt. Och det händer ju att Guld-Ivar bor i Ankeborg.
Kanske är det obegripligt att det finns ankister. Den världen är nog lite för osystematisk för riktiga nördar.
U.J.
Wulfahariaz
Palindromläge!
– Bond, James Bond.
– Mim, madam Mim.
Wulfahariaz
Det riktigt knasiga är, som bekant, att Kalle inte alls är farbror till knattarna. Han är morbror.
Erik Haking
Detsamma gäller ju i relationen mellan Kalle och Joakim.
Stefan Diös, som översatt de flesta Don Rosa till svenska "löste" detta på ett synnerligen krystat sätt nät han lät Joakim säga "Jag är din morbror men kalla mig farbror" i sista delen av "Joakims liv"
Walker
Visst kan man tycka Rosa är en dålig tecknare och berättare.
Men det hindrade inte han fick 1995 en Eisner Award för "The Life and Times of Scrooge McDuck". Vilket är serievärldens svar på en Oscarsstatyet.
Scrooge-sviten & Rosa är inte populär hos den stora koncernen. Det är gillar inte Rosa gjort en mer vuxen/tragisk tolkning av barnserier. T ex en antydd sexscen i Klondike".
Rosa är även förbjuden att göra en serie om hur det gick till när knattarna kom morbror Kalle. En ganska tragisk historia redan i Disneys officiella uppgifter, skulle säkert bli än mer tragiskt i Rosas tolkning.
Arrug Slahmag
Don Rosa har gjort mot Carl Barks vad George Lucas har gjort mot sina egna filmer. En klåfingrig plundring som bara tar bort och inte förbättrar någonting med originalen.
Som gammelankist är de enda urkunderna Carl Barks serier och den enda apokryfan som är kanon är boken Ankismen av Jon Gisle.
För övrigt kan jag cykla utan huvud.
Gökur
Sanning det, Arrug!
För övrigt kom jag via trombonen.
Isidor
Jag har inte snöat in mig. Jag läser serierna. Det Carl Barks gjorde var ofta genialt. Det Don Rosa gjort är "bara" riktigt djävla bra. Tycker jag. Åtminstone om man ställer det bredvid allt annat med ankor.
Vad gäller Musse och Kalle, så träffas de inte så sällan, åtminstone i Pocket-serierna, som ju, som ni säger, ofta är tecknade av italienare. Inte riktigt detsamma, kanske? Det skiter jag i.
Ördög
För mej har det alltid varit självklart att Musse, Mimmi, Långben med flera bor i Ankeborg. Under den tid jag slukade KA & C:o (ungefär 1976-86) var det uttryckligen där som mushistorierna utspelades – namnet på ankstaden och dess institutioner förekom både i dialogen och på byggnader och liknande. Hockeyfans från Ankeborg och Gåseborg rök ihop på läktaren där Långben satt, kommissarie Karlsson och hans mannar avspärrade gatorna runt Ankeborgsbanken inför ett hotande rån. Och så vidare. Visserligen förekom möss och ankor bara undantagsvis i samma episoder, men vissa bifigurer umgicks i båda kretsarna. Till exempel syntes Oppfinnar-Jocke både i avsnitt med Musse och med Kalle.
Ett par gånger verkade till och med Ludde och hans husbondsfolk vara bosatta i samma stad – sålunda kunde jycken tala om sin hundkoja som "den bekvämaste i Ankeborg". Det kändes märkligt – de tvåbenta figurerna i Luddes krets var ändå riktiga människor med fem fingrar, och inte av den svartnosade arten som befolkade mus- och ankmiljöerna.
Att Madame Mim egentligen hörde hemma i 400-talets Britannien störde mej däremot inte – dels hade jag inte sett Svärdet i stenen, dels figurerade hon i episoder med idel riktiga ankeborgare som björnbusarna och Oppfinnar-Jocke.
I svenska Kalle Anka tycks det inte ha funnits någon konsekvent linje vad gäller Magica de Hex' hemort. Åtminstone en gång hette det att hon bodde på "Trollberget". Emellertid läste jag också KA på finska – och där var Vesuvius trollpackans bestående adress. Molto claro!
