När ord bli roliga del 1: att kolportera sig ned för trapporna.

John Kjederqvist var, av allt att döma, en humaniorans man. Verksam som språklärare under 1900-talets första hälft, den förste att hålla en radiolektion i engelska 1925, tidigt debatterande läs- och skrivsvårigheter i sexiga organ såsom Folkskollärarnas tidning. Han skrev också boken När ord bli roliga – språket och skämtlynnet (1933). Där får man lära sig mycket som man inte visste, lite som man nog anade och en del som man inte riktigt begriper.

För att vara en bok om humor så måste man dessvärre konstatera att den är påfallande torr.

Under ett antal dagar framöver – dvs. tills jag tröttnar – ska vi få ta del av några av Kjederqvists rön angående hur ord kan alstra humor. Vi börjar som sig bör med en del av Kjederqvists eget förord:

Det sätt, varpå en person sätter en rova eller rullar ned för en trappa kan vara komiskt, om han inte gör sig illa. Det kan också beskrivas så. Någon kan t.ex. säga: ”Han hade bråttom och rullade nerför trappan; han tyckte det gick fortare på det sättet.” Beskrivningen är komisk. Det är onekligen humor med i den: att omtala något som i och för sig är ganska betänkligt, som om det vore det riktiga och avsedda.

Tycker man, att det låter komiskt, så är det ännu inte orden som sådana som äro orsaken. Poängen, orsaken till löjet, ligger inte i själva orden, snarare skulle jag vilja säga i tankegången. Det är inget språkskämt i egentlig mening.

Om däremot en annan, som vill berätta samma sak, säger: ”Han kolporterade nedför trapporna”, så ha vi ett fall av språkkomik, som tillhör den stora gruppen ”komisk användning av främmande ord”: kolportera istället för kullbyttera. Det förstås härav, att orden, som användas, skola på ett särskilt sätt deltaga i effekten.

Likt pionjären på området, filosofen Henri Bergson, som år 1900 gav ut avhandlingen Skrattet – enligt uppgift den tråkigaste bok som skrivits – försöker Kjederqvist förklara hur komik uppstår. Uppgiften är svår, närmast omöjlig, eftersom de flesta av hans exempel inte är särskilt komiska. Men han gör så gott han kan:

”Varför skrattar bonden, när han får se en neger?” Det är den fråga man mer än en gång träffar på hos forskare i det här ämnet. Antagligen gör man sig den för att komma underfund med vad det kan vara för ursprungliga och primitiva föreställningar, som äro bärare av skrattet.

Jo, svarar man, det gör bonden därför, att han inte kan få negern i något begreppsmässigt sammanhang med sina föreställningar om hur en människa skall se ut. – Och det är ju ändå en människa. Det blir en skarp motsättning mellan den där svarta figuren och bondens vanliga missuppfattning av en människa. Den intellektuella motsatsen är det, som framkallar den egendomliga känsla som, om den är tillräckligt stark, utlöser skratt.

Så då vet vi. Kjederqvist ger fler exempel på lustiga sammanblandningar av ord. Många fler. Ohyggligt många fler.