Att läsa Kalle Anka parallellt på svenska och finska var för övrigt givande. Många gamla Carl Barks-historier utspelades ju i verkliga länder, men de svenska översättarna valde i regel att ersätta dem med fantasinamn, ofta oerhört löjliga sådana. I den finska tolkningen var man inte lika finkänslig. Ta till exempel episoden "The Watchful Parents" från 1960, publicerad som Favorit i repris i KA 5/1980. Där åkte Kalle och knattarna till Sydamerika, och kom att uppleva en rad vådliga äventyr under en flodfärd genom ett land som kryllade av blodtörstiga infödingar. Genom den finska översättningen framgick det att historien utspelades i Ecuador, att infödingarna tillhörde auca-stammen och att flodfärden avslutades i Iquitos. I KA hette det att resan gick till "Korkistan" och att man råkade ut för "korkafolket" innan man lyckligen kom fram till staden "Korkidos". Humor? Eller ett uttryck för vad man idag kallar politisk korrekthet – det gällde att inte bibringa de små läsarna någon felaktig bild av Ecuador …
Ett annat exempel är det enda av Barks ankäventyr med skandinavisk anknytning, "The Lemming with the Locket" / "En lymmel till lämmel" från 1954. Historien (där ost har en viktig roll) utspelas i Norge, men då den publicerades i KA år 1974 hade översättaren bytt ut Norge mot "Ostankien". En yttring av svensk avundsjuka, törhända?
Theo
"Värt att notera är att "Björn"-ligan ju heter "Beagle Boys" i original, så riktigt hur svenska översättare fick dem till björnar en gång i tiden har jag svårt att förstå."
Jag har ingen ordentlig källa på det här (tror jag läste det i någon gammal Bild & Bubbla), men jag har hört/läst att det ursprungligen var en anspelning på en verklig samtida kriminell gruppering i Stockholm, känd som "Björnsligan". Detta är väl tyvärr antagligen en faktoid, men det vore kul om det stämde.
Urban
Ördög snuddar vid något mycket intressant: Den utbredda apartheid som råder mellan ankor och möss. Möjligen självvald men inte nödvändigtvis lycklig.
För övrigt trodde jag många fler skulle försvara Don Rosa så jag gör väl åtminstone en ansats: För oss som vuxit upp i en tid då mångfacetterade serier inte varit unika undantag har hans serier bidraget med en täthet som ibland är svår att utläsa ur Barks-originalen.
Vad gäller tecknarstilen anser han ju sig själv vara en dålig tecknare men kompenserar detta med stort tålamod och väldigt många mallar av olika slag. Resultatet är att han torde vara den ende tecknaren som har en tillräckligt personlig stil för att kunna identifieras av en icke-ankist.
Att jag inte samlar på hans samlade verk är bara en konsekvens av min dåliga ekonomi.
U.J.
ratte
Jag har ingen ordentlig källa på det här (tror jag läste det i någon gammal Bild & Bubbla), men jag har hört/läst att det ursprungligen var en anspelning på en verklig samtida kriminell gruppering i Stockholm, känd som "Björnsligan". Detta är väl tyvärr antagligen en faktoid, men det vore kul om det stämde.
Faktoid? Sannerligen inte, det är resultatet av gedigen forskning!
Det första äventyret med The Beagle Boys kom 1951. Och det är rimligt att anta att den svenske översättaren ville att det svenska namnet skulle låta som det amerikanska. Alltså nåt som börjar på "b". Under denna tid var det en upprörd debatt om "den ökande ungdomskriminanliteten" och i Stockholm fanns ett gäng ungdomar som samlades vid Björns trädgård. Dessa ungdomar blev kallade "Björnsligan".
Där fanns alltså ett etablerat namn på busar som började på "b". Och busarna liknade ju dessutom (tvätt)-björnar på bilderna!
Det är min förklaring på namnet Björnligan. Och den står jag för!
Billy
Jag har för mig att Folke Fiskmås var någon sorts buse i knattarnas skola (fast självklart var han ju aldrig i skolan, han stod bara utanför och häcklade de som gick dit), som i ett nummer fick knattarna att "flytta hemifrån" till Folkes bostad (en buske eller något liknande) bakom en gammal tågstation. Folke hade nämligen inga föräldrar, och polisen försökte dessutom hitta var han gömde sig för att kunna skicka socialen på honom, något som väckte knattarnas sympati. Lite socialrealism där.
Anders E
Det finns rentav en tredje häxa i Ankeborg – Tyra Trollpacka (Witch Hazel på originalamerikanska).
För övrigt tycker jag att Knase är ett av de mer lyckade icke-Barksistiska tillskotten – kanske rentav det mest lyckade. Åtminstone var han det i de tidiga historierna, till ett par år in på 70-talet. Dessutom var det väl beatnik snarare än hippie han var tänkt som? 1964 fanns inte begreppet "hippie".
Jocke
Musse och Långben bor enligt amerikansk kanon i Mouseton, inte i Duckburg. I Sverige bor dock alla i Ankeborg.
FÖ. skrev jag i sann fan-fiction anda en gång manus till serien där knattarna skulle flytta tillbaka till sina föräldrar men valde att bo kvar hos kalle i stället. Vilket nog var ett bra drag efter som han har fått pli på brorsönerna.
Jocke
Kan passa på att säga att jag är carl barks och don rosa fan.
tompa
Att leta logik och sammanhang i Kalle Anka-världen…
Då kanske man skulle börja med att reda ut varför ankor och andra djur knallar omkring, snackar och beter sig som vanligt folk.
Det kan fan inte ankorna där jag bor.
Wulfahariaz
Att leta oupphörligt samhällsnyttig debatt och blodigt allvar i ett En man med ett skägg-kommentarsfält …
Det kan fan inte läsarna där jag bloggar.
Björn
Jag måste också ta Don Rosa i försvar. Joakims Liv är ett av mina absoluta favoritseriealbum. Han lyckas göra Farbror Joakim mycket mer mångfascetterad och öhh… mänsklig? Sen så gillar jag också Don Rosas väldigt detaljerade och exakta tecknarstil.
Att Kalle Ankas är tecknad av italienare blir på något sätt väldigt tydligt när man läser det nummer som innehöll en Musse Pigg-version av Conan Barbaren, barbarfilm är ju som bekant ett av den italienska kulturens paradnummer.
Niklas
Don Rosa ingen vidare tecknare?! Nu har väl ändå herr Lind tittat genom skägget.
Ställer mig även mycket tveksam till att han skulle vara "inte världens bästa berättare". Vad gäller von Anka och hans ättlingar ser jag Don Rosa som oslagbar såväl i tecknandet som berättandet…
Petter på Rostorp
Kalla mig gärna anal, men jag tyckte faktiskt den här spretigheten och inkonsekvensen i Ankeborg var djupt störande som barn. Jag hade gärna tillsatt en standardiseringskommité och sett till att alla jäkla invånare i Ankeborg kunde träffa varandra som de ville.
Erik Haking
Nu när tillräckligt många andra ryckt ut vågar jag också sälla mig till dom som försvarar Rosa.
Dock anser jag att Rosa är som bäst när han antingen hittar på något helt eget (som "de små detaljerna" eller när han skapar en större berättelse kring något fragment från Barks (som "Joakims liv").
Däremot när han ska göra rena uppföljare (som "Avskyvärd" eller "Xanadu") blir det sämre och viktigare att pricka in Barks-referenserna än att skapa en intressant story.
Att han skulle vara en dålig tecknare vägrar jag dock hålla med om.
Walker
Håller med Erik Haking, det är glädjande att fler ryckt ut till Rosas försvar.
Jag förstår faktiskt inte varför KL kallar Rosa för dålig tecknare när han samtidigt berömmer Peter Madsen. Det är kanske skillnad på ankor och asar, men bägge är tecknade i en detaljrik äventyrstil.
Berättaren Rosa är kanske inte alltid så bra i sina egna berättelser, men ingen kan ta ifrån honom "Farbror Joakims Liv-sviten". Som andra redan skrivit den gör Joakim mer mångfaciterad, "mänsklig" och tragisk.
En standardiseringskomité vore ingen dum idé, tyvärr är det inte ankorna som är huvudfigurerna i USA utan Musse Pigg så tveksamt om det blir av.
Kalle Anka Super Undraren
Var lever farmor anka och Mårten gås?
Träffar dom någonsin sina ankvänner från staden?
Mina kalle-anka-kunskaper sträcker sig ur en hög tidningar som min brorsa överlämnade till mig (70-tal mestadels) och min egen prenumeration på 80-talet.
Farmor Anka och Knasen tyckte jag mest man såg i 70-talstidningarna. RÄtta mig gärna om jag har fel.
Jag är också lite nyfiken på i vilka länder "Knasen" fanns, och ungefär när. Jag har mest sett honom när jag bläddrat i gamla kalle anka-tidningar från 70-talet.. Fanns han både i Sverige och USA? Är han skapad av nån jäkla Italienare?
Lukas
Vissa lirare verkar onekligen ha fasats ut. Vad hände egentligen med Putte och Knölen?
Anders E
Jag är ett barn av det sena sextiotalet, och det är nog därför den så kallade "spretigheten och inkonsekvensen i Ankeborg" alltid förefallít mig fullständigt naturlig. Runt 1968 fanns såväl amerikanska orginal (inklusive Barks sista alster) som italienska grejor (de tidiga pocketarna), danskproducerat strunt (mestadels glömt i dag, tack för det) och amerikanskproducerat för den europeiska marknaden (Kusin Knase och en del annat). Jag har följdaktligen mycket svårt för Don Rosas försök att skapa ett sammanhängande och motsägelsefritt universum – jag accepterade vad som helst om bara historierna roade mig. Och det gör jag även i dag.
Anonymous
Jag tror det kan hänga lite på tidsandan att man börjar söka göra Ankeborg konsekvent. I dessa tider med lättillgänglig information, wikipedior och Ankipedior och så vidare funkar det inte längre att hälla ut lite "kul" på måfå på serieläsarna. De är vana vid Marveluniversum och fantasyböcker med kartor och sånt. Tycker därför Rosas strävan är berömvärd, även om också jag som barn på 80-talet med glädje läste såväl Pockets som Barks-klassiker utan att tänka alltför mycket på hur "världen" hängde samman.
Martin
Nu är jag inte så uppdaterad på dagens Kalle Anka, men har intrycket att man totalt glömt bort Spökplumpen… Eller härjar han fortfarande?
Heliokles
Kalles beskrivning av Don Rosa som arkivarie är mitt i prick, tycker jag. (Fast jag tycker ändå att han – Rosa alltså – gör väldigt roliga serier ibland.) Jag skyller på Star Wars. Det var Lucas och hans fans som började med det här nördiga samlandet av oändliga detaljer till ett sammanhängande fiktivt universum.
Lukas: Putte var nog en variant av antingen Teddy eller Freddy, likheterna i utseende talar för det, även om Putte ofta hade mössa på sig, och mig veterligen aldrig refererade till någon bror.
Paul W H
Kul sammanträffande att Cracked precis körde en lista över amerikanska påfund som är populärare utomlands än på hemmaplan, med just "Disney-tidningar i Europa" på tredje plats:
http://www.cracked.com/article_18895_7-things-from-america-that-are-insanely-popular-overseas_p2.html
Per Starbäck
@Heliokles: Det "nördiga samlandet av oändliga detaljer till ett sammanhängande fiktivt universum" har i detta fall ankister hållit på med sedan 70-talet, inte minst i svenska NAFS(k)uriren , även om vi hållit på relativt lite med sådant det senaste decenniet jämfört med tidigare.
Vad gäller att sammanställa Joakims liv är ett tidigt försök An Informal Biography of Scrooge McDuck av science fiction-författaren Jack Chalker (1974).
Ett härligt nyare projekt är den karta över Ankeborg som Jürgen Wollina i tyska D.O.N.A.L.D. har sammanställt.